De Gröna (Finland)

Gröna förbundet^[1]
	Gröna förbundet; Vihreä liitto
Land	Finland
Partiordförande	Sofia Virta
Partisekreterare	Anna Moring
Gruppledare	Atte Harjanne
Grundat	28 februari 1987
Huvudkontor	Fredriksgatan 33 A; FI-00120, Helsingfors
Politisk ideologi	Grön ideologi; Socialliberalism
Politisk position	Center
Internationellt samarbetsorgan	Globala gröna
Nordiskt samarbetsorgan	Mittengruppen
Europeiskt samarbetsorgan	Europeiska gröna partiet
Politisk grupp i Europaparlamentet	G/EFA-gruppen
Färg(er)	Grön
Ungdomsförbund	De gröna unga och studerandenas förbund
Riksdagen
Mandat	13 / 200
Europaparlamentet
Mandat	3 / 14
Kommunfullmäktige
Mandat	432 / 8 859
Webbplats
	www.degrona.fi
	Finlands politik; Politiska partier; Val

De gröna, officiellt Gröna förbundet (finska: Vihreät respektive Vihreä liitto, förkortat Vihr.) är ett politiskt parti i Finland. Partiet bygger på grön ideologi.

Gröna förbundet grundades den 28 februari 1987. Till en början fungerade Gröna förbundet som en förening men redan följande år, 1988, registrerade man sig som parti. Gröna förbundets rötter finns i 1980-talets gröna rörelse.

Partiet är mest populärt i de stora städerna och deras grannkommuner. Till exempel fick partiet 20,1% av rösterna i riksdagsvalet 2007 i Helsingfors, men i Lapplands län fick det bara 3,2% av rösterna.

Från första början prioriterade de finländska gröna jämlikhetsfrågor, den nordiska välfärdsstaten och miljöfrågor. Partiet har i grunden en EU-positiv hållning medan deras svenska systerparti Miljöpartiet de Gröna först 2008 gav upp sitt krav på svenskt EU-utträde.

Partiet har ingått i Finlands regering 1995–2002, 2007–2014 och 2019–2023. Det lämnade 2002 och 2014 regeringen under mandatperioden, båda gångerna i protest mot beslut om att bygga ut kärnkraften i Finland.^[2] Partiet är sedan regeringsskiftet 2023 i opposition till regeringen Orpo.

Historik

Man kan säga att den gröna rörelse som föregick Gröna förbundet började med Koijärvirörelsen för bevarande av en fågelsjö i nuvarande Forssa, och i Helsingfors på 1970- och 1980-talen. Många av de tongivande vid grundadet av förbundet och många av dess nuvarande politiker, såsom Osmo Soininvaara, Pekka Sauri och Heidi Hautala har varit med i båda rörelserna. Rörelsen fungerade i början som ett nätverk och en gräsrotsrörelse, och den hade inte någon fast organisation. I den här formen lyckades rörelsen också få in två riksdagsledamöter i finska riksdagsvalet 1983: Kalle Könkkölä och Ville Komsi.

I mitten av 1980-talet växte rörelsens lust och behov att organisera sig. År 1987 grundades Gröna förbundet, men det var inte meningen att det skulle bli ett politiskt parti. En falang som betonade ekologiska frågor ville ha klarare struktur grundade ett parti, "Vihreät" ("De gröna"), senare Ekologiska partiet. De tongivande inom Gröna Förbundet ville inte gå med i partiet, vilket ledde till en splittring. Trots att många ekogröna återvände till Gröna förbundet, förorsakade konflikterna en förlust i 1988 års kommunalval.

Partiet tillfrisknade från sina inre konflikter och riksdagsvalet 1991 och kommunalvalen 1992 var stora framgångar. Mitt i den finska depressionen år 1994 skrev Osmo Soininvaara boken Hyvinvointivaltion eloonjäämisoppi ("Överlevnadslära för välfärdsstaten") som fick Pro Oeconomia-priset av Finlands Ekonomförbund (1995) och Pekka Sauri förde fram många frågor utöver miljöfrågorna.

