Automatkarbin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

160613-N-KP948-058 (27040896473).jpg

Svensk soldat med en Ak 5C automatkarbin.

Automatkarbin, kort ak (svenska försvarsmakten), stormgevär,[1] kort sg (finska försvarsmakten)[a] (Engelska: assault rifle, kort AR), är ett militärt helautomatiskt eldrörsvapen för infanteri och är huvudbeväpning för infanteri i de flesta av världens arméer.

Vapentypen är ett mellanting av lätt kulspruta och kulsprutepistol. De skjuter patroner med svagare drivladdning gentemot gevärsammunition, men kraftfullare drivladdning gentemot pistolammunition.

Vilket vapen som är den första automatkarbinen är en debatterad fråga men vid andra världskrigets slut var vapentypen väl definierad tack vare den massproducerade tyska Sturmgewehr 44.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Patrontyper: gevär, karbin, pistol

Automatkarbiner kännetecknas av att vara mer kompakta än traditionella gevär (se karbin) och kapabla att kunna avge automateld. De skjuter traditionellt karbinpatroner (även kallat mellanklasspatroner, engelska: intermediate cartridge), ett mellanting av gevärspatron och pistolpatron som erbjuder lägre rekyl än gevärspatroner, men längre räckvidd än pistolpatroner. Karbinpatroner har normalt en kaliber mellan 5 och 8 mm och en hylslängd mellan 33 och 51 mm.

Definition[redigera | redigera wikitext]

Försvarsmakters riktlinjer för "vad en automatkarbin är" varierar världen runt. Till exempel skiljer sig den svenska definitionen av automatkarbin från NATO:s definitionen av "assault rifle". I svensk terminologi särskiljer man inte på gevärsammunition och karbinammunition, medan man i USA klassar automatkarbiner som skjuter gevärsammunition under namnet "battle rifles" (stridsgevär). Ett exempel på detta är Heckler & Koch G3, som klassades som automatkarbin i Sverige (se Ak 4) men som "battle rifle" i engelsktalande länder. I Västtyskland var det dock klassat som "Schnellfeuergewehr" (snabbeldgevär).

Historik[redigera | redigera wikitext]

Автомат Фёдорова
Fedorovas automatkarbin
Kejsardömet Ryssland Kejsardömet Ryssland: 1916
Patron: 6,5 × 50 mm Arisaka
Världens första automatkarbin att masstillverkas.[2] Gentemot moderna automatkarbiner använde vapnet laddramar.[2]
Maschinenkarabiner 42(H)
Nazityskland Nazityskland: 1942
Patron: 7,9 × 33 mm Kurz
Världens första moderna automatkarbin att masstillverkas. Gentemot tidigare automatkarbiner använde vapnet utbytbara undermatande magasin. Vidareutvecklades senare till Sturmgewehr 44.
AK-47
Sovjetunionen Sovjetunionen: 1949
Patron: 7,62 × 39 mm
Detta är världens mest producerade automatkarbin. Över 100 miljoner AK-47 i olika utföranden har producerats världen över.[3]
ArmaLite AR-10
USA USA: 1956
Patron: 7,62 × 51 mm NATO
Grundkonstruktion för flera moderna automatkarbiner:
ArmaLite AR-15
M16 Rifle
M4 carbine
Heckler & Koch HK416

Införandet av röksvagt krut under den senare delen av 1800-talet förändrade eldstridens natur. Röksvagt krut var tre gånger kraftigare än det tidigare svartkrutet och eldhandvapnens räckvidd ökade således med en motsvarande ökning av rekyl och högre smällar. Det röksvaga krutet gjorde också att sikten blev klarare på slagfältet. Tillsammans med andra utvecklingar som gevärsmagasin, kulsprutor och spränggranater gjorde detta att det förutvarande sättet att kriga med täta formationer inte fungerade längre. Under första världskriget var standardgeväret långt, dels för att öka räckvidden och dels för att ge en fördel i bajonettfäktning. De nya vapnen och frånvaron av svartkrutsrök gjorde att det blev svårt för kavalleri och infanteri att komma inom närstridshåll och den klassiska stormningen försvann definitivt från slagfältet. Kavalleriet nullifierades under kriget av artilleriet och kulsprutor (till skillnad från infanterister kan kavallerister inte kasta sig i skydd vid beskjutning) vilket eliminerade det traditionella sättet att med snabba framryckningar exploatera luckor i de fientliga linjerna (stridsvagnen tog senare över den rollen). Istället för formationsstrider utvecklades ett sätt att anfalla med små grupper som eliminerade stötpunkter och beredde väg för huvudanfallet, den så kallade infiltrationstekniken. Eldstrider under första världskriget utspelade sig i regel på kortare avstånd än den effektiva räckvidden för repetergevären som var standardbeväpningen, detta innebar att skytten utsattes för den kraftiga rekylen utan någon egentlig fördel i utbyte. Kulsprutepistolen (helautomatiska vapen med pistolammunition) introducerades under första världskriget som ett alternativ för strid på korta håll i skyttegravarna, och var lyckad men hade för kort räckvidd för att vara ett bra allroundvapen. Repetergeväret fortsatte som standard.

Under mellankrigstiden försökte man på sina håll smälta erfarenheterna från första världskriget. John C. Garand, som designade automatgeväret M1 Garand under denna tid, ritade först ett vapen med en patron som låg mellan geväret och pistolen i kraftighet (mellanklasspatron). Denna idé skrotades då man i USA inte ville byta patron av ekonomiska skäl eftersom man hade stora lager av .30-06 Springfield sedan kriget och M1-geväret fick istället denna kaliber. I Tyskland arbetade man med ett automatvapen i mellanklass under beteckningen "maskinkarbin". Arbetet avbröts dock då andra världskriget bröt ut i september 1939.

