P.O. Enquist

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
P.O. Enquist
PO Enquist på Idrottsgalan i Globen i Stockholm den 14 januari 2013.
PO Enquist på Idrottsgalan i Globen i Stockholm den 14 januari 2013.
Född Per Olov Enquist
23 september 1934 (80 år)
Sjön, Hjoggböle, Sverige
Yrke Författare
Regissör
Dramatiker
Nationalitet Svensk
Språk Svenska
Verksam 1961

Per Olov Enquist, född 23 september 1934 i Sjön, Hjoggböle, Bureå församling, Västerbottens län, är en svensk författare, regissör och dramatiker.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Per Olov Enquist växte upp i Västerbotten. Hans mor, Maja (egentligen Maria[1]) Lindgren (1903–1992), var lärarinna vid folkskolan samt djupt troende och engagerad i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Hans far, Elof Enqvist (1903–1935) dog innan P.O. Enquist fyllt ett år.[2][3] Om sin barndom skriver Enquist 2007: "Är man född djupt inne i en skog är träd och mark trygghet. Jag hade inga lekkamrater, men en stor skog helt för mig själv, det skapade min starka och obrottsliga karaktär. Jag var inte ensam. Jag hade tallarna".[4] I mitten av femtiotalet var Enquist aktiv inom friidrotten och hade stora förväntningar på sig som höjdhoppare: han hoppade 1,97. Efter en fil.mag. vid Uppsala universitet, var P.O. Enquist verksam som kulturkritiker vid Svenska Dagbladet och Expressen. 1970–71 var han bosatt i Västberlin, 1973 i Los Angeles som gästprofessor på UCLA, och 1978–93 i Köpenhamn.

Han debuterade som författare med Kristallögat (1961), och slog igenom 1964 med Magnetisörens femte vinter (som även har filmatiserats). Internationellt fick han sitt genombrott med Legionärerna som översattes till flera språk och filmatiserades av Johan Bergenstråhle med titeln Baltutlämningen. Enquist har även skrivit för film och tv med manus som Strindberg, Ett liv och filmerna Il Capitano och Hamsun. Som dramatiker fick han ett stort internationellt genombrott med debutpjäsen Tribadernas natt. Han har samarbetat med Anders Ehnmark i flera pjäser, och med Ingmar Bergman i BildmakarnaDramaten.

1975 berömde han de röda Khmerernas deportering av Phnom Penhs befolkning för tvångsarbete på landsbygden, vilket kom att förfölja honom i den svenska debatten; i självbiografin Ett annat liv ångrade han detta och kommenterade att han inte ens visste vem Pol Pot var[5].

Enquist har varit gift tre gånger. I första äktenskapet, med Margareta Ersson, fick han en son och en dotter. Andra äktenskapet (1980–1994) ingick han med den danska författarinnan Lone Bastholm. Han är numera gift med Gunilla Thorgren[6], före detta statssekreterare i kulturdepartementet. Paret är bosatt i Vaxholm.

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

P.O. Enquist på Bok- och biblioteksmässan 2011.
P.O. Enquist presenterar sig själv på Bok- och biblioteksmässan 2012.

Enquist har skrivit romaner, dramer, krönikor och andra berättelser. Under pseudonymen Peter Husberg skrev han en collageroman, Bröderna Casey (1964), tillsammans med Leif Nylén och Torsten Ekbom. De övriga romanerna har han skrivit ensam, under eget namn.

P.O. Enquists författarskap brottas med sanningsproblemet i etiskt och metodologiskt hänseende; centralt är spänningen mellan det subjektiva, det relativa och det absoluta, samt det objektiva, illusion och desillusion. Ett exempel på detta är berättandets ofta experimentella form som var som mest radikal på 60-talet, och som i Magnetisörens femte vinter gestaltar sig genom insprängda dagboksanteckningar i berättelsen. Ett annat är en återkommande balansgång mellan fiktion och fakta, fantasi och verklighet, som yttrat sig i dokumentärromaner eller faktioner (Legionärerna) och historiska romaner (Lewis resa). Många gånger låter Enquist oförståndiga eller obildade människor kontrasterande förmedla berättelsen, med ett mikroperspektiv på världens stora skeenden. Flera romaner handlar om faktiska personer och händelser, så till exempel Blanche och Marie (2004) om hysteriforskaren Jean Martin Charcots patient och älskarinna Blanche, hennes tillfrisknande, och liv som assistent hos Marie Curie.

Uppväxten i Västerbotten och i en djupt religiös miljö präglad av fromhet har lämnat många spår i flera av Enquists romaner. Dels språkligt, i form av inslag av norrländska ordvändningar eller västerbottnisk dialekt, och lån från den fromt religiösa litteraturen. Dels tematiskt, med flera romaner geografiskt placerade i Västerbotten (bland andra Sekonden, Musikanternas uttåg, Kapten Nemos bibliotek), eller som berör väckelserörelsens historia (Lewis resa, Livläkarens besök).

Böckerna Livläkarens besök och Nedstörtad ängel finns upptagna i boken Tusen svenska klassiker [7].

2008 utkom Enquist med en självbiografi, Ett annat liv, som belönades med Augustpriset. Det var andra gången han erhöll priset; första gången var för Livläkarens besök 1999. 2009 vann han Iris Ljudbokspris för ljudboksversionen av Ett annat liv som han dessutom själv läste upp. Självbiografin uppmärksammades inte minst för författarens inträngande skildring av sin alkoholism, och sin långa men slutligen lyckade kamp att komma ur dess grepp.

Ett återkommande tema för kulturskribenten Enquist har under två decennier varit turerna kring utredningen av mordet på Olof Palme, i form av bokrecensioner och egna iakttagelser, ett ämne han 1992 också behandlade i skönlitterär form, i essäsamlingen Kartritarna.

Per-Olov Enquist är en av Sveriges mest framgångsrika författare utomlands (bland annat i Frankrike och Tyskland), och har tilldelats ett stort antal priser.

Enquist har översatt en dikt som samtidigt är en sångtext av Wolf Biermann.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Epik i urval

Dramer i urval

Filmmanus[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Enquist, Per Olov. Ett annat liv. Norstedts 2008, s. 54
  2. ^ Dansk Kvindebiografiskt leksikon, Lone Bastholm
  3. ^ Ansedel, hjoggbole.nu
  4. ^ Gästkrönikan, Allt om trädgård 2007:9, s. 72
  5. ^ Enquist, P.O. (2008), Ett annat liv, Stockholm: Norstedts, s. 197-198, ISBN 978-91-1-302187-4 
  6. ^ Kärnborg, Ulrika (6 september 2008). ”De svarta åren”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=824843. Läst 6 september 2008. 
  7. ^ Gradvall, Jan; Nordström, Björn; Nordström, Ulf; Rabe, Anina (2009), Tusen svenska klassiker. Böcker filmer skivor tv-program från 1956 till i dag, Stockholm: Norstedts, ISBN 978-91-1-301717-4 
  8. ^ Hedersdoktorer vid Universitetet i Oslo

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]