Interneringsläger i Sverige under andra världskriget

Från Wikipedia
Matkö vid arbetskompaniet i Sveg c:a 1940.

Interneringsläger i Sverige under andra världskriget avser de interneringsläger, ibland kallade koncentrationsläger, som var en typ av arbetsläger för politiska fångar. Dessa var i Sverige under andra världskriget ett sätt för svenska myndigheter att initialt frihetsberöva kommunister[1][2] som sågs som statsfientliga element.[3] Men tids nog kom gruppen intagna att växa till att inkludera radikala socialdemokrater, syndikalister, fackföreningsfolk, anti-nazister och tyska desertörer, så kallade Englandsvänner.[4] Människor placerades även i lägren på grund av sin etniska bakgrund.[5] Intagning till lägren skedde utan vare sig rättegång eller dom,[6] och bröt således mot den i alla moderna rättsstater centrala principen habeas corpus.

Som mest var 1 500 personer internerade i lägren,[7] och de intagna kunde vara så unga som femton år.[8]:14-15 Från början var det svenska medborgare som internerades men allt eftersom kriget fortgick internerades även utländska soldater.[9][bättre källa behövs]

Socialdemokraten Tage Erlander var den högste politiska tjänstemannen för dessa läger.[10] De tydliga instruktioner som utgick från Socialstyrelsen antydde en tydlig målsättning även på den allra högsta politiska nivån.[8]:9

Forskning kring lägren har försvårats av den begränsade tillgången till arkiverat material.[8]:1 Begränsningarna har delvis berott på att den ursprungliga dokumentationen i vissa fall var brisfällig, delvis på grund av att arkiven har gallrats, delvis på grund av att handlingar omfattades av sekretess fram till 1994.[8] Gallringsbeslutet fastställdes i mars 1960 av Rune B. Johansson, som var inrikesminister i Regeringen Erlander III, efter en utredning vid Riksarkivet.[8]:11 När arkiven avhemligades ändrades forskningen väsentligt i ton, tolkningar, och slutsatser till ett betydligt mer kritiskt förhållningssätt.

Benämning[redigera | redigera wikitext]

De svenska lägren kallades vid tiden för lägrens förekomst för koncentrationsläger.[11] På senare tid har detta blivit kontroversiellt som till exempel 2008 när Tobias Berglund och Niclas Sennerteg utgav boktiteln Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga (Natur & Kultur).[10] I en intervju i Sveriges Radio 2008 redogjorde Tobias Berglund kort för koncentrationslägers historia och hur de skiljer sig från förintelseläger.[7]

De läger som fanns i Sverige under andra världskriget benämns dock av vissa som "interneringsläger" trots att den historiskt korrekta termen i det faktiska källmaterialet är koncentrationsläger, vilket stämmer, trots att det ibland inte går i samklang med nutida associationer.[11] Vissa[vilka?] hävdar därför att det är oklart var gränsen går mellan interneringsläger och koncentrationsläger.

Fyra typer av läger[redigera | redigera wikitext]

Det drevs fyra olika system av läger i Sverige, vilka hade olika syften, huvudmän och regimer:[8]

  • Utlännings- och flyktingläger för civila (detta var det största både till antal läger och antal interner)
  • Militära interneringsläger
  • Utlänska legationers läger
  • Arbetsförband för värnpliktiga med extrema vänstersympatier

Orsak[redigera | redigera wikitext]

Enligt historikern Karl Molin försökte militärledningen, eller delar av den, påverka Samlingsregeringens utrikespolitik i riktning mot ett starkare engagemang i Finlands strider, vilket kommunisterna motsatte sig.[12]:94-95 Syftet med ett sådant engagemang var att stärka Sveriges ställning i den ordning som skulle råda efter en tysk slutseger i kriget.[12]:94-95 Karl Molin har undrat vad som hade hänt med de intagna om Sverige hade ockuperats av Nazityskland.[12]:95 I Norge och Danmark fanns liknande läger och de som satt fängslade i dessa blev mördade i Auschwitz och andra läger under den tyska ockupationen.

