Eiscat

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Karta över alla koordinater från Wikimap eller OSM
Exportera alla koordinater som KML
Exportera alla koordinater som Geo RSS

EISCAT, förkortning för European Incoherent SCATter Scientific Association, är en internationell vetenskaplig organisation som driver fyra forskningsanläggningar: i Sodankylä i Finland, utanför Kiruna i Sverige, utanför Tromsø i Norge samt på Svalbard. Alla anläggningar ligger ovanför Polcirkeln, vilket erbjuder unika forskningsmöjligheter. Huvudkontoret ligger på Rymdcampus i Kiruna, som även är säte för Institutet för rymdfysik.

Organisation och historia[redigera | redigera wikitext]

EISCAT grundades i december 1975, som en sammanslutning av forskningsråd i sex medlemsländer. Men planerna på att etablera en forskningsanläggning med fokus på inkoherent spridningsteknik (incoherent scatter) i norrskenszonen, startade redan 1969. Många möten med intresserade forskare hölls under början av 70-talet, men det var inte förrän Professor Sir Granville Beynon bjöd in till ett möte 1973, där en styrelse och en ordförande utsågs, som arbetet på allvar drog igång. 1974 presenterade styrelsen en rapport över hur organisation, verksamhet och implementation av EISCATs UHF-system kunde ske och i slutet av 1975 kom de sex första medlemsländerna överens om börja bygga EISCAT.[1]

Medlemsländerna är nu Sverige, Norge, Finland, Japan, Kina och Storbritannien. Medlemmarna har skiftat något: Tyskland är inte längre full medlem, Frankrike var medlem från organisationens start år 1975 fram till 2005, medan Japan och Kina tillkommit senare (1996 respektive 2007).

EISCAT styrs av The EISCAT Council, som består av representater från forskningsinstitutioner i de olika medlemsländerna. Två kommittéer, den administrativa och finansiella kommittén (AFC) och den rådgivande vetenskapliga kommittén (SAC) bistår Council i arbetet.[2]

Anläggningar[redigera | redigera wikitext]

EISCAT driver fyra forskningsanläggningar norr om Polcirkeln i Norden.

Fastlandssystemet[redigera | redigera wikitext]

EISCAT Sodankylä.

UHF-systemet byggdes som en tredelad anläggning, med sändare och mottagare i Tromsø och mottagare i Sodankylä och Kiruna, men mottagarna i Sodankylä och Kiruna är numer ombyggda till VHF frekvens.[3] UHF-anläggningen i Tromsø består av en styrbar parabolisk radarantenn och har en sändningsfrekevens på 926.6-920.5 MHz och en teoretisk effekt på 2 MW.[4]

VHF-systemet består av fyra styrbara antenncylindrar i Tromsø, vilka fungerar som sändare och mottagare, och två styrbara paraboliska radarantenner i Sodankylä och i Kiruna. Systemet har en sändningsfrekvens mellan 222.8-225.4 MHz och en teoretisk effekt på 1.6 MW.[4]

Tromsø Heating anläggning finns i Tromsø. Anläggningen består av tre fält med två-poliga antenner och fungerar både som kortvågssändare och mottagare. Sändarfrekvensen ligger i HF-fältet mellan 3.85-8.00 MHz med en teoretisk effekt på 12x100 kW.[4]

Svalbard[redigera | redigera wikitext]

EISCAT Svalbard Radar.

Två UHF-antenner som opererar med en sändningsfrekvens på 498.0-502.0 MHz och en teoretisk effekt på 1 MW. Anläggningen ligger utanför Longyearbyen och består av tvåparaboliska radarantenner, en styrbar och en fast.[4]

UHF-anläggningen invigdes den 26 augusti 1981. Invigningen skedde samtidigt i alla tre länder och mätningarna startade officiellt genom att HM Kung Carl XVU Gustaf tryck på en stor röd knapp.[5] VHF-radarn tillkom 1985[6] och EISCAT Svalbard Radar stod färdig 1996[7].

EISCAT3D[redigera | redigera wikitext]

EISCAT bygger just nu en helt ny typ av forskningsradar, EISCAT3D. Systemet kommer att bestå av fält med små antenner i Finland, Norge och Sverige och skilja sig radikalt i utseende från det nuvarande systemets stora paraboliska antenner.

