Projekt 1941 Titan

	Projekt 1941 Titan
	SSV-33 Ural är det enda fartyget i den här klassen.
Allmänt
Typ	Signalspaningsfartyg
Design	Designbyrån Ajsberg
Fartyg tillhörande klassen	SSV-33 Ural
Tekniska data
Deplacement	32 780 – 36 500 ton
Längd	265 meter
Bredd	30 meter
Djupgående	7,5 meter
Framdrift
Framdrift	CONAS
Kraftkälla	2 × OK-200 kärnreaktorer; 2 × VDRK-500 ångpannor
Huvudmaskin	2 × GTZA-688 ångturbiner
Maskinstyrka	66 500 hk
Propellrar	2
Prestanda
Maxfart	21,6 knop
Aktionstid	180 dygn
Lastförmåga
Besättning	950
Beväpning
Huvudartilleri	2 × 76 mm AK-176 allmålskanoner
Sekundärartilleri	4 × 12,7 mm NSV kulsprutor
Luftvärnsartilleri	4 × 30 mm AK-630
Helikoptrar	1 × Ka-32S
Flygdäck	Helikopterplatta
Sensorer	Radar:; 3 × MR-212 Vytjegda-U och MR-750 Fregat-M2 spaningsradar; 2 × MR-123 Vympel eldledningsradar; Sonar:; MGK-335MS Platina-MS och MG-747 Amulet; Signalspaning:; Prochlada, Zodiak och Oktava
Motmedel	4 × Dozhd

Projekt 1941 Titan (ryska: Титан, NATO-rapporteringsnamn: Kapusta-klass) var Sovjetiska flottans största signalspaningsfartyg.

Bröstmärke för personal på SSV-33 *Ural*.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Under kalla kriget rådde en ständig kapplöpning och kapprustning mellan USA och Sovjetunionen. För att få underrättelser om USA:s strategiska kärnvapenförmåga behövde Sovjetunionen övervaka de robotskjutfält i Stilla havet där Amerikanska flygvapnet testade interkontinentala ballistiska robotar. Man behövde bygga en radar stor nog att kunna följa robotarnas bana i rymden och ett fartyg stort nog att kunna bära radarn över hela Stilla havet och patrullera där under lång tid.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Det första och enda fartyget i klassen, SSV-33 Ural började byggas på Baltijskij zavod i Leningrad i juni 1981 och sjösattes i maj 1983. Skrovet och maskineriet kopierades från Projekt 1144 Orlan men kompletterades med två konventionella ångpannor. Fartyget togs i tjänst 6 januari 1989. Första resan från Leningrad till Vladivostok genomfördes på 59 dagar med ett stopp i Cam Ranh i Vietnam.

På grund av problem med reaktorkylningen fick hon aldrig tillfälle att patrullera Kwajalein-atollen som hon var byggd för, men från sin ankarplats i Vladivostok kunde hon ändå övervaka hela norra Stilla Havet och genomförde mycket värdefull signalspaning mot Japan, Sydkorea och de amerikanska styrkor som var baserade där.

Sommaren 1990 inträffade en brand i aktre maskinrummet som förstörde generatorn och elsystemet och fartyget fick därefter förlita sig enbart på elkraft från förliga maskinrummet (reaktorerna var alltid avstängda i hamn). Detta fungerade fram till hösten 1991 då även denna generator gick sönder. Ett annat intermezzo som inträffade samma höst var att fartyget slet sig från sin boj under en storm och drev ut till havs. Fartyget var för stort för att bogserbåtarna skulle kunna bogsera in henne i hamn igen så länge stormen varade, men de lyckades i alla fall hindra att fartyget drev upp på land. I några månader drevs fartygets system med reservkraft från dieselgeneratorer, men efter Sovjetunionens fall fanns inga pengar för reparationer och underhåll, så fartyget avrustades och lades i malpåse.

Hösten 2008 förstördes radomen till fartygets största radar (NATO-namn Ship Globe) av en storm och blottade radarantennen på insidan.