Övervakning[redigera | redigera wikitext]

Interneringen var relativt enkel att genomföra då Krigsmakten och civil säkerhetstjänst hade omfattande register över dessa personer[3] via en myndighet som Krigsmakten upprättat 1928 utan riksdagens kännedom kallad Underrättelsebyrån (UB). UB arbetade initialt mot antimilitarism, men i en handling från 1934 framkommer att deras intresse vid den tidpunkten koncentrerats mot kommunister.[1]:49 I samma handling framkom att 100 000 personer fanns förekommande i deras register.[1]:50 År 1941 omfattade registret ungefär 40 000 personer, vilket var mer än antalet medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti vid tidpunkten.[13][3] En tredjedel av de tyska kommunister som vistades i Sverige under dessa år lär ha placerats i läger.[14]

Arbetsläger[redigera | redigera wikitext]

Under andra världskriget inkallades mellan 600 och 700 värnpliktiga män till tjänstgöring i arbetstrupperna och inkvarterades i särskilda läger. I den sentida politiska debatten har dessa läger betraktats som interneringsläger och tjänstgöringen enligt värnpliktslagen som internering. De flesta som inkallades till dessa läger var kommunister,[15] och arbetslägren upprättades exklusivt för kommunister[a] men där fanns också radikala socialdemokrater,[15] syndikalister, fackföreningsfolk, anti-nazister, tyska desertörer, så kallade Englandsvänner[4] och andra som klassades som "opålitliga element". Även indisciplinärer, värnpliktiga som gjort sig skyldiga till disciplinbrott, förvarades i lägren. Formellt benämndes lägren i de flesta fall internt som arbetskompanier.

Avsikten var att vad man inom militären uppfattade som samhällsfarliga och eventuellt landsförrädiska element skulle avtjäna sin lagstadgade beredskapstjänstgöring som alla andra medborgare, men utan vapen i hand och utan att hota den militära disciplinen. Arbetskompanierna låg isolerade och de värnpliktiga fick inte bära vapen. Systemet var sanktionerat av den svenska samlingsregeringen (det enda regeringspartiet som motsatte sig beslutet var Folkpartiet), men det hela drevs som ett administrativt militärt projekt. Interneringen baserades på uppgifter från säkerhetstjänsten, civil övervakning, åsiktsregistrering, brevövervakning[16] och angiveri.

I Vindeln och Stensele arbetade de internerade med att bygga en hemlig flygbas. I Storsien och i Vägershult bedrevs vägbyggen.[9][bättre källa behövs]

Några av internerna betecknade arbetskompanierna som "koncentrationsläger" i mildare form.[12]:93 Särskilt lägret i Storsien och det på logementfartyget Bercut har framställts som en synnerligen obehaglig upplevelse för de inkallade medan andra var mer idylliska.[12]:93

I maj 1941 planerades totalt tio arbetsläger för 3000–3500 värnpliktiga, men mot slutet av 1941 lades planerna på is efter ingripande av den socialdemokratiske försvarsministern Per Edvin Sköld.[12]:94 Sköld hade genom egna kontakter inom parti och fackföreningsrörelse fått insikt om omfattning och inriktning av inkallelserna till arbetstrupperna och utformade nya riktlinjer som medförde att dessa inkallelser i praktiken upphörde.[källa behövs]

Under 1943 stängdes det sista lägret. Efter kriget fick många som tjänstgjort i arbetskompanierna svårt att få arbete eftersom de fått en stämpel som "subversiva element".

När sanningen om lägren så småningom kom fram efter kriget ledde det till stark kritik.[12]:93[förtydliga]

Förläggningsorter[redigera | redigera wikitext]

Byn Storsien i Kalix kommun, juli 2014. Lägret i Storsien har framställts som en synnerligen obehaglig upplevelse[12]:93 för de 300–370 intagna.