EISCAT3D kommer att bestå av en sändare och mottagare i Skibotn, Norge och mottagare i Karesuvanto, Finland och Kaiseniemi, Sverige. På grund av det stora antalet små antenner som kombineras till en stor antenn, kommer upplösningen och flexibiliteten i systemet vida överstiga den nuvarande UHF-systemet. Anläggningen kommer att arbeta på 233 MHz. Anläggningen beräknas vara i drift under senare delen av 2022.[8]

Vetenskap med EISCAT[redigera | redigera wikitext]

EISCAT används för att studera många olika fenomen i övre atmosfären och jonosfären. Några exempel på forskning med EISCAT:

  • Plasmautflöden från jorden. EISCAT har kunnat mäta hur jorden förlorar omkring 1 kg/s (mestadels syre) som flödar ut i rymden från norrskensovalen, genom helt naturliga processer.[9]
  • Med EISCAT kan man i detalj se hur jonosfären reagerar på (och påverkar) rymdväderutbrott.[10][11]
  • Samtidiga mätningar med EISCAT och forskningssatelliter som Cluster har gjort det möjligt att se detaljer i magnetosfären, och hur strukturer i denna flyttar sig.[1] EISCAT används även tillsammans med andra markbaserade mätningar av rymdfenomen.[12]
  • Genom att studera meteorspår har det med EISCAT gått att visa hur meteorer faller sönder när de kommer in i atmosfären.[4][13] Det har också gått att visa att inflödet av meteorer till jorden påverkas av Jupiter och Saturnus.[3]
  • Airglow är ett svagt ljus från luftmolekyler i övre atmosfären, upptäckt 1868 av Anders Jonas Ångström. Med hjälp av anläggningen i Ramfjordmoen har sådant ljus kunnat skapas artificiellt.[14]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”EISCAT Annual Report 1976”. EISCAT Scientific Association. https://eiscat.se/wp-content/uploads/2016/06/1976-Annual-Report-scanned.pdf. Läst 7 juli 2022. 
  2. ^ ”The EISCAT Council”. https://eiscat.se/about/organisation/eiscat-council/. Läst 7 juli 2022. 
  3. ^ [a b] ”EISCAT Radar sites”. https://eiscat.se/about/sites/. Läst 7 juli 2022. 
  4. ^ [a b c d e] ”EISCAT Technical Specifications”. https://eiscat.se/scientist/document/technical-specifications/. Läst 7 juli 2022. 
  5. ^ ”40-års jubileum för EISCATs fastlands system”. https://eiscat.se/eiscat-history/40-year-anniversary-for-eiscat-2/. Läst 7 juli 2022. 
  6. ^ Eiscat, Artikel på norskspråkiga Wikipedia, länkad 2008-09-24.
  7. ^ Eiscat. Arkiverad 21 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine. Informationsblad från Vetenskapsrådet, länkat 2008-09-24.
  8. ^ ”EISCAT3D”. https://eiscat.se/eiscat3d-information/. Läst 7 juli 2022. 
  9. ^ J.-E. Wahlund m fl, Eiscat observations of topside ionospheric ion outflows during auroral activity - Revisited, Journal of Geophysical Research (ISSN 0148-0227), vol. 97, nr. A3, 1992, s. 3019-3037.
  10. ^ Disputation: Stormar i jordens magnetosfär Arkiverad 19 augusti 2007 hämtat från the Wayback Machine.. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2003-06-05, länkat 2008-09-24.
  11. ^ Jätteutbrott kan ge jorden solsveda. Pressmeddelande från ESA 2007-07-30, länkad 2008-09-24.
  12. ^ Fuglesang öppnade observatorium på Svalbard. Pressmeddelande från Europeiska rymdorganisationen 2008-04-09, länkat 2008-09-24.
  13. ^ Professor i stjärnfall. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2007-11-06, länkat 2008-09-24.
  14. ^ Disputation vid Institutet för rymdfysik, Kiruna. Arkiverad 7 december 2006 hämtat från the Wayback Machine. Pressmeddelande från Institutet för rymdfysik 2000-11-17, länkat 2008-09-24.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]