Skogsalm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skogsalm
Status i Sverige: Akut hotad[1]
Camperdown Elm Prospect Park Brooklyn.jpg
Ulmus glabra 'Pendula'
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Rosordningen
Rosales
Familj Almväxter
Ulmaceae
Släkte Almsläktet
Ulmus
Art Skogsalm
U. glabra
Vetenskapligt namn
§ Ulmus glabra
Auktor Huds., 1762
Hitta fler artiklar om växter med
Skogsalm

Skogsalm, i dagligt tal alm (Ulmus glabra), är en art i familjen almväxter. Alternativt är skogsalm det svenska namnetunderarten Ulmus glabra ssp. glabra; den underarten heter bergalm (Ulmus glabra ssp. montana).[2]

Arten är ett 30–40 meter högt träd, med elliptiska och mycket sträva blad med dubbelsågad kant.[2] Trädets frukt är en vingad nöt som är vindburen. Almen planteras ofta som vård- och alléträd. Almbestånd i bland annat Sverige har under senare delen av 1900-talet drabbats hårt av almsjuka.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Almen invandrade till Skandinavien från söder 8 000-7 500 f. Kr. och spred sig främst under värmeperioden 6 000-3 000 f. Kr. Den växte då upp till norra Jämtland och södra Lappland. Efter värmeperiodens slut drog den sig tillbaka och finns numera endast sporadiskt norr om norrlandsgränsen. Idag är almen Upplands landskapsträd. [3]

Förekomst och egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Arten förekommer naturligt i större delen av Europa och österut till Centralasien, Turkiet, Syrien och Iran. I Norden finns skogsalmen över en stor del av fastlandet, i Norge upp i Nordlanden, i Sverige till Ångermanland och sydligaste Lappland eller ungefär så långt som hasseln går, och även i södra Finland.

Den växer på skogsängar, lövskogsklädda bergväggar m.m. men är inte vanlig. Ju längre mot norr, desto sällsyntare är den och till slut anträffas endast enstaka träd som en liten kvarleva från en varmare tidsperiod, som uthärdar nutidens klimat på den branta sydsidan av några norrländska berg. I vilt tillstånd har den mycket anspråkslösare dimensioner än det planterade trädet. I våra parker och alléer blir almen sannolikt högst av alla träd, upp till över 30 meter, men inte så väldig i bredd och massa, som till exempel lönnen och linden.

Den ger mycket skugga genom att grenarna och deras kvistar utbreder sig i vågräta plan och även genom att de tvåsidigt ordnade bladen är ställda vågrätt i tät bladmosaik (likt boken). Vid starkt solsken viker det sig dock likt ett V för att minska avdunstningen. Dess löv är mycket sträva att ta på.

Skogsalmen blommar mycket rikt på bar kvist, redan i april och maj och är vindblommig liksom huvuddelen av de nordiska skogarnas trädvegetation. Almfrukten är en virvelfrukt med mycket bred kanthinna. När de faller från träden ser det nästan ut som att det ligger slantar på marken som virvlar runt så till den grad att de utan vidare blåser in i bottenvåningen på hus.

Almsjuka[redigera | redigera wikitext]

På senare år har stora bestånd av alm dukat under för almsjukan i södra Sverige och på kontinenten. Almsjukan är en svampsjukdom som sprids via angrepp från almsplintborre.[4]

Sjukdomen är även utbredd i Nordamerika liksom i Asien, varifrån den spridits med hjälp av planterade träd. I Sverige upptäcktes den på 1950-talet, och sedan 1980-talet är sjukdomen utbredd i almbestånd i södra Sverige upp till Målardalen.[4]

Almsjuka har funnits tidigare i historien, och möjligen var den orsak till det så kallade almfallet cirka 3900 år f.Kr.[4]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Stammen ger ett mycket starkt, vackert ådrigt, möbelvirke. Virke av alm har även använts som material till bland annat segelfartygs och kanalpråmars bottenplankor, särskilt i Storbritannien. Mot slutet av 1860-talet hade ett typiskt kompositbyggt fartyg, det vill säga träfartyg byggt på järnspant, en köl av alm – oftast i mycket grov storlek, upp till 16 tum i fyrkant. Även bordläggningen var ofta av alm. Det berömda klipperskeppet Cutty Sark har som ett exempel en bordläggning av alm upp till däcksbalkarna för övre däck och ovanför det bordläggning av teak.[5]

Även de små almfrukterna (som ofta växer rikligt i klasar) går att äta, antingen ur handen,[6] i grönsallad eller stekt i smör, åtminstone så länge de är ljust gröna och inte gulnat/torkat in. De har en svagt nötaktig smak.[7] Almfröet är en vingad nöt och är känd som manna. Efter någon eller några veckor faller den rika fruktsättningen till marken, varefter den kan samlas i drivor. Möjligen är det denna ymniga fröspridning som åsyftas i uttrycket "när det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked".[6]

Namn ocn underarter[redigera | redigera wikitext]

Arten är känd som skogsalm alternativ alm. Något förvirrande kallas även en av underarterna för skogsalm.

Två underarter erkänns; subsp. glabra och ssp. montana, bergalm. Den senare är mer lågväxt och har jämnt avsmalnande blad med trubbigare tänder. Andra namnsorter av skogsalm är hängalm (Ulmus glabra 'Camperdownii') och pyramidalm (Ulmus glabra 'Exoniensis').

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”alm - Ulmus glabra”. Artfakta. ArtDatabanken. http://artfakta.artdatabanken.se/taxon/223246. Läst 7 juni 2016. 
  2. ^ [a b] alm i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 23 maj 2017.
  3. ^ Kjell Westerlind, Sveriges landskapsträd, 2014.
  4. ^ [a b c] almsjuka i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 23 maj 2017.
  5. ^ Rollof, Yngve: "Träslag i äldre skepps- och båtbygge", Marinarkeologisk tidskrift 1980:4
  6. ^ [a b] ”Almen – räddaren i nöden”. lansstyrelsen.se. http://www.lansstyrelsen.se/Kronoberg/Sv/om-lansstyrelsen/pressrum/nyhetsbrev/landsbygd-i-kronoberg-4-2013/Pages/almen-%E2%80%93-raddaren-i-noden.aspx?keyword=p. Läst 23 maj 2017. 
  7. ^ Kalf-Hansen, Rune/Sundgren, Lisen (2014). Det vilda köket. Bonnier Fakta. sid. 55. ISBN 9789174245790. https://books.google.se/books?id=3EDgDgAAQBAJ&pg=PA55. Läst 23 maj 2017 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]