Arbetskompanierna var förlagda till:

Interneringsläger[redigera | redigera wikitext]

Interneringsläger för utländska soldater upprättades enligt Haagkonventionens krav på neutrala stater. Utländska soldater internerades bland annat i Långmora, Backamo och Smedsbo. Sovjetiska soldater som rymt från tyska interneringsläger i Norge internerades bland annat på Krampenlägret i Skinnskattebergs kommun. Polska ubåtsmatroser internerades i Mariefred. Tyska krigsfångar internerades i Lagerlingen på Gotland och tyska flyktingar och deserterade soldater på Rinkaby flygbas. Efter andra världskriget användes tre av lägren för flyktingar från Baltikum (inklusive 150 soldater) i Ränneslätt, Rinkaby och Gälltofta. Fram till hösten 1941 skickades de tyska desertörerna tillbaka[förtydliga] enligt en hemlig instruktion utfärdad av Tage Erlander och Gustav Möller.[källa behövs] Förmodligen blev de avrättade.[22]

När kriget närmade sig sitt slut[förtydliga] släpptes[förtydliga] kommunister, anti-nazister med flera från lägren och i stället fördes utlänningar med nazistsympatier till lägren, främst norrmän och danskar.[22][förtydliga]

1. När Nazityskland ockuperade av Danmark i samband med Operation Weserübung flydde ett danskt kompani till Sverige. Soldaterna internerades i Ljungbyhed. 2. Balternas interneringsläger 1945 3. Baltiska och tyska soldater på flykt utlämnas till Sovjetunionen i januari 1946 i Baltutlämningen.

Forskning och rapportering[redigera | redigera wikitext]

Tidig rapportering[redigera | redigera wikitext]

När lägren tillkom var pressbevakningen väldigt restriktiv; några tidningar tilläts av Socialstyrelsen (som drev lägren) att göra reportage mot villkoret att tjänstemän på myndigheten fick kontrollera artikeln före publicering. I övrigt var det ingen rapportering och det rådde fotoförbud i lägren och allmänheten fick inte närma sig lägren. Arkiven belades med sekretess i 50 år, vilket försvårade forskning. Personer som suttit i lägren ville antingen inte tala om det eller emigrerade när de hade släppts. Politiker och tjänstemän var inte angelägna att prata om lägren.[7]

Hemligstämpling[redigera | redigera wikitext]

Arkiven kring lägren hemligstämplades.[förtydliga] Den långa hemligstämpligen, fram till 1994, ifrågasattes 2008 av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg.[8]

Gallring av arkiverade handlingar[redigera | redigera wikitext]

Även om SUK:s bevarade arkiv är mycket omfattande så har det varit föremål för stora, delvis väl hårdhänta gallringar.
– Inledningen till Statens utlänningskommissions arkivförteckning i Nationell ArkivDatabas (NAD)[8]:3
I dessa arkiv finnas – om vart annat – högst intressanta handlingar rörande den svenska behandlingen av olika kategorier av flyktingar och tämligen triviala ting såsom redogörelser för utlämnade tvålkuponger. Den övervägande mängden handlingar är av efemär och rutinmässig karaktär och torde saklöst kunna utgallras.
– Amanuens C.G. Lövenhielm vid Riksarkivet i P.M. rörande gallring i Statens utlänningskommissions arkiv (1958)[8]:11-12

Dokument kring arbetslägren i Sverige har delvis gallrats hårt,[8]:1 vilket har medfört att forskning inom ämnet har varit svår att genomföra.[12]:93

Den 11 mars 1960 fastställdes ett gallringsbeslut av Rune B. Johansson, som var inrikesminister i Regeringen Erlander III, i enlighet med en framställning från Statens utlänningskommission som baserades på en promemoria från Riksarkivet. Utredningen till förslaget utfördes av amanuensen C.G. Lövenhielm vid Riksarkivet. I förslaget stod inget om att informationen kunde vara känslig, men istället att den till största delen var ointressant.[8]:11

Lövenhielm hade i sin promemoria även pekat ut handlingstyper som kunde gallras i enlighet med den allmänna gallringskungörelsen från 1953, och redan i december 1959 fattade SUK beslut att den gallringen skulle genomföras, även i arkiv för sex utvalda läger som skulle "bevaras i sin helhet".[8]:13 Den gallringen bedöms dock inte vara någon större förlust för forskningen.[8]:16 Detsamma gäller inte för de handlingar som beskrevs vara av "efemär och rutinmässig karaktär".[8]:16