De tyska stridserfarenheterna under andra världskriget gav vid handen att den typiska eldstriden utspelade sig på 200-300 meters håll och vinnaren i regel var den med störst eldkraft. Det tyska repetergeväret karbin 98k, vars eldhastighet var begränsad då man måste göra en mantelrörelse för varje skott var därför dåligt lämpat för att vinna strider på korta håll mot exempelvis sovjetiskt infanteri som ofta var beväpnat med kulsprutepistoler (effektiv räckvidd cirka 100 meter). Lösningen blev att man tog upp maskinkarbinprogrammet igen. Det färdiga vapnet togs i bruk 1944 som Sturmgewehr 44 ("stormgevär", varav engelskans assault rifle kommer) var den första masstillverkade automatkarbinen med mellanklasspatron. Den gjordes till standardbeväpning i den tyska krigsmakten men tillverkades i alltför få exemplar och för sent för att ersätta karbin 98k. Ammunitionen var 7,92 x 33 mm Kurz, en kortare variant av standardpatronen 7,92 x 57 mm Mauser.

När de studerade sina stridserfarenheter efter andra världskriget kom britterna fram till samma slutsats som tyskarna. Man tog fram ett vapen och en tillhörande mellanklasspatron men dessa antogs inte då militäralliansen Nato som standard antog 7,62 × 51 mm NATO som var i samma kraftiga klass som de tidigare .30-06 Springfield/.303 British istället (7,62 × 51 mm var lika kraftig men var något kortare då man använde modernare drivmedel). Efter kriget ledde USA utvecklingen i västvärlden till automatkarbiner i samma grova kaliber som de tidigare automat- och repetergevären (.30-06 Springfield/.303 British och så vidare). Detta ledde till automatkarbiner som M14, FAL och tyska G3 (AK4 är en tidig variant av H&K G3A3) som inte lämpade sig lika väl som vapen i mellanklassen för automateld. På det amerikanska standardgeväret M14 stängde man i regel av automateldsfunktionen då det visade sig att vapnet var mycket svårt att styra under automateld. Även i USA visste man att mellanklasspatronen var överlägsen efter att ha studerat miljontals stridsrapporter från första och andra världskriget och det då pågående Koreakriget. Förespråkare för den kraftigare ammunitionen vann dock den politiska striden och man införde 7,62 × 51 mm (det är något kontraintuitivt att en klenare ammunition är bättre i strid).

I Sovjetunionen införde man kort efter kriget den stilbildande AK-47, en automatkarbin i mellanklass med ammunitionen 7,62 × 39 mm (nerkortad variant av 7,62 × 54 mm R, den tidigare standardammunitionen). Stridserfarenheter från Vietnamkriget, där den amerikanska M14 och den sovjetiska AK-47 möttes i strid demonstrerade definitivt mellanklasspatronens överlägsenhet. Parallellt med M14 hade man i USA arbetat med ett vapen i mellanklassen, AR-15, vilken infördes under kriget under beteckningen M16. Den var lättare än AK-47 och använde en ännu klenare ammunition, 5,56 × 45 mm NATO, vilken kompenserade för sina mindre dimensioner med en högre utgångshastighet (detta koncept kallas i engelskan small caliber, high velocity eller SCHV). Den amerikanske infanteristen hade nu den fördelen att han kunde bära med sig mer ammunition än sin motståndare och skjuta automateld snabbare med mindre rekyl. 5,56 × 45 mm NATO blev Natos standardammunition och västvärlden antog automatkarbiner i denna kaliber. Sovjetunionen följde efter SCHV-konceptet med sin egen AK-74 i 5,45 x 39 mm, 1974.

Automatkarbiner i svenska försvarsmakten[redigera | redigera wikitext]

Typen Automatkarbin 4 (Ak 4) var det viktigaste eldhandvapnet vid svenska militärförband fram till dess att Försvarsmakten antog Automatkarbin 5 (Ak 5) som huvudbeväpning. Anledningen till vapenbytet var främst den lättare ammunitionen som Ak 5 var kamrad för samt att man anpassade sig efter Natos byte av standardammunition från 7,62 × 51 mm NATO till 5,56 × 45 mm NATO. Ak 5 är också smidigare att ta med sig i olika former av trupptransportfordon med många soldater i ett trångt utrymme. Finlands försvarsmakts standardautomatkarbin är 7,62 stormgevär 62 (baserad på den sovjetiska AK-47) i kalibern 7,62 × 39 mm, en grövre ammunition än 5,56 × 45 mm NATO men fortfarande i mellanklass.

Hemvärnets standardbeväpning är fortfarande Automatkarbin 4.

Tillverkare[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Benämningen stormgevär kommer från tyskans "sturmgewehr" och används av finlandssvenskar i den den finska försvarsmakten. Vapentypen heter överfallsgevär på finska (rynnäkkökivääri), kort RK.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Soldatens handbok 2020”. https://puolustusvoimat.fi/documents/1948673/2258487/Soldatens+Handbok+2020/723be370-9d70-345c-4285-09fa2561932e/Soldatens+Handbok+2020.pdf. Läst 15 januari 2021. 
  2. ^ [a b] Болотин (Bolotin), Д.Н. (D.N.) (1995). История советского стрелкового оружия и патронов (Historia av sovjetiska handeldvapen och ammunition) 
  3. ^ ”AK-47 Inventor Doesn't Lose Sleep Over Havoc Wrought With His Invention”. 6 juli 2007. https://web.archive.org/web/20100603232941/http://www.foxnews.com/story/0,2933,288456,00.html. Läst 15 januari 2021.