Parapsykologi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tidig parapsykologisk forskning använde sig av Zenerkort i experiment som designades för att testa möjlig telepatisk förmåga.

Parapsykologi (av grekiskans παρά para, "vid sidan" + psykologi) är studiet av påstådda paranormala fenomen. Studieobjekten inkluderar extrasensorisk perception (ESP), psykokinesi och medvetandets överlevande efter döden. Parapsykologerna kallar dessa fenomen psi, en neutral term som inte stipulerar någon orsak till fenomenen eller upplevelserna av dem.[1]

Parapsykologisk forskning omfattar en mängd olika metoder, inklusive laboratorie- och fältstudier, och bedrivs vid en rad universitet och fristående institut världen över.[2] Sådan forskning publiceras normalt i tidskrifter som Journal of Parapsychology och European Journal of Parapsychology, men har även förekommit i tidskrifter som Psychological Bulletin, Foundations of Physics och British Journal of Psychology.

Parapsykologiska experiment har utförts med slumpgeneratorer för att finna belägg för psykokinesi, med Ganzfeld-metodik för att testa extrasensorisk perception och på uppdrag av USA:s regering har man undersökt förekomsten av fjärrsyn, så kallad remote-viewing. Parapsykologer har, baserat på denna forskning, sammanställt en rad metastudier som kombinerar data från tidigare studier. Flera av dessa statistiska analyser har publicerats för en bredare akademisk krets i vetenskapliga tidskrifter [3] [4] [5] och orsakat diskussion och debatt.

Parapsykologi som bedrivs med vetenskaplig metod uppfattas som marginalvetenskap, därför att den omfattar hypotesprövning som inte passar in i den etablerade vetenskapens teoretiska modeller. Forskare som psykologerna Ray Hyman och James Alcock, bland andra, är kritiska både till parapsykologins metoder och resultat. Skeptiska forskare menar att uppenbara experimentella framgångar förklaras av metodologiska brister snarare än av parapsykologerna föreslagna anomalier. Några kritiker hävdar också att parapsykologi går över gränsen till att vara pseudovetenskap.[6] Hittills har inga belägg för existensen av paranormala fenomen accepterats av den etablerade vetenskapen. Ganzfeldt-experimenten har dock visat sig så lovande att parapsykologins möjligheter som kandidat för vetenskapssamhällets acceptans ökat betydligt.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Termen parapsykologi myntades redan 1889 av psykologen Max Dessoir. Den övertogs av J.B. Rhine på 30-talet för att ersätta termen psychical research i syfte att indikera rörelsen mot laboratorieexperiment vid studiet av fenomenen.[7]

Parapsykologi idag[redigera | redigera wikitext]

Sedan 1970-talet har nutida parapsykologisk forskning gått tillbaka betydligt i USA. Tidig forskning betraktades inte som avgörande och parapsykologer möttes av starkt motstånd från sina akademiska kolleger. Vissa effekter som troddes vara paranormala, till exempel Kirlianfotografi, försvann under mer kontrollerade former, vilket gjorde denna slags forskning till en återvändsgränd. Många universitetslaboratorier i USA har lagt ner verksamheten med bristande acceptans från den etablerade vetenskapen som skäl. Detta har begränsat huvuddelen av nuvarande parapsykologisk forskning till privata institutioner finansierade med privata medel. Efter 28 års forskning lade Princeton Engineering Anomalies Research Laboratory (PEAR) ner sitt laboratorium år 2007.

Två universitet i USA har fortfarande akademiska parapsykologiska laboratorier: Avdelningen för perceptuella studier, en enhet vid institutionen för psykiatrisk medicin vid University of Virginia där möjligheten att medvetandet överlever döden studeras, och Veritaslaboratoriet vid University of Arizona som bedriver laboratorieundersökningar av medium. Flera privata institutioner, inklusive Institute of Noetic Sciences, bedriver och främjar parapsykologisk forskning. I Europa leder Storbritannien parapsykologiska studier med privat finansierade laboratorier vid universitetet i Edinburgh, Northampton och Liverpool Hope bland flera andra.

Parapsykologisk forskning har också utvidgats av andra underdiscipliner i psykologi. Dessa besläktade fält inkluderar transpersonell psykologi som studerar transcendenta eller andliga aspekter av det mänskliga sinnet, och anomalistisk psykologi som undersöker paranormala uppfattningar och subjektiva anomala upplevelser med traditionella psykologiska begrepp.

Vid Lunds universitet finns en professur i psykologi inkluderande parapsykologi och hypnologi. Det var den danske margarindirektören Poul Thorsen som vid sin död 1962 donerade 30 miljoner kronor till professuren, vilken innehas av Etzel Cardeña.

Även vid Stockholms universitet och Göteborgs universitet bedrivs forskning under ledning av Jan Dalkvist respektive Adrian Parker.

Forskning[redigera | redigera wikitext]

Experiment[redigera | redigera wikitext]

Ganzfeld[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ganzfeld-experiment
Deltagare i ett ganzfeld-experiment.