Reine Rydén och Tobias Berglund skrev om gallringen att de avvikelser från gallringsbeslutet som framkommit främst rörde lägren i Linghed och Ede samt tveksamheter kring Ingels och Gunnarpshemmet, i vilka fall en trolig övergallring har skett på ett tidigt stadium redan under drift eller avveckling av lägren.[8]:17 Det går inte att säga med säkerhet vad de bortgallrade handlingarna hade kunnat tillföra forskningen, men exempel har lyfts som visar att dokument av den typen som gallrades kan innehålla viktig och potentiellt politiskt känslig information.[8]:16

Forskning[redigera | redigera wikitext]

Karl Molin var 1991 den i Sverige som forskat mest om arbetskompanierna.[12]:94 Även Gunnar Kieri med Ivar Sundström och Tobias Berglund med Niclas Sennerteg har skrivit böcker i ämnet. Reine Rydén har publicerat forskning med Tobias Berglund.[8]

Reine Rydén och Tobias Berglund skrev 2018 att man kunde dela in forskning om lägren i ett "Före" och ett "Efter" det att arkiven avhemligades 1994. Ett genomgående drag för forskningen före avhemligandet var att interneringsförfarandet framställdes som relativt oproblematiskt och som ett nödvändigt ont. Regimen i lägren framställdes som förhållandevis mild jämfört med fång- och koncentraitonsläger i Tyskland och Sovjetunionen. Viss forskning har till och med beskrivit interneringslägren som en "trygg hamn". Forskning efter 1994 skiljer sig väsentligt i ton, tolkningar, och slutsatser då man har ett betydligt mer kritiskt förhållningssätt. Enligt forskarna Jörg Lindner och Jesper Johansson kan det svenska civila interneringssystemet bäst förstås utifrån Michel Foucaults teori om disciplineringssträvanden och maktutövning.[8]

Senare rapportering[redigera | redigera wikitext]

Omkring vintern 1999/2000 fick SVT-journalisten Nils Lundgren i uppdrag av SVT Umeå att göra en dokumentär om lägren.[23] Lundgren intervjuade några av de svenskar som hade internerats och som fortfarande var i livet.[23] När Lundgren tre år senare visade SVT en nästan färdig film, Upprättelse – en film om interneringslägren, och skulle boka sändningstid var SVT inte längre intresserade, SVT menade nämligen att filmen inte visade något nytt och drog in sitt ekonomiska stöd till projektet.[23] Efter att finansiering för avslutandet av filmen lösts av stiftelsen Film i Västerbotten[23] visades den i SVT2 i juli 2005.[24]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gunnar Kieri och Ivar Sundström skrev "Hundratals kommunister avväpnades vid förbanden och isolerades i arbetsläger. En tidigare även av oss spridd uppfattning att ingripandet gällde radikala arbetare i allmänhet - dvs även socialdemokrater - kan definitivt avfärdas. Arkiven visar att arbetslägren kom till exklusivt för kommunister."[1]:25

