Post- och Inrikes Tidningar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sveriges statsskick
Sveriges riksvapen
Denna artikel ingår i en artikelserie
Grundlagarna
Regeringsformen
Tryckfrihetsförordningen
Yttrandefrihetsgrundlagen
Successionsordningen
Lagstiftande makt
Riksdagen
Riksdagsordningen
Riksdagens talman
Riksdagens utskott
Riksbanken
Riksrevisionen
Ceremoniell makt
Konungen
Verkställande makt
Regeringen
Statsministern
Statsråden
Regeringskansliet
Förvaltningsmyndigheterna
Dömande makt
Domstolsväsen
Högsta domstolen
Högsta förvaltningsdomstolen
Administrativ indelning
Län
Landsting
Kommuner
Övrigt
Europakonventionen
Europeiska unionen
Förenta nationerna
Post- och Inrikes Tidningar
Svensk författningssamling
Sverigeportalen
Post- och Inrikes Tidningar nr 15, den 9 april 1645.
Brevhuvudet 1821.
Brevhuvudet 1835.
Brevhuvudet 1836.

Post- och Inrikes Tidningar var Sveriges officiella tidning, och unik så till vida att det var det enda organ i Sverige som hade rikstäckande kungörelser. Tidningen startades 1645 som Ordinari Post Tijdender av drottning Kristina i samråd med Axel Oxenstierna, och upphörde 2009.[1] Man behövde diplomatiska underrättelseorgan i dåtidens oroliga Europa, och Axel Oxenstierna utnyttjade tidningen för politisk propaganda genom publikation av inkomna brev från utposterade rapportörer.

Ordinari Post Tijdender med dess senare efterkommande Post- och Inrikes Tidningar (PoIT) var världens äldsta tidning som utkommit regelbundet och, om man bortser från några kortare avbrott, kontinuerligt alltsedan starten.[2]

Dock var PoIT inte alldeles först med tryckta nyheter. Redan 1624 utkom Hermes Gothicus i Strängnäs, men endast ett enda exemplar är känt, vilket nu finns på Kungliga Biblioteket (KB) i Stockholm. Några ytterligare nummer är inte kända.[3]

Historik[redigera | redigera wikitext]

På julafton 1835 tillkännagavs stilbytet.

Ordinari Post Tijdender var Sveriges första tidning. Tidningen refererade brev från utsedda korrespondenter i utlandet. Nyheter och material samlades in via landets lokala postmästare och ansvarig utgivare var postmästaren i Stockholm. Liksom övriga tidningar under denna period lästes den bara av en mycket liten kärna av välbeställda personer. Tidningarna var dyra och få kunde läsa. Spridning av stora upplagor var inte praktiskt möjligt på grund av den outvecklade trycktekniken och de begränsade transportmöjligheterna.

Ordinari Post Tijdender utkom varje onsdag med ett fyrsidigt nummer, ibland åtföljt av en bilaga kallad Extraorinari Post Tijdender. Från 1735 utkom den två gånger i veckan – måndagar och onsdagar – samt från 1792 tre gånger i veckan på måndagar, torsdagar och lördagar.[4]

Tidningens utgivande var ursprungligen ett åliggande för postmästaren i Stockholm. År 1685 överfördes ansvaret till Kanslikollegium, varifrån ledningen 1720 överflyttades till överpostmästaren.[4]

Ett supplement, Anmärkningar wid sw. post-tidningarne utgavs från 18 mars 1734, först under redaktion av Carl Reinhold Berch, från 1736 av sekreteraren vid generalpostkontoret A. Ryman, och från 1749 av Mathias Benzelstierna. Den 12 augusti 1760 erhöll Benzelstierna tillstånd att utge en Inrikes Tidningar för inrikesnyheter, då Stockholms post-tidningar främst innehöll utrikesnyheter. Tidningen började utges 26 november, och utkom samma dagar som Stockholms post-tidningar fram till 1792, och därefter på tisdagar, onsdagar och fredagar fram till 1820.[4]

Alla postmästare i hela Sverige var skyldiga att veckovis till Stockholm rapportera händelser i orten. I Stockholm redigerades materialet på postchefens kansli med rikspostmästaren som utgivare. De tryckta tidningarna sändes ut till alla större orter i landet och anslogs på offentliga anslagstavlor för kungörelser.

Den 20 december 1791 gav kung Gustav III "för evärderliga tider" rätten att ge ut tidningarna till Svenska Akademien, som kungen själv hade instiftat, och gav därmed Akademien en stabil inkomstkälla.[4]

År 1821 slogs Stockholms Post-Tidningar ihop med Inrikes Tidningar till Post- och Inrikes Tidningar. Den 28 december 1835 övergavs frakturstilen och tidningen började tryckas i antikva.

