Eiscat

Från Wikipedia
(Omdirigerad från EISCAT)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Eiscat-radarantenn i Kiruna, med en diameter på 32 meter

Eiscat, förkortning för European Incoherent Scatter Scientific Association, är en vetenskaplig organisation som driver ett antal radaranläggningar på Norges fastland, i Finland, i Sverige samt i Svalbard. Organisationens huvudkontor ligger i Rymdcampus i Kiruna. Huvudsakligen studeras jordens jonosfär och annan övre atmosfär.[1]

Namnet innehåller orden incoherent scatter (svenska inkoherent spridning) vilket syftar på mätprincipen: man tar emot och analyserar de mycket svaga radiovågor som sänds ut när radarns sändarvåg sätter jonosfärens fria elektroner i rörelse.

Anläggningar[redigera | redigera wikitext]

Eiscat har flera radarsystem:

  • Eiscat UHF, numera bestående av en radarstation på Ramfjordmoen forskningsstasjon vid Tromsø i Norge med sändare och mottagare arbetande på 931 MHz. Sändaren har en maximal teoretisk effekt på 2 MW.
  • Eiscat VHF, arbetande på 224 MHz med maximal effekt 1.5 MW. Denna radar har sändare och mottagare i Ramsfjordmoen samt mottagare i Kiruna och i Sodankylä i Finland. Finessen med att ha tre mottagare är att man kan bestämma rymdplasmats rörelser i jonosfären i tre dimensioner, vilket gör anläggningen unik. Fram till 2012 arbetade de två fjärrmottagarna på UHF-frekvensen tillsammans med den fullt styrbara sändarantennen, men på grund av interferens från mobilkommunikation i 930 MHz-bandet är detta inte längre möjligt, varför mottagarna har byggts om.
  • En anläggning för aktiva studier av jonosfären på Ramfjordmoen forskningsstasjon med hjälp av en kraftig kortvågssändare, så kallad ”heating” Denna anläggning har numera även mottagare och är alltså också en radar.
  • En anläggning med två radarantenner, Eiscat Svalbard Radar, vid Longyearbyen i Svalbard. Dessa antenner arbetar på 500 MHz med en maxeffekt av 1 MW.
  • Eiscat 3D, ett system under uppförande från 2017, med sändare och mottagare i Skibotndalen i Norge och mottagare också i Kaisaniemi (nära Stenbacken i Kiruna kommun) och Karesuvanto i Finland. Eiscat 3D planeras vara i drift 1921.

Vetenskap med Eiscat[redigera | redigera wikitext]

Eiscat används för att studera många olika fenomen i övre atmosfären och jonosfären. Några exempel på forskning med Eiscat:

  • Plasmautflöden från jorden. Eiscat har kunnat mäta hur jorden förlorar omkring 1 kg/s (mestadels syre) som flödar ut i rymden från norrskensovalen, genom helt naturliga processer.[2]
  • Med Eiscat kan man i detalj se hur jonosfären reagerar på (och påverkar) rymdväderutbrott.[3][4]
  • Samtidiga mätningar med Eiscat och forskningssatelliter som Cluster har gjort det möjligt att se detaljer i magnetosfären, och hur strukturer i denna flyttar sig.[5] Eiscat används även tillsammans med andra markbaserade mätningar av rymdfenomen.[6]
  • Genom att studera meteorspår har det med Eiscat gått att visa hur meteorer faller sönder när de kommer in i atmosfären.[7][8] Det har också gått att visa att inflödet av meteorer till jorden påverkas av Jupiter och Saturnus.[9]
  • Airglow är ett svagt ljus från luftmolekyler i övre atmosfären, upptäckt 1868 av Anders Jonas Ångström. Med hjälp av anläggningen i Ramfjordmoen har sådant ljus kunnat skapas artificiellt.[10]

Lokalisering[redigera | redigera wikitext]

Organisation och historia[redigera | redigera wikitext]

Eiscat är ett samarbete mellan forskargrupper och forskningsråd i Sverige, Norge, Finland, Japan, Kina och Storbritannien. Medlemmarna har skiftat något: Tyskland är inte längre full medlem, Frankrike var medlem från organisationens start år 1975 fram till 2005, medan Japan och Kina tillkommit senare (1996 respektive 2007). Dessutom betalar institutioner i Ryssland, Sydkorea, Tyskland och Ukraina för radartid.

UHF-anläggningen invigdes den 26 augusti 1981 av kung Carl XVI Gustaf, medan VHF-radarn tillkom 1985.[11] Svalbardradarn blev färdig 1996[12].

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Eiscats webbplats, länkad 2017-03-09.
  2. ^ J.-E. Wahlund m fl, Eiscat observations of topside ionospheric ion outflows during auroral activity - Revisited, Journal of Geophysical Research (ISSN 0148-0227), vol. 97, nr. A3, 1992, s. 3019-3037.
  3. ^ Disputation: Stormar i jordens magnetosfär Arkiverad 19 augusti 2007 hämtat från the Wayback Machine.. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2003-06-05, länkat 2008-09-24.
  4. ^ Jätteutbrott kan ge jorden solsveda. Pressmeddelande från ESA 2007-07-30, länkad 2008-09-24.
  5. ^ Courage pays off as Cluster completes cusp crossing in Arctic blizzard. Pressmeddelande från Europeiska rymdorganisationen 2001-01-31, länkat 2008-09-24.
  6. ^ Fuglesang öppnade observatorium på Svalbard. Pressmeddelande från Europeiska rymdorganisationen 2008-04-09, länkat 2008-09-24.
  7. ^ Högupplösta radarmätningar avslöjar meteorers finstruktur. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2008-04-23, länkat 2008-09-24.
  8. ^ Professor i stjärnfall. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2007-11-06, länkat 2008-09-24.
  9. ^ Nya rön om stjärnfall ovan polcirkeln. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2008-05-04, länkat 2008-09-24.
  10. ^ Disputation vid Institutet för rymdfysik, Kiruna. Arkiverad 7 december 2006 hämtat från the Wayback Machine. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2000-11-17, länkat 2008-09-24.
  11. ^ Eiscat, Artikel på norskspråkiga Wikipedia, länkad 2008-09-24.
  12. ^ Eiscat. Informationsblad från Vetenskapsrådet, länkat 2008-09-24.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]