Skogsalm

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Skogsalm
Status i Sverige: Akut hotad[1]
Sapporo Autumn Gold, Florence.jpg
Ulmus glabra
Antella, utanför Florens, 2011. Troligen det största exemplaret i Europa.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningRosordningen
Rosales
FamiljAlmväxter
Ulmaceae
SläkteAlmsläktet
Ulmus
ArtSkogsalm
U. glabra
Vetenskapligt namn
§ Ulmus glabra
AuktorHuds., 1762
Utbredning
Ulmus glabra range.svg
Synonymer
Ulmus scabra Mill.
1. Kvist med blad och fruktanlag 2. Blomma. Förstoring × 7 3. Frukt 4. Kvist i blomning  

1. Kvist med blad och fruktanlag
2. Blomma. Förstoring × 7
3. Frukt
4. Kvist i blomning

 
Hitta fler artiklar om växter med

Skogsalm, i dagligt tal alm (Ulmus glabra Huds.), är ett träd i familjen almväxter. Alternativt är skogsalm det svenska namnetunderarten Ulmus glabra ssp. glabra; den underarten heter bergalm (Ulmus glabra ssp. montana).[2]

Skogsalm är ett 30 – 40 meter högt träd, med elliptiska och mycket sträva blad med dubbelsågad kant.[2]

Blommar rikt på bar kvist i aprilmaj med tvåkönade blommor. Trädets frukt är en bevingad nöt med bred kanthinna, som sprids med vinden.

När frukterna fallit från träden ser det nästan ut som att det ligger slantar på marken som virvlar runt så till den grad att de utan vidare blåser in i bottenvåningen på hus.

Frömjölet (pollen) kan orsaka allergiska besvär hos känsliga personer.

Almar planteras ofta som vård- och alléträd. Almbestånd i bland annat Sverige har under senare delen av 1900-talet drabbats hårt av almsjuka.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Almen invandrade till Skandinavien från söder 8 000 — 7 500 f.Kr. och spred sig främst under värmeperioden 6 000 — 3 000 f.Kr. Den växte då upp till norra Jämtland och södra Lappland. Efter värmeperiodens slut drog den sig tillbaka, och finns numera endast sporadiskt norr om norrlandsgränsen.

Idag är alm Upplands landskapsträd.[3]

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Alm förekommer naturligt i större delen av Europa och österut till Centralasien, Turkiet, Syrien och Iran. I Norden finns skogsalmen över en stor del av fastlandet, i Norge upp i Nordland fylke, i Sverige till Ångermanland och sydligaste Lappland eller ungefär så långt som hassel går, och även i södra Finland.

Den växer på skogsängar, lövskogklädda bergväggar m m, men är inte vanlig. Ju längre mot norr, desto sällsyntare är den. Till slut anträffas endast enstaka träd på den branta sydsidan av några norrländska berg som en liten kvarleva från en varmare tidsperiod, och som uthärdat nutidens klimat.

I vilt tillstånd har den mycket anspråkslösare dimensioner än det planterade trädet. I våra parker och alléer blir almen sannolikt högst av alla träd i närheten, upp till över 30 meter, men inte så väldig i bredd och massa, som till exempel lönn och lind.

Den ger mycket skugga genom att grenarna och deras kvistar utbreder sig i vågräta plan. Dessutom är de tvåsidigt ordnade bladen ställda vågrätt i tät bladmosaik (likt bok). Vid starkt solsken viker det sig bladen likt ett V för att minska avdunstningen. Dess löv är mycket sträva att ta på.

Almsjuka[redigera | redigera wikitext]

På senare år har stora bestånd av alm dukat under för almsjuka i södra Sverige och på kontinenten. Almsjuka är en svampinfektion som sprids via angrepp från almsplintborre.[4]

Sjukdomen är vida spridd även i Nordamerika och Asien, varifrån den spridits med hjälp av planterade träd. I Sverige upptäcktes den på 1950-talet. Sedan 1980-talet är sjukdomen utbredd i almbestånd i södra Sverige upp till Mälardalen.[4]

Almsjuka har funnits tidigare i historien, och möjligen var den orsak till det så kallade almfallet cirka 3 900 år f.Kr.[4]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Almträ

Stammen ger ett mycket starkt, vackert ådrigt, möbelvirke. Virke av alm har använts även som material till bland annat segelfartygs och kanalpråmars bottenplankor, särskilt i Storbritannien. Mot slutet av 1860-talet hade en typisk variant av kompositbyggt fartyg växt fram. Det vill säga träfartyg byggt på järnspant, en köl av alm – oftast i mycket grov storlek, upp till 40 cm i fyrkant. Även bordläggningen var ofta av alm. Det berömda klipperskeppet Cutty Sark har som ett exempel en bordläggning av alm upp till däckbalkarna för övre däck, och ovanför det bordläggning av teak.[5]

De små almfrukterna (som ofta växer rikligt i klasar) går även att äta, åtminstone så länge de är ljust gröna och inte gulnat/torkat in; antingen direkt ur handen,[6] i grönsallad eller stekt i smör. De har en svagt nötaktig smak.[7]

Kuriosum[redigera | redigera wikitext]

Almfröet är en bevingad nöt och är känd som manna. Efter någon eller några veckor faller den rika fruktsättningen till marken, varefter den kan samlas i drivor. Möjligen är det denna ymniga fröspridning som åsyftas i uttrycket "när det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked".[6]

Namn och underarter[redigera | redigera wikitext]

Arten är känd som skogsalm alternativ alm. Något förvirrande kallas även en av underarterna för skogsalm.

Två underarter erkänns; subsp. glabra och ssp. montana, bergalm. Den senare är mer lågväxt och har jämnt avsmalnande blad med trubbigare tänder. Andra namnsorter av skogsalm är hängalm (Ulmus glabra 'Camperdownii') och pyramidalm (Ulmus glabra 'Exoniensis').

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”alm - Ulmus glabra”. Artfakta. ArtDatabanken. http://artfakta.artdatabanken.se/taxon/223246. Läst 7 juni 2016. 
  2. ^ [a b] alm i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 23 maj 2017.
  3. ^ Kjell Westerlind, Sveriges landskapsträd, 2014.
  4. ^ [a b c] almsjuka i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 23 maj 2017.
  5. ^ Rollof, Yngve: "Träslag i äldre skepps- och båtbygge", Marinarkeologisk tidskrift 1980:4
  6. ^ [a b] ”Almen – räddaren i nöden”. lansstyrelsen.se. Arkiverad från originalet den 14 september 2017. https://web.archive.org/web/20170914180544/http://www.lansstyrelsen.se/Kronoberg/Sv/om-lansstyrelsen/pressrum/nyhetsbrev/landsbygd-i-kronoberg-4-2013/Pages/almen-%E2%80%93-raddaren-i-noden.aspx?keyword=p. Läst 23 maj 2017. 
  7. ^ Kalf-Hansen, Rune/Sundgren, Lisen (2014). Det vilda köket. Bonnier Fakta. sid. 55. ISBN 9789174245790. https://books.google.se/books?id=3EDgDgAAQBAJ&pg=PA55. Läst 23 maj 2017 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]