Longyearbyen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Longyearbyen
Stad
Longyearbyen sett från Hiorthfjellet
Longyearbyen sett från Hiorthfjellet
Coat of arms of NO 2100 Longyearbyen.svg
Stadsvapen
Land Norge Norge
Koordinater 78°13′3.79″N 15°38′49.11″Ö / 78.2177194°N 15.6469750°Ö / 78.2177194; 15.6469750
Area 242,86 km²(den samlade landarealen för planområdet)
Folkmängd 2 075 (2007)
Leder Christin Kristoffersen (Ap)
Nestleder Heinrich Eggenfellner (H)
GeoNames 2729907
Longyearbyen på kartan över Svalbard
Red pog.svg
Longyearbyen på kartan över Svalbard
Webbplats: http://www.lokalstyre.no/
Longyearbyen sedd från Platåberget, med Adventfjordens inre del och Adventälvens delta.

Longyearbyen är en stad på Spetsbergen i ögruppen Svalbard. Staden är administrativt centrum i Svalbard och med drygt 2 000 invånare dess enda stora ort. Staden är en av världens nordligaste bebodda platser. Flertalet invånarna är norska medborgare, men alla medborgare i länder som undertecknat Spetsbergtraktaten får fritt bosätta sig i Svalbard.

Staden grundades 1906 som Longyear City av det amerikanska gruvföretaget Arctic Coal Company med John Munroe Longyear som dominerande ägare. Gruvorna och byn köptes 1916 av norska Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Longyearbyen brändes till stor del ner och ödelades av tyska styrkor den 8 september 1943, men byggdes upp igen efter andra världskriget.

Tidigare var Longyearbyen ett brukssamhälle (”company town”). Från början av 1990-talet har samhället förändrats i takt med minskad kolbrytning. Idag är endast Gruve 7 med minskad volym i drift. Denna producerar omkring 60 000 årston kol, varav mer än hälften går till Longyear Energiverk. Idag är turism, forskning och utbildning nya och viktiga näringar. Svalbard flygplats, Longyear har flygförbindelse med fastlandet året runt. Närmaste större ort är Tromsø på det norska fastlandet, omkring 1.000 kilometer söderut.

År 2002 infördes lokalstyre i Longyearbyen med det folkvalda organet Longyearbyens lokalstyre, som bland annat fick ansvar för infrastruktur, stadsplanering och barnomsorg.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Del av centrum och ”Spisshusen” i Lia

Longyearbyen ligger i Longyeardalen och på bägge sidor om Longyearälven. Längst in i tätorten låg den nu rivna Sverdrupbyen och ligger Nybyen på varsin sida av Longyearälven, som rinner genom samhället och ut i Adventfjorden, en vik av Isfjorden. Längre ut låg Gamle Longyearbyen och ligger stadsdelarna Haugen och Lia, där centrum ligger. Sysselmannen och Telenor håller till på Skjæringa, något innanför Sjöområdet, som domineras av administrationsbyggnader för Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S och Universitetscentret på Svalbard.

Den enda större bosättningen på Svalbard utöver Longyearbyen, Barentsburg, ligger cirka 36 kilometer västerut, längre ut i Isfjorden.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Longyearbyen grundades 1906 av den amerikanske affärsmannen John Munroe Longyear. Tanken var att hans bolag Arctic Coal Company skulle bryta kol på platsen; företaget sålde dock 1916 verksamhet och bebyggelse till det norska företaget Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S.

Kolet transporterades fram till 1987 med Longyearbyens linbanesystem, som till stor del lämnats intakt efter att verksamheten upphörde. Den säregna linbanecentralen på bergssluttningen är byggnadsminnesförklarad.

Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S har under 1900-talet varit den största privata arbetsgivaren på Svalbard och är den största fastighetsägaren i Longyearbyen. Under de sista årtiondena har dock gruvbranschen blivit mindre dominerande, medan turistnäringen tillsammans med forskning och utbildning spelar en allt större roll.

Samhälle[redigera | redigera wikitext]

För att vara en liten ort har Longyearbyen god infrastruktur. Flygplatsen Svalbard lufthavn, Longyear, som är världens nordligaste flygplats med reguljär flygtrafik, har dagliga avgångar till fastlands-Norge. Eftersom det finns få vägar på Svalbard, flygs det regelbundet till Svea, Barentsburg och Ny-Ålesund. Det finns också fartygstrafik på sommaren.

