Antipsykiatri

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Antipsykiatri (även anti-psykiatri) är en konfiguration av grupper och teoretiska konstruktioner, som från 1960-talet utmanade de grundläggande antagandena och praktikerna inom psykiatrin samt sökte utveckla alternativ. De först uppflammande intellektuella influenserna kom från Michel Foucault, R. D. Laing och Franco Basaglia.[1] Termen användes först av psykiatrikern David Cooper 1967.[2] Psykiatern Thomas Szasz har ofta ansetts vara antipsykiatrisk, men avvisade själv detta bland annat då han förespråkade att helt avveckla psykiatri som medicinsk specialitet, snarare än att utveckla alternativ.

Viktiga antipsykiatriska frågor[redigera | redigera wikitext]

Två centrala påståenden inom den antipsykiatriska rörelsen är att:

  • De särskilda definitionerna på och kriterierna för hundratals nutida psykiatriska diagnoser eller störningar är vaga och obestämda och lämnar allt för mycket utrymme åt åsikter och tolkningar för att kunna leva upp till en grundläggande vetenskaplig kvalitet.[3]
  • Den säger också att de rådande psykiatriska behandlingsmetoderna är till betydligt mera skada än nytta för patienten.[4]

Vissa yrkesverksamma inom mentalvården intar antipsykiatriska ståndpunkter,[5] liksom ett antal brukare inom den psykiatriska vården.[6] En del kritiker riktar sin uppmärksamhet mot vad som är känt som biologisk psykiatri.[7][8][9]

Psykiatrins utmaningar: civilisationen som orsak till lidande.[redigera | redigera wikitext]

På senare år har psykoterapeuten David Smail som betraktas som medlem i den antipsykiatriska rörelsen, skrivit en hel del om ”den förkroppsligade naturen” hos individen i samhället, och om oviljan även hos en våldtäktsman att se den uppenbara roll som här spelas av makt och intresse i det moderna västerländska samhället. Han argumenterar för att känslor och emotioner inte är, vilket vanligen antas, individens uttryck utan snarare individens respons på sin situation i samhället. Också psykoterapi, menar han, kan bara förändra känslor i den mån det hjälper en person att ändra de ”proximala” och ”distala” influenserna på hans liv, vilket sträcker sig från familj och vänner till arbete och politik. .[10]

R.D. Laing upprepade ofta att familjens nexus var en mekanism som gjorde individer till offer för dem omkring honom och talade också om ett dysfunktionellt samhälle.[11][12]

Omdömen om normalitet och sjukdom[redigera | redigera wikitext]

Den amerikanske läkaren Samuel A. Cartwright identifierade sjukdomen drapetomani, som fick slavar att rymma. Begreppet hånades av läkare i nordstaterna men omfamnades av slavägare i sydstaterna, vilket illustrerar betydelsen av social kontext inom psykiatrin.

Det har framförts orsaker till att betvivla mentala störningars ontologiska status.[13]

Mentala störningar framkallar ontologisk skepticism på tre nivåer:

  • Mentala störningar är abstrakta storheter som inte kan uppfattas med våra sinnen direkt eller indirekt som det låter sig göras med makro- eller mikroobjekt.
  • Mentala störningar är inte klart naturliga processer vars uppmärksammande är fritt från påförda värderingar eller mänskliga tolkningar.
  • Det är oklart huruvida de skall uppfattas som abstraktioner som existerar oberoende av den individuella person som upplever dem, och därför instansierar dem.

Psykiatrikritik i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Den svenska debatten från 1970-talet och framåt har främst handlat om rättspsykiatrin,[14] sociopatbegreppet [15] och genom RSMH Riksförbundet för social och mental hälsa patienternas rättigheter. Kritiken mot de stora mentalsjukhusen fick till följd att de avvecklades till förmån för en mer decentraliserad vård, en avveckling som dock p.g.a. bristande planering ibland skedde innan tillräckligt med alternativa vårdformer hunnit tillskapas. Även den diagnostiska kulturen, DSM och behovet av att kombinera medicinering med psykoterapi diskuterades. Flera av de krav psykiatrikritiken då framförde kom att uppfyllas, medan andra diskussionsämnen kvarstår. ECT-behandling anses inom psykiatrins huvudfåra vara en effektiv behandling av särskilt djupa depressioner men har fortsatt hårda kritiker. Psykiatrisk tvångsvård av personer som bestämt motsätter sig vård kan leda till utagerande beteende, vilket ibland hanteras med metoder som bältesläggning och tvångsmedicinering. Huruvida lösningen är att avskaffa psykiatrisk tvångsvård eller att försöka utveckla tvångsvården är fortsatt föremål för debatt.