Post- och Inrikes Tidningar är Sveriges officiella organ, och unikt så till vida att det är det enda organ i Sverige som har rikstäckande kungörelser. Till exempel måste konkurser, skuldsaneringar, bolagsärenden och exekutiva auktioner enligt lag kungöras i tidningen. Avsikten med att låta Svenska Akademien ge ut tidningen har varit att med fiskala avgifter för i tidningen införda obligatoriska annonser finansiera Svenska Akademiens allmännyttiga verksamhet som bland annat innefattar Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) och Svenska Akademiens ordbok (SAOB).

Akademien utarrenderade i början utgivningsrätten bland sina medlemmar fram till 1833, då den själv övertog utgivningsrätten. År 1834 övertog staten mot en årlig summa på 5 200 riksdaler banko utgivningsrätten för tidningen i avsikt att göra den till en svensk statstidning. Perioden 1834–1844 utgavs den under titeln Sveriges Stats-Tidning med Per Adam Wallmark som redaktör. Bland de politiska medarbetarna under denna tid märktes Gustaf Fredrik Åkerhielm, Gustaf Lagerbjelke och August von Hartmansdorff, samt på den litterära sidan Johan Erik Rydqvist. Under 1844 återtog Svenska Akademien tidningen, som återfick sitt förra namn.[4]

Ursprungligen var de obligatoriska annonserna och nyhetsnotiserna uppblandade med litterära alster. Första numret 1880 innehöll en lång dikt av Oscar II. En av redaktörerna, akademiledamoten Carl David af Wirsén, publicerade fram till sin död 1912 litteraturkritik i tidningen. Andra betydande medarbetare var Oscar Patric Sturzen-Becker, Gustaf Ljunggren, Carl Rupert Nyblom, Nils Fredrik Sander, Emil von Qvanten och Carl Snoilsky.[4]

Från 1890 utgavs en kommunalupplaga för Sveriges kommuner, som från 1911 befordrades till alla kommuner mot erläggande av porto.[4]

År 1922 upphörde nyhetsförmedlingen och de litterära inslagen helt, och PoIT blev ett renodlat annonsblad.

Cirka 2003 tog Bolagsverket över publicering av kungörelser på sin webbplats mot att Svenska Akademien fick större delen av inkomsterna; för 2017 var det 14 miljoner kronor.[5]

Exempel på nyhetsnotis[redigera | redigera wikitext]

Illustrationen till höger är ett exempel på utseendet från tidningens första årgång. Texten är en rapport från 30-åriga kriget (1618–1648):[6]

Ordinari Post Tijdender / 1645. den 9. Apr. N. 15.
Från Hamborg den 19. Martij.
Jagh hafwer ännu til at skrifwa om then stoora Victorien som Gen. Feldem. H Linnart Torstenson hafwer erhållit i Böhmen. Huru thet är egentligen der med tilgångit / är bäst til at see utur medföliande skrifwelse aff en Swensk Officerare sub dato Janchovitz den 26. Febr. Hwad för Officerare på den Keyserske sijdan äre bliffne döde och fångne / förmäler effterföliande Lista / hwilken aff en förnemligh Keysersk Officerare är sändt hijt ifrån Regensburg. På Swenske sijdan skole wara blefne 3. Gen. Majorer, Mortaigne. Wittenberg och Goldsteen / och 3. andra Öfwerster / men det om är ännu lijkwist intet fulkomligh wissheet, så hafwer man och ännu intet egentligh beskedh huru monga Fahnor och Standarter äre eröffrade. I gemeent skrifwes at öfwer 8. eller 9. Tusend i alt äre blefne döde på Platzen/ och öfwer 3000. Keyserske fångne. At …

Ekonomin för PoIT har varierat genom tiderna. Från att från början ha varit en god inkomstkälla för Svenska Akademien, som finansierade arbetet med SAOL, blev det senare sämre, och 1919 blev det ren förlust. Akademien anhöll hos Regeringen att få lägga ner tidningsverksamheten, men Regeringen sade nej. Situationen räddades med kraftigt höjda taxor på de obligatoriska annonserna. Detta drabbade Patent- och Registreringsverket hårt, men verkets kraftiga protester förklingade ohörda.

