Studie i brott

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Studie i brott
(Vertigo)
Studie i brott
Genre Thriller, drama
Regissör Alfred Hitchcock
Producent Alfred Hitchcock
Manus Samuel A. Taylor
Baserad på Den levande och den döda av Boileau-Narcejac
Skådespelare James Stewart
Kim Novak
Barbara Bel Geddes
Tom Helmore
Henry Jones
Originalmusik Bernard Herrmann
Produktionsbolag Paramount Pictures
Premiär 1958
Speltid 128 minuter
Land Förenta staterna
Språk Engelska
IMDb SFDb
Kim Novak och James Stewart.

Studie i brott (originaltitel: Vertigo) är en amerikansk spänningsfilm från 1958 i regi av Alfred Hitchcock, med James Stewart och Kim Novak i huvudrollerna. Filmens förlaga är romanen Den levande och den döda av Boileau-Narcejac.

Synopsis[redigera | redigera wikitext]

Efter att kriminaldetektiven Scottie Ferguson slutar hos polisen blir han ombedd av en gammal kompis att hålla ett öga på dennes hustru Madeleine. Hon kör omkring till synes planlöst och Scottie fascineras av henne. När hon försöker dränka sig drar Scottie upp henne och förälskar sig i henne.

Handling[redigera | redigera wikitext]

En brottsling flyr över San Franciscos hustak. Skott utväxlas. En kriminaldetektiv som i jakten hoppar mellan två hus slinter, tappar taget och blir hängande högt över marken i takrännan. En uniformerad polis försöker hjälpa honom men faller istället handlöst till marken. Flera veckor senare sitter kriminaldetektiven, Scottie, hemma hos en vän, den före detta fästmön Midge. Scottie har nu slutat hos polisen på grund av sin höjdskräck. Något skrivbordsjobb är han inte intresserad av utan nu ligger framtiden öppen

Scottie besöker en vän från universitetstiden, Gavin Elster, som har blivit chef på ett skeppsvarv i San Francisco. Han ber Scottie om en tjänst; att hålla ett öga på sin hustru Madeleine. Det verkar ibland som att hon faller i trans och kör omkring långa sträckor i San Francisco. Men Scottie känner sig tveksam och vill helst inte bli indragen. Elster ber honom att gå till restaurangen Ernie's samma kväll - där kommer äkta paret Elster att äta middag och då kan Scottie få se hur hon ser ut.

Samma kväll sitter Scottie som avtalat i baren Ernie's, paret Elster passerar honom när de ska gå och Madeleine Elster stannar upp precis bakom Scottie. Hon är klädd i en grön aftonklänning med sitt platinablonda hår uppsatt. Scottie tittar på henne ur ögonvrån och fascineras genast. Utan att träffa Elster bestämmer han sig genast för att anta uppdraget.

Nästa dag lämnar Madeleine Elster deras lägenhet vid Nob Hill och kör omkring i sin gröna bil till olika ställen i staden, medan Scottie kör strax bakom henne (notera att färden ofta går i nedförsbacke, en slags synonym till att falla nedåt). I en blomsteraffär köper hon en bukett med röda och vita blommor, sedan beger hon sig till en gammal kyrkogård. Där står hon en stund framför en gravsten med texten "Carlotta Valdes, född 3 december 1831, död 5 mars 1857". Därefter fortsätter hon till ett konstgalleri och blir sittande framför ett porträtt av en ung kvinna. Scottie upptäcker att kvinnan på porträttet håller i en röd-vit bukett och att Madeleine har håret uppsatt på samma sätt som kvinnan. Kvinnan på porträttet har även ett speciellt rött halsband, Madeleine bär ett identiskt. Scottie frågar en vaktmästare vad det är för ett porträtt - det är Porträtt av Carlotta får han till svar.

Madeleine fortsätter sedan till ett nedgånget pensionat, McKittrick Hotel, Scottie iakttar henne i fönstret i ett rum på andra våningen. Han går in och pratar med föreståndarinnan. Hon berättar att kvinnan heter Carlotta Valdes och har bott där i två veckor. Hon kommer några gånger i veckan - men hon har inte varit där idag. Föreståndarinnan visar att nyckeln finns kvar bakom disken. Tillsammans går de in i rummet och när Scottie tittar ut ser han att Madeleines bil är försvunnen.

Scottie åker då till Midges lägenhet och frågar henne om hon vet någon som kan berätta om San Franciscos historia, den historia som inte står i böckerna. Midge tar med honom till Pop Liebels bokhandel. Pop berättar då den tragiska historien om Carlotta. Carlotta Valdes var älskarinna till en rik man. När hon födde ett barn tröttnade han på henne och byggde ett hus åt henne, det hus som nu är McKittrick Hotel. Sedan tog han barnet ifrån henne och hon blev sinnessjuk och begick så småningom självmord.