Longyearbyen var tidigare ett mansdominerat samhälle, där de flesta arbetade i kolgruvsindustrin. Detta började på allvar ändras från 1980-talet.

Ögruppen Svalbard saknar helt omsättningsskatt, vilket dock för många varor uppvägs av höga transportkostnader. Alkohol säljs till lägre priser än i fastlands-Norge i butiken Nordpolet. Svalbard ingår inte i skatteunion med Norge, eftersom det står i Svalbardtraktaten att uttagna skatter ska stanna på öarna. Därför räknas varuhandel med Norge som export och det finns begränsade skattefria kvoter för privatpersoner.

Svalbard Bryggeri i Longyearbyen, på 78 ° Nord är det nordligaste kommersiella bryggeriet i världen.

Årligen hålls Spetsbergen Marathon, med start och målgång vid sporthallen i Longyearbyen. Sporthallen i Longyearbyen har bland annat en fullängdssimbassäng. Världens nordligaste hotell, bland andra Funken Lodge och SAS Radisson Polar Hotel, ligger i Longyearbyen.

Dagstidningen Svalbardposten ges ut i Longyearbyen varje vecka.

Infrastruktur[redigera | redigera wikitext]

Vattenförsörjningssystemet i ledningar ovan marknivå

En internationell flygplats, Svalbards flygplats, finns på Hotellneset strax utanför Longyearbyen.

Longyearbyens hamn har en hamn för bland annat kryssningsfartyg i centrum nära Longyearälvens utlopp i Adventfjorden, samt en hamn för kolexport på Hotellneset vid Adventfjordens mynning i Isfjorden. Det finns inga isbrytare som opererar vid Svalbard, och hamnen är under normalår inte garanterat tillgänglig året runt.

Det finns sammanlagt 50 kilometer vägar i Longyearbyen. Vägnätet sträcker sig utanför staden endast till hyttområdet i Björndalen bortom Hotellneset och till Gruve 7 i Adventdalen. Vintertid finns skoterleder till Barentsburg och Sveagruva via Adventdalen och Longyeardalen.

På grund av permafrosten kan grävarbeten i marken ske endast under två månader om året, och endast ske ned till ungefär en halv meters djup. Ledningssystem är därför normalt byggda över marknivån, till exempel rör för varmvatten i fjärrvärmesystemet. Uppvärmning av fastigheterna i staden sker i huvudsak genom fjärrvärme från det lokala kraftvärmeverket Longyear Energiverk.

Tele- och datakommunikationerna är av mycket högklass och helt baserat på fiberkabel genom Telenor Svalbard. Den centrala delen av staden täcks av ett testnät för 4G/LTE, övriga av 3G-nät. Svalbard är förbundet med norska fastlandet med Svalbardsfiberkabeln.

Staden försörjs med vatten från Adventdalen, där vattenreservoaren Isdammen byggts. Staden saknar helt avloppsrening.

Stadsdelar[redigera | redigera wikitext]

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Svalbard kyrka i Longyearbyen på sommaren

I Longyearbyen råder, liksom på övriga Svalbard, polarklimat. Större delen av året är staden snötäckt, förutom under cirka fyra månader juni-september då temperaturen är strax över noll grader till cirka 10 plusgrader. Permafrost råder, vilket gör att det inte kan växa några träd eller buskar, däremot finns det ett antal mindre växter samt gräs och mossa. Klimatet är ändå förhållandevis milt om man ser till ortens och ögruppens nordliga latitud, medeltemperaturen i januari är till exempel högre än motsvarande medeltemperatur i en stad i södra Sibirien och över 20 grader varmare än andra områden på samma latitud. Även hamnen är isfri, eller har endast ett förhållandevis tunt islager en stor del av året. Allt detta tack vare nordatlantiska driften.

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec
 Högsta medeltemp. -12 -12 -11 -8 -2 4 8 7 2 -4 -7 -10
 Lägsta medeltemp. -16 -17 -16 -14 -5 1 5 4 0 -7 -11 -15
 Nederbörd 6,9 7,6 10,7 8,1 4,1 6,3 14,4 17,2 13,9 8,3 11,3 9,5


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]