Inom kretsar som berörs av Post- och Inrikes Tidningar har den vardagliga benämningen för detta alster varit "Postgumman." Benämningen myntades tidigt, och var då ironiskt menad, med anledning av den långsamma nyhetsförmedlingen från utlandet. Exempelvis tog det en månad för underrättelsen om Gustav II Adolfs död 1632 att nå Sverige. Det kan jämföras med textexemplet ovan, som tog bara 3 veckor från författandet tills det kom i tryck, en klar förbättring i nyhetsrapporteringen.

I dagens Sverige har namnet Postgumman fått en mjukare klang.

Namnlängd[redigera | redigera wikitext]

Under tidernas lopp har tidningen bytt skepnad åtskilliga gånger. Ibland är ändringen obetydlig, endast stavningen har ändrats, men ibland har ändringen varit så stor att det är svårt att utan vidare ana att det faktiskt rör sig om samma publikation. Följande namn har förekommit:[7]

Period Tidningens namn Notiser
1645–1651 Ordinari Post Tijdender  
1652–1654   Utgivningen avstannad
1655 Post-Tijdender ifrån åthskillige Orter Åhr 1655  
1660–1662   Utgivningen avstannad
1663–1673 Ordinari Post-Tijdender  
1678–1680 Svenska Ordinarie Post-Tijdender  
1681–1685   Utgivningen avstannad
1686 Ordinarie Stockholmiske Posttijdingar  
1687–1705 Ordinarie Stockholmiske Posttijdinder  
1706–1716 Ordinarie Stockholmiske Posttidender  
1717–1718 Lundska Posttijender Dessa år var utgivningen flyttad till Lund
1717–1718 Stockholmiske Kundgiörelser Detta var en nystartad tidning
1719   Utgivningen avstannad
1720 Stockholmiske Post-Tidender  
1721 Stockholmske Post-Tidender  
1722–1734 Stockholmske Post-Tidningar  
1735–1820 Stockholms Post-Tidningar  
1821 Stockholms Post- och Inrikes Tidningar  
1822–1834 Post- och Inrikes Tidningar  
1835–1844 Sveriges Stats-Tidning eller Post- och Inrikes Tidningar  
1845 Post- och Inrikes Tidningar  

Åren 1682, 1700, 1701 och 1723 medföljde var vecka en bilaga Relationes Curiosæ som innehöll från tysk förlaga översatt skämtläsning.

Fristående från Stockholms Post-Tidningar kom 1767 Stats- och Hushållsjournal som 1768 och 1769 efterföljdes av Stats-Journalen, vilken därefter tycks ha upphört.

Arbetets omfattning[redigera | redigera wikitext]

PoIT:s sista tid på Svenska Akademien kom det omkring 1 500 meddelanden per dag. För att ta hand om allt detta krävdes sex heltidstjänster. Detta kan jämföras med situationen kring förra sekelskiftet då akademisekreteraren ägnade någon timme åt arbetet att sammanställa inkomna uppgifter till 30-talet rader att tryckas i dagens nummer.

Tidningens upplaga var som störst i slutet på 1800-talet. Uppgifterna i olika källor varierar mellan 7 000 exemplar och 10 000. Under 2006 var upplagan nere i ca 1 000 exemplar. År 2009 var Peter Englund ansvarig utgivare (då Akademiens ständige sekreterare).

Världens äldsta tidning blir en webbtjänst[redigera | redigera wikitext]

Sveriges riksdag har beslutat att Post- och Inrikes Tidningar från den 1 januari 2007 skall upphöra som papperstidning och endast finnas tillgänglig som gratistidning i elektronisk form på Internet via Bolagsverket, som är en avknoppning från Patent- och registreringsverket. Kungörelserna presenteras nu på dess webbplats (www.bolagsverket.se/poit). På papper trycktes alltjämt ett exemplar av varje nummer av formella eller möjligen kulturella skäl. Detta exemplar skulle även kunna anses vara säkerhetskopia för det fall att den elektroniska databasen hos Bolagsverket skulle sättas ur spel av någon oförutsedd händelse. PoIT räknades dock fortfarande som tidning, det var bara mediet som växlat, fram till 2009, då utgivningsbeviset förföll och tidningen därmed upphörde[1].

I samband med riksdagsbeslutet uttalade i en intervju Hans Holm, med en 20-årig tid som chefredaktör för PoIT bakom sig, att ändringen var en kulturell katastrof för en tidning som funnits så länge. Svenska Akademien står fortfarande som ägare till PoIT, men överlåter privilegiet på Bolagsverket på 10 år mot en kompensation på 12 miljoner kronor årligen, pengar som Bolagsverket i sin tur måste få in genom att anpassa sina taxor till utgiften. Indirekt blir det alltså alla som registrerar bolag med flera, som ytterst finansierar Svenska Akademiens arbete med SAOL och annat.