Film[redigera | redigera wikitext]

  • Family Life, 1971. Regi: Ken Loach. Med Sandy Ratcliff, Janice Baildon och Bill Dean.
  • One Flew Over the Cuckoo's Nest (Gökboet), 1975. Regi: Milos Forman. Med Jack Nicholson, Louise Fletcher och Will Sampson.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Laing, R.D. : The Divided Self: An Existential Study in Sanity and Madness. Penguin 1960.
  • Laing, R.D. : The Self and Others. Tavistock Publications 1961.
  • Szasz, Thomas: The Myth of Mental Illness. Harper & Row 1961.
  • Cooper, David: Psychiatry and Anti-Psychiatry (Ed.), Paladin 1967.
  • Cooper, David: The Dialectics of Liberation (Ed.), Penguin 1968.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ David J. Rissmiller, Joshua H. Rissmiller (June 2006 Vol. 57 No. 6). ”Evolution of the Antipsychiatry Movement into mental health consumerism”. Psychiatric Services. http://www.mindfreedom.org/campaign/media/mf/apa-history-debate/apa-essay-on-movement. 
  2. ^ David Cooper, Psychiatry and Anti-Psychiatry, Paladin, London, 1967.
  3. ^ Mind games: are we obsessed with therapy?, authored by CSICOPer Robert Baker (Prometheus Books, 1996) innehåller ett kapitel med kritik av DSM-IV-diagnoser .
  4. ^ Whitaker, pp.141-232
  5. ^ ICSPP page
  6. ^ Se: MindFreedom International and the Northampton-based Freedom Center.
  7. ^ Pam, Alvin (1995). "Biological psychiatry: science or pseudoscience?" in Colin Ross and Alvin Pam Pseudoscience in Biological Psychiatry: Blaming the Body. NY: Wiley & Sons. sid. 7–84 
  8. ^ Valenstein, Elliot (1998). Blaming the Brain: The Truth about Drugs and Mental Health. The Free Press. ISBN 0-684-84964-X 
  9. ^ Joseph, Jay (2003). The Gene Illusion: Genetic Research in Psychiatry and Psychology Under the Microscope. New York, NY: Algora. ISBN 0-87586-344-2. https://books.google.se/books/p/pub-6417723568103719?id=OyDQlKwRpfwC&printsec=frontcover&dq=Gene+illusion&cd=1&redir_esc=y#v=onepage&q=Gene%20illusion&f=false 
  10. ^ Smail, David John (2005). Power Interest and Psychology. Ross-on-Wye, UK: PCCS Books. ISBN 1-898059-71-3 
  11. ^ Laing, R.D. (1960) The Divided Self: An Existential Study in Sanity and Madness, Penguin Books.
  12. ^ Laing, R.D. and Esterson, A. (1964) Sanity, Madness and the Family, London: Penguin
  13. ^ Phillips, James et al. (January 13 2012). ”The Six Most Essential Questions in Psychiatric Diagnosis: A Pluralogue. Part 1: Conceptual and Definitional Issues in Psychiatric Diagnosis.”. Philosophy, Ethics, and Humanities in Medicine (BioMed Central) 7 (3): sid. 1–51. doi:10.1186/1747-5341-7-3. ISSN 1747-5341. PMID 22243994. PMC: 3305603. http://www.peh-med.com/content/pdf/1747-5341-7-3.pdf. Läst 24 January 2012. 
  14. ^ Nycander, Svante: Avskaffa rättspsykiatrin! Bonniers 1970.
  15. ^ * Psykiatri i borgarklassens tjänst. Rådsmakt 3/1974

Anm.: Denna artikel är delvis en översättning från en.wikipedia.