Konstvetenskap

Uppslagsordet ”Konsthistoria” leder hit. För konstens historia, se Konstens historia.

Konstvetenskap, eller konsthistoria, är en disciplin som studerar och beskriver konst ur ett historiskt, filosofiskt och socialt perspektiv. Konstvetenskapen kan sägas stå med ena foten i estetiken, som beskriver konsten ur ett filosofiskt perspektiv, och den andra i konsthistorien, som beskriver konstens historia.

Konstvetenskap, i ordets moderna betydelse^{[förklaring behövs]}, utkristalliserade sig först ur den allmänna kulturhistorien under 1800-talet som konsthistoria för att från början av 1900-talet bli en egen disciplin.

Konstvetenskap som akademiskt ämne i Sverige

Den första svenska professuren i kultur- och konsthistoria inrättades av Johan Adolf Berg för dennes vän Viktor Rydberg vid Stockholms högskola 1883 (tillträde 1884). De första professuren i enbart konsthistoria inrättades vid Stockholms högskola 1908.

Idag kan man studera konstvetenskap vid universitet och högskolor på följande svenska orter: Uppsala, Lund, Göteborg, Halmstad, Karlstad, Linköping, Stockholm, Umeå och Växjö. Forskarutbildning finns i Uppsala, Lund, Göteborg, Linköping och Stockholm. Ett tiotal doktorsavhandlingar läggs fram varje år.^{[källa behövs]}

Föregångare inom konsthistoria i urval

Plinius skrev Naturalis Historia som bland annat behandlar konstnärer under antiken, ett verk som fick betydelse för renässansens litteratur om konst.

Giorgio Vasari skrev Le Vite de' più eccellenti pittori, scultori e architettori vid mitten av 1500-talet. Det är det konstnärsbiografiska verk från renässansen, som blev stilbildande för konstnärsbiografier i allmänhet och synen på den italienska renässansen i synnerhet.

Karel van Mander blev med Het Schilderboek i början av 1600-talet Nederländernas motsvarighet till Vasari.

Filippo Baldinucci skrev Notizie de' Professori del disegno 1673.

Joachim von Sandrart skrev Teutsche Akademie omkring 1675.

Arnold Houbraken skrev Groote Schouburgh omkring 1720.

Johann Joachim Winckelmanns Geschichte der Kunst des Altertums var det första verk som placerade den grekiska konsten i centrum och också det första att se konstverk som uttryck för en kultur snarare än bedöma dem efter sin överensstämmelse med naturen.

Gateano Milanesi låg bakom den kommenterade nyutgåvan av Vasaris La Vite de..., som fick stor spridning i slutet av 1800-talet.

Konsthistoriker i urval

Tidiga svenska konsthistoriker i urval

Gustaf Cavallius, Göteborgs universitet
Allan Ellenius, Uppsala universitet
Ragnar Josephson, Lunds universitet
Gregor Paulsson, professor vid Uppsala universitet
Lena Johannesson, professor vid Linköpings och Göteborgs universitet
Axel Ludvig Romdahl, professor vid Göteborgs universitet
Ewert Wrangel, Lunds universitet

Verksamma svenska professorer i konstvetenskap i urval

Jan von Bonsdorff, professor vid Uppsala universitet
Anna Dahlgren, professor vid Stockholms universitet
Marta Edling, professor vid Södertörns Högskola
Peter Gillgren, professor vid Stockholms universitet
Hans Hayden, professor vid Stockholms universitet
Britt-Inger Johansson, professor vid Uppsala universitet
Dan Karlholm, professor vid Södertörns högskola
Max Liljefors, professor vid Lunds Universitet
Roland Spolander, professor vid Umeå universitet
Gary Svensson, biträdande professor*) vid Linköpings universitet
Karin Wagner, professor vid Göteborgs universitet
Jeff Werner, professor vid Stockholms universitet

*) Biträdande professor motsvarar tidigare titel preceptor och användes i Sverige från 1947 för forskare vid universiteten i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen med tjänsteställning närmast under professor alternativt där professorstiteln inte var bruklig eller i miljöer där doktorander saknades. Titeln ändrades år 1969 till biträdande professor och 1979 till professor. Titeln finns dock kvar vid Linköpings universitet samt vid Chalmers. Titeln har åter aktualiserats efter 2007 i den så kallade Befattningsutredningen (SOU 2007:98).