I Bolagsverkets åtagande ingår löpande aktualisering av PoIT dagligen måndag–fredag och att tidningens innehåll ska hållas tillgängligt på Internet under två–sex år. Enligt 2 § Förordning (2006:1226) om Post- och Inrikes Tidningar (2006:1226) skall det i Post- och Inrikes Tidningar "kungöras uppgifter som enligt lag eller förordning skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar".

Cause célèbre[redigera | redigera wikitext]

Intill den nya organisationen skulle sättas i verket 2007 hade det redaktionella arbetet och tryckningen av PoIT skötts på entreprenad av ett mindre företag enligt ett avtal som automatiskt förlängdes ett år i taget, så vida det inte sades upp inom en föreskriven tid. Svenska Akademien sade upp avtalet, men brevet blev feladresserat. Detta gjorde att det blev liggande obeställbart hos Posten i två veckor, och därmed hade uppsägningstiden utlöpt innan brevet till slut nådde adressaten. Företaget hävdade att eftersom ingen uppsägning inkommit i laga tid, så var avtalet automatiskt förlängt med ytterligare ett år. Man avsåg att fortsätta trycka den papperstidning som Svenska Akademien inte vill ha. Akademien å sin sida åberopade force majeure, och menade att uppdraget var avslutat. Förhandlingar inleddes för att klara ut hur det ska gå med anställningen för de 6 personer, som på företaget haft PoIT som huvuduppgift. Den personalen kom i kläm, och riskerade att utan egen förskyllan förlora sitt arbete.[8][9]

Efter förhandlingar beslutades att världens äldsta tidning, Post- och Inrikes Tidningar, skulle ta steget från att vara papperstidning till att bli digital. På nyårsdagen upphörde papperstidningen och dagen därpå, den 2 januari 2007, publiceras de första kungörelserna i elektronisk form på webbplatsen www.bolagsverket.se/poit. Som webbplats hos Bolagsverket erbjuder den allmänheten kostnadsfri officiell information.[10]

Lista över ansvariga utgivare och chefredaktörer för PoIT och dess föregångare[redigera | redigera wikitext]

Ordinari Post Tijdender (1645—1821)
Ansvarig utgivare Period Chefredaktör Period


Chefredaktörer:

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet tidender är känt före 1520, och är bildat på fornsvenska tidhende, vilket betyder händelse. Besläktat med detta är tidher = något som händer ofta.

Tidning är bildat på fornsvenska tidhning, som betyder underrättelse, nyhet.[11] Först efter uppfinningen av boktryckarkonsten kom den överförda betydelsen i den mening vi idag har med tidning; tryckta alster som inte nödvändigtvis innehåller rapporter om timade händelser, utan kan handla om i stort sett vad som helst. Tidningar i dagens mening kännetecknas av att de är tryckta på papper av förhållandevis enkel kvalitet och utkommer med någorlunda periodicitet (riktvärde minst 4 gånger per år).

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Miljonregn över bluffredaktörer” (på sv-SE). Timbro. 18 april 2018. https://timbro.se/smedjan/miljonregn-over-bluffredaktorer/. Läst 19 april 2018. 
  2. ^ Den svenska litteraturen. 1, Från runor till romantik : 800–1830. Stockholm: Bonnier. 1999. sid. 207. Libris 8233782. ISBN 91-0-056773-6 
  3. ^ Lars Olsson: Den svenska pressens historia
  4. ^ [a b c d e f g] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Band 21. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1111-1112 
  5. ^ Okänt stöd till Svenska Akademien – miljoner från svenska företagare [1]
  6. ^ Texten är typografiskt en blandning av frakturstil (här skrivet kursiverat) och antikva (här ej kursiv)
  7. ^ Svenska periodica år för år 1645—1899 Arkiverad 6 april 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  8. ^ ”Anrik tidning kvar efter sen postgång”. Sveriges radio. 3 april 2006. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=829351. 
  9. ^ Post- och Inrikes Tidningar kan fortsätta ges ut som papperstidning”. Sveriges radio. 3 april 2006. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=829477. 
  10. ^ http://www.mynewsdesk.com/se/bolagsverket/pressreleases/vaerldens-aeldsta-tidning-blir-webbplats-hos-bolagsverket-2007-123381
  11. ^ Elias Wessén: Våra ord, deras uttal och ursprung. Svenska bokförlaget, Stockholm 1966.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]