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] Gunnar Kieri och Ivar Sundström. Första arbetskompaniet Storsien (1972), Tredje omarbetade och utvidgade upplagan 1985, ISBN 9170141908
  2. ^ ”Lag (1998:714)”. lagen.nu. Justitiedepartementet L5. 2018-06-20. https://lagen.nu/1998:714. Läst 26 september 2019. 
  3. ^ [a b c d e] Felix Andersson (2012). ”Arbetskompani L17 Öxnered De svenska arbetskompanierna under andra världskriget”. Vännerborgs söners gille (84): sid. 29-30. Läst 15 januari 2019. 
  4. ^ [a b] Bondeson, Sören (2017-06-07). Lögnen är en annan sanning. Ordfront. ISBN 9789174416473. https://books.google.se/books?id=dZYnDwAAQBAJ&pg=PT148&lpg=PT148&dq=englandsv%C3%A4nner+interneringsl%C3%A4ger&source=bl&ots=QIX4bBFUcn&sig=i2ep05J4kXBQQ9WgmWUNFuWCPkA&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwicg4i2y-7ZAhWHzqQKHdEaAjgQ6AEIajAL#v=onepage&q=englandsv%C3%A4nner%20interneringsl%C3%A4ger&f=false. Läst 15 mars 2018 
  5. ^ Jenny Hellström. ”Tage Erlander bakom hemliga koncentrationsläger”. Arkiverad från originalet den 3 september 2008. https://web.archive.org/web/20080903230112/http://www.sr.se/cgi-bin/sjuharad/nyheter/artikel.asp?Artikel=2282405. Läst 20 september 2020.  sr.se, 30 augusti 2008 kl 08:28.
  6. ^ Lundgren; Hans Lindeberg (producent) (2005-07-05 18:15-19:15). ”Svensk mediedatabas”. SVT2. https://smdb.kb.se/catalog/id/003023592. Läst 26 september 2019. ”Interneringen av påstått opålitliga element skedde utan rättegång och utan dom. Än i dag har ingen av de drabbade fått en ursäkt, de och deras anhöriga kräver fortfarande upprättelse.” 
  7. ^ [a b c] "Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga", Radio Sweden på svenska, Sveriges Radio, 10 september 2008.
  8. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x] Rydén, Reine och Berglund, Tobias (2018). ”Gallringen av Statens utlänningskommissions lägerarkiv”. Arkiv, samhälle och forskning, ISSN 0349-0505, Vol. 2, s. 48-75 (Föreningen för arkiv och informationsförvaltning).  "Gallringen av Statens utlänningskommissions lägerarkiv (preprint)", uu.se. "Gallringen av Statens utlänningskommissions lägerarkiv", diva-portal.org.
  9. ^ [a b] ”Vägershult monumentet”. Arkiverad från originalet den 18 november 2004. https://web.archive.org/web/20041118171348/http://www.g.lst.se/kartor/kvarn/text/text14.htm. Läst 15 januari 2019. 
  10. ^ [a b] Jenny Hellström. ”Sveriges hemliga koncentrationsläger under kriget”. Arkiverad från originalet den 25 maj 2020. https://web.archive.org/web/20200525105815/https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=2282405. Läst 20 september 2020.  sverigesradio.se, 30 augusti 2008 kl 08:28.
  11. ^ [a b] Henrik Höjer. "Svenska koncentrationsläger?", Forskning & framsteg, 1 december 2008. Åtkomst den 6 augusti 2018.
  12. ^ [a b c d e f g h i j] Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag.
  13. ^ Nils Lundgren (December). ”Ett foto som aldrig skulle ha tagits”. FiB. 
  14. ^ Hoffmann (1980). sid. 353 
  15. ^ [a b c] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19995698.ab?teaser=true
  16. ^ Lägerorder 9 (Vol. A:1). Rengsjö. 1943. sid. RA SUKL 
  17. ^ ”Koncentrationslägret i Axmar”. Arbetarbladet. https://www.arbetarbladet.se/artikel/koncentrationslagret-i-axmar. Läst 15 augusti 2021. 
  18. ^ ”Arbetskompanier | Arkiv och lärande”. Riksarkivet. http://www.arkivochlarande.se/andra-varldskriget/arbetskompani/. Läst 9 september 2019. 
  19. ^ Översikt per den 11 november 1945, RA SUKI, Ingels, Vol 1.. ”Förteckning över på Hälsingmo omhändertagna flyktingar”. 
  20. ^ Tobias Berglund och Niclas Sennerteg. Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, (2008), Natur & Kultur, ISBN 9789127026957.
  21. ^ Johansson (2004). sid. 105. Läst 17 februari 2008 
  22. ^ [a b] Torkel Ivarsson, BT-journalist avslöjar svenska "koncentrationsläger" i ny bok, Arkiverad 26 december 2014 hämtat från the Wayback Machine. Borås Tidning
  23. ^ [a b c d] "SVT stoppade dokumentär", journalisten.se, 30 januari 2003. Åtkomst den 30 april 2019.
  24. ^ Interneringsläger i Sverige under andra världskrigetSvensk mediedatabas

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Media[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]