Ganzfeld-experimentet (tyska för "helt fält") är ett test för telepatisk förmåga. Tekniken utformades för att snabbt dämpa "mentalt brus" genom applicera ett milt, mönsterfritt sensoriskt fält över syn och hörsel. Isolering av synen åstadkoms vanligen genom att halva ping-pongbollar placeras över ögonen och belyses med svagt rött ljus. Hörseln blockeras vanligen genom att vitt brus eller liknande ljud spelas. Försökspersonen sitter bekvämt tillbakalutad för att minimera känselintryck.

Vid ett typiskt ganzfeld-experiment isoleras en sändare och en mottagare. Mottagaren försätts i ganzfeld-tillståndet (eller bara "ganzfeld"). För sändaren visas en bild och ombeds att mentalt sända bilden till mottagaren. Mottagaren ombeds, medan han fortfarande är i ganzfeld, att berätta om sina mentala processer, vilket inkluderar bilder, tankar och känslor. När sändningen efter vanligen 20 till 40 minuter är slutförd tas mottagaren ur ganzfeld och får se fyra bilder, varav en är den som sändaren sett. Mottagarens uppgift är att försöka välja ut den bild som sändaren sänt med hjälp av de ledtrådar som eventuellt mottagits telepatiskt under ganzfeld.

Enligt parapsykologer som Dean Radin, Charles Honorton och Daryl Bem så visar metastudier av ungefär två dussin experiment med sammanlagt över 3000 deltagare över hela världen att mottagaren oftare väljer sändarens bild än om det vore helt slumpmässigt.[8] Då dessa metaanalyser sägs vara statistisk signifikanta har de givit upphov till debatter om hur man bör tolka resultaten.[9]

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Fabricerade bilder av spöken som denna var väldigt populära på 1800-talet.

Vetenskapare som är kritiska till parapsykologi börjar med att hävda att extraordinära påståenden kräver extraordinär evidens. Förespråkare för hypoteser som går emot århundraden av vetenskaplig forskning måste tillhandahålla extraordinär evidens om deras hypoteser skall tas på allvar. Många granskare av parapsykologi vidhåller att den samlade mängden av evidens har dålig kvalitet och att den inte är tillräckligt kontrollerad. I deras perspektiv har det inte producerats några avgörande resultat i hela det parapsykologiska fältet överhuvudtaget. De anför fall av bedrägerier, feldesignade studier, ett psykologiskt behov av mysticism och kognitiva fördomar som sätt att förklara parapsykologiska resultat. Skeptiker har också hävdat att människors önskan att tro på paranormala fenomen ofta är starkare än förmågan att kunna ta till sig bevisen för att de inte existerar.

Paranormala fenomens realitet och parapsykologisk forsknings vetenskapliga giltighet är föremål för fortsatt debatt. Parapsykologernas metoder betraktas av vissa kritiker som pseudovetenskap. En del av den mer specifika kritiken konstaterar att parapsykologi inte har något tydligt avgränsat studieobjekt, att enkla upprepbara experiment kan uppvisa psieffekter på begäran, och att det inte finns någon underliggande teori för att förklara den paranormala informationsöverföringen. James E. Alcock, professor i psykologi vid York University, sade att få av parapsykologins experiment har manat fram tvärvetenskaplig forskning med mer etablerade vetenskaper som fysik eller biologi. Alcock hävdar att parapsykologin fortsätter vara isolerad till sådan grad att dess själva legitimitet går att ifrågasätta, och att den på det hela taget inte förtjänar etiketten "vetenskaplig". Ganzfeld-försöken uppnår dock även högt ställda krav på falsifiering, upprepning och vetenskaplig relevans.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Thouless, R. H. (1942). "Experiments on paranormal guessing". British Journal of Psychology, 33, 15–27.
  2. ^ ”Parapsychological Association FAQ”. Parapsychological Association. 1995. http://www.parapsych.org/faq_file1.html. Läst 2 juli 2007. 
  3. ^ Bem, Daryl J.; Honorton, Charles (1995). "Does psi exist? Replicable evidence for an anomalous process of information transfer" (PDF). Psychological Bulletin 115 (1): 4–18.
  4. ^ Bösch H, Steinkamp F, Boller E (2006). "Examining psychokinesis: the interaction of human intention with random number generators--a meta-analysis". Psychological bulletin 132 (4): 497–523.
  5. ^ Schmidt, S.; Schneider, R.; Utts, J.; Walach, H. (2004). "Distant intentionality and the feeling of being stared at: two meta-analyses". British journal of psychology (London, England : 1953) 95 (Pt 2): 235–47.
  6. ^ Beyerstein, Barry L. (1995). ”Distinguishing Science from Pseudoscience” (PDF). Simon Fraser University. http://www.sfu.ca/~beyerste/research/articles/02SciencevsPseudoscience.pdf. Läst 31 juli 2007. 
  7. ^ Melton, J. G. (1996). Parapsychology. In Encyclopedia of Occultism & Parapsychology. Thomson Gale. ISBN 978-0810394872 
  8. ^ Radin, Dean (1997). The Conscious Universe: The scientific Truth of Psychic Phenomena. HarperSanFrancisco. ISBN 0062515020 
  9. ^ Bem, Daryl J. (1995). ”Does psi exist? Replicable evidence for an anomalous process of information transfer” (PDF). Psychological Bulletin 115 (1): ss. 4–18. http://www.dbem.ws/Does%20Psi%20Exist%3F.pdf. Läst 31 juli 2007. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]