1995 års riksdagsval var en liten förlust för partiet, med ett förlorat mandat. Trots motgångarna deltog partiet i Paavo Lipponens första regering och Pekka Haavisto blev en av de första gröna ministrarna i Europa. I riksdagsvalet 1999 fick partiet två platser till i riksdagen och De Gröna fortsatte i Lipponens andra regering med två ministrar, Osmo Soininvaara och Satu Hassi. Efter att Finlands riksdag godkände tillståndsansökan för det femte kärnkraftverket, beslutade partiet att gå ur regeringen. I riksdagsvalet 2003 fortsatte partiet att växa och fick 14 riksdagsledamöter, men stannade i opposition. I riksdagsvalet 2007 fick partiet 15 riksdagsledamöter och tog plats i Matti Vanhanens andra regering, som följdes av regeringen Kiviniemi. I riksdagsvalet 2011 fick partiet 10 riksdagsledamöter och fortsatte i regeringen Katainen. I den därpå följande regeringen Stubb ingick partiet fortsatt med två ministrar (Pekka Haavisto och Ville Niinistö), men efter cirka tre månader, i september 2014, avgick dessa på frågan om ett nytt kärnkraftverk i Finland.

I båda riksdagsvalen 2015 och 2019 ökade partiet sitt understöd och erhöll 15 respektive 20 mandat. Efter riksdagsvalet 2019 bildades regeringen Rinne där partiet deltog med tre ministrar: Pekka Haavisto (utrikesminister), Maria Ohisalo (inrikesminister) och Krista Mikkonen (miljö- och klimatminister). Senare samma år ersattes regeringen Rinne av regeringen Marin med samma partisammansättning och samma representation från De Gröna.^[3] Regeringen Marin satt till riksdagsvalet 2023, där partiet backade till 7 procent av rösterna och 13 riksdagsmandat. Partiet hamnade i opposition. Som en följd av valresultatet avgick partiledaren Maria Ohisalo.^[4]

Personer

Partiordförande och partisekreterare

Kalle Könkkölä (1987)
Heidi Hautala (1987–1991), partisekreterare Pekka Sauri (1990–1991)
Pekka Sauri (1991–1993), partisekreterare David Pemberton
Pekka Haavisto (1993–1995), partisekreterare Katariina Poskiparta
Tuija Brax (1995–1997), partisekreterare Sirpa Kuronen
Satu Hassi (1997–2001), partisekreterare Ari Heikkinen
Osmo Soininvaara (2001–2005), partisekreterare Ari Heikkinen
Tarja Cronberg (2005–2009), partisekreterare Ari Heikkinen; Panu Laturi (2007–)
Anni Sinnemäki (2009–2011), partisekreterare Panu Laturi
Ville Niinistö (2011–2017), partisekreterare Panu Laturi; Lasse Miettinen (2013–)
Touko Aalto (2017–2018), partisekreterare Lasse Miettinen
Pekka Haavisto (2018–2019), partisekreterare Lasse Miettinen
Maria Ohisalo (2019–2023), partisekreterare Veli Liikanen
Sofia Virta (2023–), partisekreterare Veli Liikanen

Nuvarande riksdagsledamöter

^[5]

Ledamöter i europaparlamentet

Heidi Hautala (1995–2003, 2009–2011, 2014–)
Matti Wuori (1999–2004)
Uma Aaltonen (2003–2004)
Satu Hassi (2004–2014)
Tarja Cronberg (2011–2014)
Ville Niinistö (2019–)
Alviina Alametsä (2020–)

Tidigare riksdagsledamöter

Understöd

Riksdagsval

Gröna riksdagsmän inom parentes 1983 och 1987, då Gröna förbundet bildades först efter valet 1987.

