Gottfrid Kallstenius (konstnär)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gottfrid Kallstenius, 1911.
Villa Kallstenius, 2013.

Gottfrid Samuel Nikolaus Kallstenius, född 13 juli 1861 i Västervik, död 26 maj 1943[1], var en svensk konstnär.

Liv och verk[redigera | redigera wikitext]

Gottfrid Kallstenius var bror till zoologen Evald Kallstenius och kusin till filologen Gottfrid Kallstenius. Han studerade vid Konstakademien och i utlandet. Han blev efter fleråriga studier i ämnet i Italien 1903 lärare i dekorativ konst vid Konsthögskolan och var 1910-1916 extraordinarie professor där.[2] Som målare övergick han tidigt från realism till stämningsmåleri och hittade sedan en svenskt romantisk ton, ofta med solnedgångar och solbelysta kustlandskap.

Han utförde flera monumentala målningar, ibland med religiösa motiv, exempelvis en altartavla i Västervik och väggmålningar i Rederi AB Nordstjernans hus. Bland hans målningar märks De sista träden och Efter solnedgång (båda på Göteborgs konstmuseum[källa behövs]) samt Småland (Nationalmuseum[3] )[2] och Kalmar konstmuseum[4]

Gottfrid Kallstenius framträdde även som författare av handböcker i oljemålning, Oljemåleriet, färgstoff och bindämnen (1913) följd av Handbok i oljemålning (1915, 3:e upplagan 1925) men verkade även inom andra områden med Dikter och hugskott (1917) och Konsten, dess väsen och betydelse (1931).[2]

Gottfrid Kallstenius var gift med konstnären Gerda Roosval-Kallstenius. En son är Evald Kallstenius, också konstnär. Makarna Kallstenius lät 1906 uppföra en magnifik villa (Villa Kallstenius) på Krokvägen 1B i Storängen, Nacka, som ritats av arkitekten Gustaf Petterson. Där bodde de livet ut.

Råd om pigmentanvändning[redigera | redigera wikitext]

Gottfrid Kallstenius var initiativtagare till och återkommande kontrollant av Beckers normalfärgsserie, som började produceras 1912 med syftet att förse konstnärer med pålitliga och hållbara pigment.[5] Hans eget råd om en lämplig uppsättning pigment för nybörjare är[6]: Blyvitt (alternativt zinkvitt eller titanvitt), ljust kadmiumgult, mörkt kadmiumgult, ljusockra, guldockra, bränd terra di Sienna, engelskt rött, mörk krapplack, cinnober (alternativt kadmiumrött), koboltblått, ultramarin, smaragdgrönt och svart.

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]


Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kallstenius, Gottfrid Samuel Nikolaus i Vem var det? (1944)
  2. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1009-10 
  3. ^ Nationalmuseum
  4. ^ Kalmar konstmuseum
  5. ^ Johansson, Alf (2001). Med pigment och kopaler. Svensk färgindustri under 200 år.. "1". Sveriges Färgfabrikanters Förening, Sveff. sid. 200 
  6. ^ Kallstenius, Gottfrid (1915). Handbok i oljemålning. Stockholm: Wahlström & Widstrand 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]