Eiscat

Från Wikipedia
(Omdirigerad från EISCAT)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Karta över alla koordinater från Wikimap eller OSM
Exportera alla koordinater som KML
Exportera alla koordinater som Geo RSS
Eiscat-radarantenn i Kiruna, med en diameter på 32 meter

Eiscat, förkortning för European Incoherent Scatter Scientific Association, är en vetenskaplig organisation som driver ett antal radaranläggningar på Norges fastland, i Finland, i Sverige samt i Svalbard. Organisationens huvudkontor ligger i Rymdcampus i Kiruna, som också är säte för Institutet för rymdfysik. Huvudsakligen studeras jordens jonosfär och annan övre atmosfär.[1]

Namnet innehåller orden incoherent scatter (svenska inkoherent spridning) vilket syftar på mätprincipen: man tar emot och analyserar de mycket svaga radiovågor som sänds ut när radarns sändarvåg sätter jonosfärens fria elektroner i rörelse.

Anläggningar[redigera | redigera wikitext]

Eiscat har flera radarsystem:

  • Eiscat UHF, numera bestående av en radarstation på Ramfjordmoen forskningsstasjon vid Tromsø i Norge med sändare och mottagare arbetande på 931 MHz. Sändaren har en maximal teoretisk effekt på 2 MW.
  • Eiscat VHF, arbetande på 224 MHz med maximal effekt 1,5 MW. Denna radar har sändare och mottagare i Ramfjordmoen samt mottagare i Kiruna och i Sodankylä i Finland. Finessen med att ha tre mottagare är att man kan bestämma rymdplasmats rörelser i jonosfären i tre dimensioner, vilket gör anläggningen unik. Fram till 2012 arbetade de två fjärrmottagarna på UHF-frekvensen tillsammans med den fullt styrbara sändarantennen, men på grund av interferens från mobilkommunikation i 930 MHz-bandet är detta inte längre möjligt, varför mottagarna har byggts om.
  • En anläggning för aktiva studier av jonosfären på Ramfjordmoen forskningsstasjon med hjälp av en kraftig kortvågssändare, så kallad ”heating” Denna anläggning har numera även mottagare och är alltså också en radar.
  • En anläggning med två radarantenner, Eiscat Svalbard Radar, vid Longyearbyen i Svalbard. Dessa antenner arbetar på 500 MHz med en maxeffekt av 1 MW.
  • Eiscat 3D, ett system under uppförande från 2017, med sändare och mottagare i Skibotndalen i Norge och mottagare också i Kaiseniemi (nära Stenbacken i Kiruna kommun) och Karesuvanto i Finland. Eiscat 3D planeras vara i drift 2021.

Vetenskap med Eiscat[redigera | redigera wikitext]

Eiscat används för att studera många olika fenomen i övre atmosfären och jonosfären. Några exempel på forskning med Eiscat:

  • Plasmautflöden från jorden. Eiscat har kunnat mäta hur jorden förlorar omkring 1 kg/s (mestadels syre) som flödar ut i rymden från norrskensovalen, genom helt naturliga processer.[2]
  • Med Eiscat kan man i detalj se hur jonosfären reagerar på (och påverkar) rymdväderutbrott.[3][4]
  • Samtidiga mätningar med Eiscat och forskningssatelliter som Cluster har gjort det möjligt att se detaljer i magnetosfären, och hur strukturer i denna flyttar sig.[5] Eiscat används även tillsammans med andra markbaserade mätningar av rymdfenomen.[6]
  • Genom att studera meteorspår har det med Eiscat gått att visa hur meteorer faller sönder när de kommer in i atmosfären.[7][8] Det har också gått att visa att inflödet av meteorer till jorden påverkas av Jupiter och Saturnus.[9]
  • Airglow är ett svagt ljus från luftmolekyler i övre atmosfären, upptäckt 1868 av Anders Jonas Ångström. Med hjälp av anläggningen i Ramfjordmoen har sådant ljus kunnat skapas artificiellt.[10]

Lokalisering[redigera | redigera wikitext]

Organisation och historia[redigera | redigera wikitext]

Eiscat är ett samarbete mellan forskargrupper och forskningsråd i Sverige, Norge, Finland, Japan, Kina och Storbritannien. Medlemmarna har skiftat något: Tyskland är inte längre full medlem, Frankrike var medlem från organisationens start år 1975 fram till 2005, medan Japan och Kina tillkommit senare (1996 respektive 2007). Dessutom betalar institutioner i Ryssland, Sydkorea, Tyskland och Ukraina för radartid.

UHF-anläggningen invigdes den 26 augusti 1981 av kung Carl XVI Gustaf, medan VHF-radarn tillkom 1985.[11] Svalbardradarn blev färdig 1996[12].

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Eiscats webbplats, länkad 2017-03-09.
  2. ^ J.-E. Wahlund m fl, Eiscat observations of topside ionospheric ion outflows during auroral activity - Revisited, Journal of Geophysical Research (ISSN 0148-0227), vol. 97, nr. A3, 1992, s. 3019-3037.
  3. ^ Disputation: Stormar i jordens magnetosfär Arkiverad 19 augusti 2007 hämtat från the Wayback Machine.. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2003-06-05, länkat 2008-09-24.
  4. ^ Jätteutbrott kan ge jorden solsveda. Pressmeddelande från ESA 2007-07-30, länkad 2008-09-24.
  5. ^ Courage pays off as Cluster completes cusp crossing in Arctic blizzard. Pressmeddelande från Europeiska rymdorganisationen 2001-01-31, länkat 2008-09-24.
  6. ^ Fuglesang öppnade observatorium på Svalbard. Pressmeddelande från Europeiska rymdorganisationen 2008-04-09, länkat 2008-09-24.
  7. ^ Högupplösta radarmätningar avslöjar meteorers finstruktur. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2008-04-23, länkat 2008-09-24.
  8. ^ Professor i stjärnfall. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2007-11-06, länkat 2008-09-24.
  9. ^ Nya rön om stjärnfall ovan polcirkeln. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2008-05-04, länkat 2008-09-24.
  10. ^ Disputation vid Institutet för rymdfysik, Kiruna. Arkiverad 7 december 2006 hämtat från the Wayback Machine. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2000-11-17, länkat 2008-09-24.
  11. ^ Eiscat, Artikel på norskspråkiga Wikipedia, länkad 2008-09-24.
  12. ^ Eiscat. Arkiverad 21 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine. Informationsblad från Vetenskapsrådet, länkat 2008-09-24.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]