Måns Westfelt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Måns Westfelt
Som syster Gunnel i uruppsättningen av Hemmet på Göteborgs stadsteater 1967.
Som syster Gunnel i uruppsättningen av HemmetGöteborgs stadsteater 1967.
Född Måns Gerhard Carlsson Westfelt
16 juli 1928
Stockholm, Sverige
Död 26 februari 2015 (86 år)
Stockholm, Sverige
Aktiva år 1951–2013
Maka Elsa Prawitz (1951–1955)
Dagmar Grefberg (1955–2012)
Betydande roller
Nils Sture i Karin Månsdotter (1954)
Doktor Deo i Kenny Starfighter (1997)
Fader Uno i Sjätte dagen (1999)
IMDb SFDb

Måns Gerhard Carlsson Westfelt, född 16 juli 1928 i Stockholm[1], död 26 februari 2015 i Stockholm, var en svensk skådespelare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Westfelt var son till violinisten Carl Westfelt och pianisten Greta Sundling.[2] Han började spela teater under gymnasietiden vid Norra Latin, bland annat i uppsättningar som man gjorde i samarbete med flickläroverket vid Sveaplan (med Gunvor Pontén bland andra) och där han också mötte sin blivande hustru Elsa Prawitz. Han antogs till vid Dramatens elevskola där han studerade 1949–1951, och engagerades därefter på Dramaten. Mellan 1955 och 1959 var han anställd vid Helsingborgs stadsteater och från 1959 fram till den så kallade manifeststriden i början av 1980-talet vid Göteborgs stadsteater. Efter striden sades hela personalen upp och Westfelt, som ställt sig bakom manifestet, flyttade till Folkteatern i Gävle 1982 där han stannade till 1984. Westfelt arbetade därefter på Stockholms stadsteater 1984–1994 och på Dramaten 1994–1996.

Han gjorde en större filmroll som Nils Sture i Karin Månsdotter (1954), och regisserade även bland annat dramatiseringen av Carl Jonas Love Almqvists Det går an för TV 1976, efter Stadsteaterns uppsättning 1975.

Westfelt hade till karaktären en diskret stämma och stack sällan ut eller gjorde större väsen av sig, och gjorde därför ofta allvarliga och nedtonade roller som exempelvis den hemsökte prästen i TV-serien Sjätte dagen från 1999–2001 eller högdragna aristokratiska figurer som hovmarskalken i Lars Molins Kunglig toilette från 1986. Han gestaltade även diaboliska figurer som exempelvis syster Gunnel i TV-versionen av Hemmet från 1972, terroristledare i Roland Hassel-filmen Terrorns finger från 1989 eller Doktor Deo i TV-serien Kenny Starfighter från 1997.

Han var gift första gången 1951–1955 med skådespelaren Elsa Prawitz och andra gången från 1955 med Dagmar Grefberg (1929–2012), dotter till kontraktsprosten Hugo Grefberg och gymnastikdirektören Svea Jerdén. I andra äktenskapet hade han barnen Petter (född 1956) och Johanna (född 1959).[2][3]

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Roller (ej komplett)[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi Teater
1946 Sterling Brown Pat regerar
Jerome Chodorov och Joseph Fields
Håkan Westergren Blancheteatern[4]
1950 Junker Olof Ljungby horn
Frans Hedberg
Carl-Henrik Fant Dramaten
Nils Sture Erik XIV
August Strindberg
Alf Sjöberg Dramaten
Bud En radiobragd
Charlotte Chorpenning
Arne Ragneborn Dramaten
1951 Richard, konstnär
Betjänten Charles
Gustav, student
Herr Martin
Amorina
Carl Jonas Love Almqvist
Alf Sjöberg Dramaten
Greven Diamanten
Friedrich Hebbel
Rune Carlsten Dramaten
Kören: Den kräftsjuke Simon trollkarlen
Tore Zetterholm
Arne Ragneborn Dramaten
1952 En rättsnotarie De vises sten
Pär Lagerkvist
Alf Sjöberg Dramaten
Skräddar Knut Harlekino och Harlekina
Else Fisher
Kurt-Olof Sundström Dramaten
1955 Kapten McLean Thehuset Augustimånen
John Patrick
Stig Olin Helsingborgs stadsteater[5]
1957 Greve Almvaviva Barberaren i Sevilla
Beaumarchais
Johan Falck Helsingborgs stadsteater[6]
1980 En av de tre bröderna Fullmakten
Nikolaj Erdman
Ernst Günther Göteborgs stadsteater[7]
1985 Filippo Sommarnöjet
Carlo Goldoni
Göran O Eriksson Stockholms stadsteater
1986 John Gower
Presentatör
Perikles
William Shakespeare
Eva Ultz Stockholms stadsteater
1987 Pastorn Kurage och hennes barn
Bertolt Brecht
Ragnar Lyth Stockholms stadsteater
1991 Fredrik
Den blinde
Minns du den stad
Per Anders Fogelström
Johan Bergenstråhle Stockholms stadsteater
1994 Officeren
Fadern
Ett drömspel
August Strindberg
Robert Lepage Dramaten
2011 Bli en dåre
Kia Berglund
Kia Berglund Teater Giljotin[8]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges befolkning 1990, CD-ROM, Version 1.00, Riksarkivet (2011).
  2. ^ [a b] WESTFELT, MÅNS G C, skådespelare, Gbg i Vem är Vem? / Götaland utom Skåne, Halland, Blekinge 1965 / s 1114.
  3. ^ Norra begravningsplatsen, kvarter 10C, gravnummer 143 på Hittragraven.se. Åtkomst 26 januari 2013.
  4. ^ ”Pat regerar”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22231&pos=139. Läst 24 april 2016. 
  5. ^ Théhuset i Hälsingborg”. Dagens Nyheter: s. 10. 30 december 1955. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1955-12-30/353/10. Läst 22 augusti 2015. 
  6. ^ Ingvar Holm (16 februari 1957). ”Barberaren i Sevilla”. Dagens Nyheter: s. 10. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1957-02-16/46/10. Läst 31 augusti 2015. 
  7. ^ ”Fullmakten, 1980”. Göteborgs stadsmuseum. http://62.88.129.39/carlotta/web/object/823775. Läst 31 mars 2016. 
  8. ^ ”Teater Giljotin”. Bli en dåre. Arkiverad från originalet den 26 juni 2015. https://web.archive.org/web/20150626104234/http://teatergiljotin.se/myportfolio/bli-en-dare-2011/. Läst 24 juni 2015. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]