Scottie möter Elster på nytt och berättar vad han vet. Elster berättar då att Madeleine är släkt i rakt nedstigande led till Carlotta. Men det märkliga är att Madeleines mamma aldrig berättade om Carlotta för henne, hon är helt ovetande om allt detta. Den enda länken mellan Carlotta och Madeleine är de smycken som Madeleine fick ärva från sin mormor - Carlottas enda barn - när hon tog livet av sig, och nu tror Elster att även Madeleine ska göra samma sak.

Även nästa dag följer Scottie efter Madeleines till synes planlösa bilåkande. Hon åker ned till vattnet precis under Golden Gate-bron. Hon ställer sig vid vattnet och kastar i blomblad efter blomblad från den röd-vita bukett hon har med sig. Plötsligt kastar hon sig i vattnet. Scottie hoppar i efter henne och lyckas rädda henne. Svårt medtagen tar han henne med sig till sin lägenhet. När hon har sovit ut i hans säng sitter de i vardagsrummet, dricker kaffe och samtalar. Hon minns att hon svimmade ute vid bron, däremot minns hon inte att hon varit vid galleriet. När telefonen sedan ringer smiter hon iväg.

Nästa dag kommer Madeleine tillbaka för att tacka för hjälpen. Scottie föreslår att de ska åka någonstans tillsammans och de åker till Muir Woods nationalmonument, en skog med urgamla Redwoodträd. Madeleine faller sakta i trans och pekar på årsringarna på ett nedhugget träd: Här någonstans föddes jag. Och där dog jag. För dig var det bara ett kort ögonblick.. Scottie börjar fråga ut henne om varför hon hoppade i vattnet. Hon berättar om de drömbilder och syner hon sett, bland annat ett klocktorn som kanske finns i Spanien.

Följande dag kommer Madeleine återigen hem till Scottie och hon berättar då i detalj om sin dröm där hon såg en vitkalkad spansk kyrka med ett klocktorn och ett torg. Scottie tycker sig känna igen det som missionsstationen i San Juan Bautista, söder om San Francisco. De reser dit och Madeleine känner genast igen sig. Hon förklarar att hon älskar honom och att om något händer så vet han. Hon springer in i kyrkan och klättrar upp i klocktornet. Scottie springer efter men i den smala trappan ger hans höjdskräck sig åter till känna...

Om filmen[redigera | redigera wikitext]

Alfred Hitchcock besökte San Francisco 1951 inför premiär på sin film Främlingar på tåg och insåg att staden skulle vara den perfekta spelplatsen för en thriller. Pierre Boileau och Thomas Narcejac skrev en roman, Den levande och den döda (d'Entre les morts) som publicerades 1954 och som Hitchcock köpte filmrättigheterna till. Uppdraget att bearbeta boken till ett filmmanus gick till Maxwell Anderson men dennes manus, Listen Darkling, ansågs vara helt oanvändbart. Uppdraget gick då till Alec Coppel men inte heller detta ansågs tillräckligt bra. Den tredje manusförfattaren blev Samuel Taylor som skrev det slutliga manuset och döpte detta till Vertigo (det vill säga "svindel").

Hitchcock gav kompositören Bernard Herrmann fria händer att skriva filmmusiken. På grund av en strejk kunde Herrmann dock inte medverka vid inspelningen, denna ägde rum i London och Wien.

Den kvinnliga huvudrollen var tänkt att spelas av Vera Miles och hon medverkade i kostymtest under vintern/våren 1957. Därefter sköts inspelningen upp av flera skäl och när inspelningen skulle börja var Miles gravid och kunde inte längre medverka. Rollen gick istället till Kim Novak. Hon hade visserligen anställd på Columbia men bolaget lånade ut henne till Paramount på villkor att James Stewart medverkade i någon av Columbias filmer. Detta skedde i filmen Hokus pokus 1958.

Inspelningen började den 30 september och slutade den 19 december 1957. 16 dagar användes för inspelning utomhus, resten spelades in i Paramounts studio i Hollywood. Den spanska missionsstationen som används är San Juan Bautista söder om San Francisco. Platsen valdes trots att det inte finns något klocktorn där. Klocktornet byggdes upp i studio, dels i naturlig storlek, dels en mindre modell som användes för att spela in den speciella kameraåkning som symboliserar Scottie Fergusons höjdskräck. Denna cinematografiska effekt skapades genom att man zoomade in samtidigt som man drog kameran bakåt (dolly zoom).

Filmen brukar ofta beskrivas som 1950-talets bästa och som en av de bästa filmerna någonsin, i klass med Orson Welles Citizen Kane och Stanley Kubricks 2001 – Ett rymdäventyr. När filmen först visades blev den ingen kommersiell framgång. Tillsammans med fyra andra av sina egna filmer som Hitchcock köpte visningsrätten till var den länge inte tillgänglig. Dessa började distribueras igen omkring 1984 och filmens konstnärliga kvalitéer började uppmärksammas först då.

1996 hade en nyrestaurerad version av filmen premiär. Denna version är i 70 mm-format och är inspelad med digitalt ljud.

Saul Bass gjorde filmaffischen och titelsekvenserna. Han kom att arbeta med Hitchcock igen med I sista minuten och Psycho.

Rollista[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]