Gottfrid Kallstenius (konstnär)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Gottfrid Kallstenius, 1911.

Gottfrid Samuel Nikolaus Kallstenius, född 13 juli 1861 i Västervik, död 26 maj 1943[1], var en svensk konstnär.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Efter förberedande studier 1883 vid Tekniska skolan samt Oscar Törnås och Edvard Perséus respektive målarskolor antogs Kallstenius hösten 1884 till Konstakademien.[2] Utbildningen fullbordades 1888 efter att han erhållit den hertigliga medaljen för målningen September (1886) och den kungliga medaljen för Kyrkogården i Västervik (1887).[3] Till de mer namnkunniga studiekamraterna vid Akademien hörde Gerda Roosval, Carolina Benedicks-Bruce, Hanna Pauli (född Hirsch), Lotten Rönquist, Hilma af Klint, Agnes de Frumerie (född Kjellberg), Anshelm Schultzberg, Verner Åkerman och Anton Genberg.[4]

I juli 1891 gifte Kallstenius sig med konstnären Gerda Roosval-Kallstenius. Efter att Kallstenius erhållit Konstakademiens stora resestipendium begav sig paret senare under sommaren till Paris för vidare utbildning. Fram till november 1891 kom de att vistas i Le Pouldu, Bretagne, där för övrigt Paul Gauguin verkat året innan. Under senhösten 1891 fram till våren 1892 bodde de åter i Paris.[5] Under en tid i den franska huvudstaden studerade Kallstenius för Raphaël Collin.[6] Under våren 1892 bosatte sig makarna Kallstenius på Madame Chevillons Hôtel Seine et Marne (numera Hôtel Chevillon) i Grèz-sur-Loing. Kallstenius målade under denna tid bland annat Grèz samt Ung kärlek. I februari 1893 reste han vidare till Italien där han kom att verka fram till sommaren 1894.[7]

I Italien intresserade sig Kallstenius bland annat för monumentalutsmyckning och började i Siena ingående studera senmedeltida utsmyckningar, både teoretiskt och genom kopiering med särskild inriktning på alfrescomålning.[8]

Kallstenius innehade mellan januari 1898 och januari 1904 ett konstnärsarvode med skyldighet att undervisa i dekorativ konst vid Konstakademien. Han uppfördes den 24 januari 1910 i första förslagsrummet av Akademien till en professur i landskapsmålning, men blev ej utnämnd. I oktober samma år blev han dock lärare i dekorativ konst vid samma institution. 1912 utsågs Kallstenius till viceprofessor i dekorativ konst.[9]

Som målare övergick han tidigt från realism till stämningsmåleri och hittade sedan en svenskt romantisk ton, ofta med solnedgångar och solbelysta kustlandskap.

Han utförde flera monumentala målningar, ibland med religiösa motiv, exempelvis en altartavla i Västervik och väggmålningar i Rederi AB Nordstjernans hus. Han komponerade även mosaikutsmyckningen på Konstnärshusets fasad på Smålandsgatan 7 i Stockholm.[10]. Därtill utförde han en stor landskapsmålning till Dramatens foajé.

Bland hans övriga målningar märks Skogskärr (1891), Den Saliga (1901-1909), inspirerad av Dante Gabriel Rossettis dikt The Blessed Damozel, Liljor och aftonluft (1902), Elysium (1914), Mästaren kommer (1926), som tog honom mer än 25 år att fullborda, Månskensnatt (1899 - inköpt av Nationalmuseum) med motiv från Klintehamn,[11] De sista träden och Efter solnedgång (båda på Göteborgs konstmuseum[källa behövs]) samt Småland (Nationalmuseum[12] )[13] och Kalmar konstmuseum[14]

Gottfrid Kallstenius framträdde även som författare av handböcker i oljemålning, Oljemåleriet, färgstoff och bindämnen (1913) följd av Handbok i oljemålning (1915, 3:e upplagan 1925) men verkade även inom andra områden med Dikter och hugskott (1917) och Konsten, dess väsen och betydelse (1931).[13]

Gottfrid Kallstenius var gift med konstnären Gerda Roosval-Kallstenius. En son är Evald Kallstenius, också konstnär. Makarna Kallstenius lät 1906 uppföra en magnifik villa (Villa Kallstenius) på Krokvägen 1B i Storängen, Nacka, som ritats av arkitekten Gustaf Petterson. Där bodde de livet ut.

Råd om pigmentanvändning[redigera | redigera wikitext]

Gottfrid Kallstenius var initiativtagare till och återkommande kontrollant av Beckers normalfärgsserie, som började produceras 1912 med syftet att förse konstnärer med pålitliga och hållbara pigment.[15] Hans eget råd om en lämplig uppsättning pigment för nybörjare är[16]: Blyvitt (alternativt zinkvitt eller titanvitt), ljust kadmiumgult, mörkt kadmiumgult, ljusockra, guldockra, bränd terra di Sienna, engelskt rött, mörk krapplack, cinnober (alternativt kadmiumrött), koboltblått, ultramarin, smaragdgrönt och svart.

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]


Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kallstenius, Gottfrid Samuel Nikolaus i Vem var det? (1944)
  2. ^ Doc. Gösta Liljas tal vid minnesutställningen över Gottfrid Kallstenius i Västervik 1961; Georg Rynelius, Gottfrid Kallstenius – Ett föredrag med anledning av hundraårsminnet av konstnärens födelse, [trol.] 1961, s. 4; Nationalmuseums register över svenska konstnärer, Gottfrid Kallstenius, 1934-02-06 [formulär ifyllt av Kallstenius själv]
  3. ^ Gottfrid Kallstenius
  4. ^ Konstakademien
  5. ^ Charlotte Klingberg, En blå hyacint i Paris. Gerda Roosval-Kallstenius, hennes värld och verk, Rönnells antikvariat, 2009. ISBN 978-91-975485-4-0
  6. ^ Svenskt Biografiskt Lexikon, Gottfrid S N Kallstenius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=12332
  7. ^ Charlotte Klingberg, En blå hyacint i Paris. Gerda Roosval-Kallstenius, hennes värld och verk, Rönnells antikvariat, 2009. ISBN 978-91-975485-4-0; Fredrik Klingberg
  8. ^ Svenskt Biografiskt Lexikon, Gottfrid S N Kallstenius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=12332
  9. ^ Svenskt Biografiskt Lexikon, Gottfrid S N Kallstenius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=12332
  10. ^ Dag Widman, Konstnärernas hus. En mötesplats i svenskt konstliv under 100 år, s. 54
  11. ^ Svenskt Biografiskt Lexikon, Gottfrid S N Kallstenius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=12332
  12. ^ Nationalmuseum
  13. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1009-10 
  14. ^ Kalmar konstmuseum
  15. ^ Johansson, Alf (2001). Med pigment och kopaler. Svensk färgindustri under 200 år.. "1". Sveriges Färgfabrikanters Förening, Sveff. sid. 200 
  16. ^ Kallstenius, Gottfrid (1915). Handbok i oljemålning. Stockholm: Wahlström & Widstrand 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]