Projekt 206M Sjtorm

Från Wikipedia
Ej att förväxla med 9K114 Sjturm eller M-11 Sjtorm.
Projekt 206M Sjtorm
Torpedbåten 193 från Kubas flotta.
Torpedbåten 193 från Kubas flotta.
Allmänt
TypMotortorpedbåt
FöreProjekt 206 Sjtorm
EfterProjekt 206MR Vichr
Fartyg tillhörande klassen40
Tekniska data
Deplacement220 – 250 ton
Längd39,5 meter
Bredd i vattenlinjen7,6 meter
Bredd överallt13,6 meter (bärplanets spännvidd)
Djupgående1,6 meter
3,2 meter (med bärplan)
Framdrift
Huvudmaskin3 × M-503 dieselmotorer på 5000 hk vardera
Maskinstyrka15 000 hk
Propellrar3
Hjälpmaskin1 × dieselgenerator på 200 kW
Prestanda
Maxfart44 knop
Räckvidd1450 NM vid 14 knop
600 NM vid 37 knop
Aktionstid5 dygn
Lastförmåga
Besättning25 man
Beväpning
Huvudartilleri1×2 57 mm AK-725
Luftvärnsartilleri1×2 25 mm 2M3M
Torpeder4 × 533 mm torpeder
Ubåtsjaktvapen10 × BB-1 sjunkbomber
SensorerRadar:
MR-102 Baklan spaningsradar
MR-103 Bars eldledningsradar
Sonar:
MG-329 Sjeksna (ej Projekt 206ME)
MotmedelPK-16

Projekt 206M Sjtorm (ryska: Шторм, NATO-rapporteringsnamn Turja-klass) är en klass motortorpedbåtar tillverkade för Sovjetiska flottan och exportkunder mellan 1973 och 1985. De är baserade på Projekt 206 Sjtorm, men är försedda med bärplan.

Torpedbåten T-94 fotograferad i Svarta havet 1985.

Sjtorm räknas som bärplansbåt, men den har bara ett förligt bärplan. Akterskeppet ligger i vattnet även vid maxfart. Detta begränsar maxfarten till 44 knop, men det möjliggör ett enkelt propellerarrangemang utan avancerad kraftöverföring till propellrar i aktre bärplan som på Projekt 1240 Uragan (Sarantja-klass).

Varianter[redigera | redigera wikitext]

Projekt 206M[redigera | redigera wikitext]

Ursprunglig modell producerad för Sovjetiska flottan. De har en sänkbar hydrofon av samma typ som används på ubåtsjakthelikoptrar. De flesta har också uppgraderats med 82 mm motmedelsraktkastare PK-16.

Projekt 206ME[redigera | redigera wikitext]

Exportmodell utan hydrofon och motmedel. Somliga fartyg saknar även bärplan.

Användare[redigera | redigera wikitext]

  •  Sovjetunionens flotta – 31 fartyg tillverkade mellan 1972 och 1978. År 2006 var fem fortfarande i aktiv tjänst; R-50, R-20 och R-25 i Kaspiska havet, R-221 i Östersjön och R-44 i Svarta havet.
  •  Etiopiens flotta – Två fartyg, HTB112 och HTB113, levererade 1985 och 1986. Båda förstördes i hamn 1992 i samband med Eritreas frigörelse.
  •  Kambodjas flotta – Två fartyg utan torpedtuber donerade 1984 och 1985. Även bärplanen monterades bort under 1980-talet då de begränsade fartygens användbarhet i grunda flodvatten. Under FN:s intervention 1992 rustades de upp och målades vita.
  •  Kubas flotta – Åtta nybyggda fartyg levererade mellan 1979 och 1983. Lagda i malpåse sedan 1994.
  •  Litauiska flottan – Två fartyg övertagna från sovjetiska östersjöflottan 1994 utan torpedtuber och bärplan.
  • Seychellerna Seychellerna – Ett fartyg, Zoroaster, donerad utan torpedtuber och bärplan 1986. Avrustad sedan 1995.
  •  Vietnams flotta – Fem fartyg, HQ-331, HQ-332, HQ-333, HQ-334 och HQ-335, levererade 1984 till 1986. De två sistnämnda utan torpedtuber och bärplan.

Notera: Enligt vissa källor tog Ukraina över fem fartyg från sovjetiska svartahavsflottan 1991. Dessa fartyg var dock av den robotbeväpnade varianten Projekt 206MR Vichr.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]