År	Platser	Röster	% av röster
1983	(2)	43 754	1,47 %
1987	(4)	115 988	4,03 %
1991	10	185 894	6,82 %
1995	9	181 198	6,52 %
1999	11	194 846	7,27 %
2003	14	223 564	8,01 %
2007	15	233 930	8,5 %
2011	10	213 172	7,3 %
2015	15	253 102	8,5 %
2019	20	353 654	11,5 %
2023	13	217 795	7,0 %

Presidentval


År	Kandidat	Omgång 1			Omgång 2			Vald
År	Kandidat	Röster	%	#	Röster	%	#	Vald
1994	Ställde inte upp med någon kandidat
2000	Heidi Hautala	100 740	3,3	5:e				Nej
2006	Heidi Hautala	105 248	3,5	4:e				Nej
2012	Pekka Haavisto	574 275	18,8	2:a	1 077 425	37,4	2:a	Nej
2018	Pekka Haavisto	370 823	12,4	2:a				Nej
2024	Pekka Haavisto^[6]	836 357	25,8	2:a	1 476 548	48,4	2:a	Nej

Källor

^ ”Grunduppgifter om föreningen”. Patent- och registerstyrelsen. https://yhdistysrekisteri.prh.fi/basicinformation?userLang=sv&businessId=0771677-3&timeZone=Europe%2FHelsinki. Läst 23 oktober 2023.
^ Remes, Mikaela (3 december 2019). ”Under de senaste åren har många statsministrar fått gå – senast föll hela Finlands regering för över 30 år sedan”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/a/7-1431144. Läst 13 oktober 2023.
^ Nummenmaa, Märta (10 december 2019). ”Rinne ut, Marin in: Riksdagen sade ja till Marin, presidenten godkände nya regeringen – vi rapporterade live”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/a/7-1432412. Läst 13 oktober 2023.
^ Lönnqvist, Sarah & Hedström, Anna (11 april 2023). ”Maria Ohisalo avgår som partiordförande för De Gröna: ”Jag bär fullt ansvar för valförlusten””. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/a/7-10032302. Läst 13 oktober 2023.
^ ”Gröna riksdagsgruppen: Ledamöterna”. Finlands riksdag. 24 april 2019. https://www.eduskunta.fi/SV/kansanedustajat/eduskuntaryhmat/vihrea_eduskuntaryhma/Sidor/default.aspx. Läst 24 april 2019.
^ Haavisto kandiderade genom en valmansförening som stöddes av partiet.

Externa länkar

Gröna Förbundet – officiell webbplats

[1] ”Grunduppgifter om föreningen”. Patent- och registerstyrelsen. https://yhdistysrekisteri.prh.fi/basicinformation?userLang=sv&businessId=0771677-3&timeZone=Europe%2FHelsinki. Läst 23 oktober 2023.

[2] Remes, Mikaela (3 december 2019). ”Under de senaste åren har många statsministrar fått gå – senast föll hela Finlands regering för över 30 år sedan”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/a/7-1431144. Läst 13 oktober 2023.

[3] Nummenmaa, Märta (10 december 2019). ”Rinne ut, Marin in: Riksdagen sade ja till Marin, presidenten godkände nya regeringen – vi rapporterade live”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/a/7-1432412. Läst 13 oktober 2023.

[4] Lönnqvist, Sarah & Hedström, Anna (11 april 2023). ”Maria Ohisalo avgår som partiordförande för De Gröna: ”Jag bär fullt ansvar för valförlusten””. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/a/7-10032302. Läst 13 oktober 2023.

[5] ”Gröna riksdagsgruppen: Ledamöterna”. Finlands riksdag. 24 april 2019. https://www.eduskunta.fi/SV/kansanedustajat/eduskuntaryhmat/vihrea_eduskuntaryhma/Sidor/default.aspx. Läst 24 april 2019.

[6] Haavisto kandiderade genom en valmansförening som stöddes av partiet.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]