EISCAT

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
EISCAT-radarn i Kiruna (diameter 32 m).

EISCAT, förkortning för European Incoherent SCATter scientific association, är en vetenskaplig organisation som driver ett antal radaranläggningar på Nordkalotten och Svalbard. Organisationens huvudkontor, EISCAT Headquarters, ligger i Kiruna. Huvudsakligen studeras jordens jonosfär och övre atmosfär.[1]

Namnet innehåller orden incoherent scatter (sv. inkoherent spridning) vilket syftar på mätprincipen: man tar emot och analyserar de mycket svaga radiovågor som sänds ut när radarns sändarvåg sätter jonosfärens fria elektroner i rörelse.

Anläggningar[redigera | redigera wikitext]

EISCAT-radarn på Svalbard.
Foto: Tom Grydeland

Anläggningarna består av fyra olika radarsystem: [1]

  • Ett system, EISCAT UHF, numera bestående av en radar på Ramfjordmoen nära Tromsø i Norge med sändare och mottagare arbetande på 931 MHz. Sändaren har en maximal teoretisk effekt på 2 MW.
  • Ett system, EISCAT VHF, arbetande på 224 MHz med maximal effekt 1.5 MW. Denna radar har sändare och mottagare vid stationen i Tromsø samt även mottagare i Kiruna och i Sodankylä i Finland. Finessen med att ha tre mottagare är att man kan bestämma rymdplasmats rörelser i jonosfären i tre dimensioner, vilket gör denna anläggning världsunik. Fram till 2012 arbetade de två fjärrmottagarna på UHF-frekvensen tillsammans med den fullt styrbara sändarantennen i Tromsø, men på grund av interferens från mobilkommunikation i 930 MHz-bandet är detta inte längre möjligt varför mottagarna har byggts om.
  • En anläggning för aktiva studier av jonosfären vid Tromsø-stationen med hjälp av en kraftig kortvågssändare, s.k. Heating. Denna anläggning har numera även mottagare och är alltså också en radar.
  • En anläggning med två radarantenner, EISCAT Svalbard Radar eller ESR, på Svalbard. Dessa antenner arbetar på 500 MHz med en maxeffekt av 1 MW.

Vetenskap med EISCAT[redigera | redigera wikitext]

EISCAT används för att studera många olika fenomen i övre atmosfären och jonosfären. Några exempel på forskning med EISCAT:

  • Plasmautflöden från jorden. EISCAT har kunnat mäta hur jorden förlorar omkring 1 kg/s (mestadels syre) som flödar ut i rymden från norrskensovalen, genom helt naturliga processer.[2]
  • Med EISCAT kan man i detalj se hur jonosfären reagerar på (och påverkar) rymdväderutbrott.[3][4]
  • Samtidiga mätningar med EISCAT och forskningssatelliter som Cluster har gjort det möjligt att se detaljer i magnetosfären, och hur strukturer i denna flyttar sig.[5] EISCAT används även tillsammans med andra markbaserade mätningar av rymdfenomen.[6]
  • Genom att studera meteorspår har det med EISCAT gått att visa hur meteorer faller sönder när de kommer in i atmosfären.[7][8] Det har också gått att visa att inflödet av meteorer till jorden påverkas av Jupiter och Saturnus.[9]
  • Airglow är ett svagt ljus från luftmolekyler i övre atmosfären, upptäckt 1868 av Anders Jonas Ångström. Med hjälp av anläggningen i Ramfjordmoen har sådant ljus kunnat skapas artificiellt.[10]

Organisation och historia[redigera | redigera wikitext]

EISCAT är ett samarbete mellan forskargrupper och forskningsråd i Sverige, Norge, Finland, Japan, Kina och Storbritannien. Medlemmarna har skiftat något: Tyskland är inte längre full medlem, Frankrike var medlem från organisationens start år 1975 fram till 2005, medan Japan och Kina tillkommit senare (1996 respektive 2007). Dessutom betalar institutioner i Ryssland, Sydkorea, Tyskland och Ukraina för radartid.

UHF-anläggningen invigdes den 26 augusti 1981 av kung Carl XVI Gustaf, medan VHF-radarn tillkom 1985.[11] Svalbardradarn blev färdig 1996[12].

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] EISCATs webbplats, länkad 2017-03-09.
  2. ^ J.-E. Wahlund m fl, EISCAT observations of topside ionospheric ion outflows during auroral activity - Revisited, Journal of Geophysical Research (ISSN 0148-0227), vol. 97, nr. A3, 1992, s. 3019-3037.
  3. ^ Disputation: Stormar i jordens magnetosfär. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2003-06-05, länkat 2008-09-24.
  4. ^ Jätteutbrott kan ge jorden solsveda. Pressmeddelande från ESA 2007-07-30, länkad 2008-09-24.
  5. ^ Courage pays off as Cluster completes cusp crossing in Arctic blizzard. Pressmeddelande från ESA 2001-01-31, länkat 2008-09-24.
  6. ^ Fuglesang öppnade observatorium på Svalbard. Pressmeddelande från ESA 2008-04-09, länkat 2008-09-24.
  7. ^ Högupplösta radarmätningar avslöjar meteorers finstruktur. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2008-04-23, länkat 2008-09-24.
  8. ^ Professor i stjärnfall. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2007-11-06, länkat 2008-09-24.
  9. ^ Nya rön om stjärnfall ovan polcirkeln. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2008-05-04, länkat 2008-09-24.
  10. ^ Disputation vid Institutet för rymdfysik, Kiruna. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2000-11-17, länkat 2008-09-24.
  11. ^ EISCAT. Artikel på norska Wikipedia, länkad 2008-09-24.
  12. ^ EISCAT. Informationsblad från Vetenskapsrådet, länkat 2008-09-24.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]