Sveriges förhistoria

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sveriges förhistoria

Därefter börjar:
Sveriges historia

Sveriges förhistoria brukar räknas från tiden då de första bosättarna kom till Sverige efter istidens slut[1] tills medeltiden inleddes med kristnande och införandet av stenarkitektur.

Perioder[redigera | redigera wikitext]

Tätheten hos fornlämningar ger en indikation men bara svagt om den förhistoriska befolkningstätheten. I Uppland, Västmanland och Bohuslän finns flest fornlämningar per ytenhet. Antalet fornlämningar i s.k. fullåkersbygder är lägre för att fornlämningar odlats bort i stor utsträckning.

Stenåldern[redigera | redigera wikitext]

Stenåldern delas i Sverige in i tre delar:

Kniv av flinta 11999 f.Kr. - 4000 f.Kr., Balltorp, Västra Götaland.
  • Paleolitikum
  • Mesolitikum
  • Neolitikum

I Sverige fanns ingen kopparålder innan bronsåldern tog vid.

En enklare uppdelning som förekommer är jägarstenåldern, även kallad äldre stenåldern, för tiden då människan levde av jakt och fiske, och bondestenåldern, även kallad yngre stenåldern, för tiden då jordbruket blev människans huvudinriktning.

Paleolitikum (ca 12 000 f.Kr. – 10 000 f.Kr.)[redigera | redigera wikitext]

Nedisningarna under pleistocen rensade landskapet rent och täckte mycket av det i djupa sedimentlager. Därför finns inga odisputerade fyndplatser från tidig- eller mellanpaleolitikum i Sverige. Så vitt man vet börjar landets förhistoria under Alleröd-interstadialen omkring år 12 000 f.Kr. Då byggde Brommekulturen renjägarläger vid isens rand i det som idag är Skåne. Människor fortsatte att befolka landet medan isen drog sig tillbaka. Arkeologiska, lingvistiska och genetiska data visar att landet befolkades från sydväst. Några tusen år senare anlände även jämförelsevis mindre grupper från öster, runt om Östersjöns nordsida.

En viktig konsekvens av isens tillbakagång var kontinuerlig landhöjning medan jordskorpan återhämtade sig från det istryck som pressat ned den. Den processen, som till en början var mycket snabb, fortsätter än idag. Det fick konsekvensen att bosättningar som från början låg vid kusten har "sorterats" kronologiskt enligt sitt höjdläge. I till exempel Stockholmsområdet befinner sig därför de äldsta säljägarplatserna på bergstoppar en bit inåt landet. Medan man rör sig nedåt mot havsytan, så finner man gradvis platser som bosattes senare och senare. Noteras bör dock att Svealand inte har några paleolitiska boplatser.

För de äldsta boplatserna är den dateringsmöjligheten svårare. I Skåne har i stället en landsänkning inträffat, och de äldsta boplatserna finns idag under havsytan. Efter västkusten, dit de första människogrupperna tog sig därnäst, har blandade landhöjningar och landsänkningar gjort att många av de äldsta boplatserna översvallats och överlagrats med senare boplatser.


Mesolitikum (10 000 f.Kr. – 4 000 f.Kr.)[redigera | redigera wikitext]

Senpaleolitikum övergick i den första fasen av Mesolitikum (mellanstenåldern, tiden mellan äldre och yngre stenålder) omkring år 9 300 f.Kr. Denna tidsålder delas in i tre perioder: Maglemose-, Kongemose- och Ertebølle-perioderna. Dessa tre namn kommer från danska typboplatser[2][3][4][5] som gett namn åt de olika skedena. Terminologin är inte tillämpbar utanför sydskandinavien och andra förhållanden råder på västkusten och i östra Mellansverige för att inte tala om Norrland. Befolkningen levde i små grupper av jägare-samlare-fiskare, ofta kallade bands, med en term från socialantropologin, Flinttekniken var baserad på spån från så kallade handtagskärnor som trycktes ut från kärnorna med en tryckstock, De större spånen kunde sedan omformas till knivar, skrapor men också sk mikroliter. Den mikrolitbaserad flintteknologi.användes för att göra pilspetsar, under Kongemose oftast trianglar och trepetsformade sk snedpilar medan Ertebölle kännetecknas av rakare tvärpilar. Mikroliterna kunde också göras lancettformade för att fästas på benspetsar som flinteggar. Denna typ av flinteggspjut / fågelpilar var vanligast under äldre tid (Maglemose). I de områden där flinta inte fanns tillgänglig användes bland annat kvarts som har ett sätt att splittras som liknar flintans och eggarna blir skarpa. Kvarts är mer svårbearbetat. Kvarts kom till användning så långt söderut som Norra Skåne och Småland, Bäst kända är mossboplatserna från Maglemose och Kongemose. Det var mindre boplatser belägna vid igenväxande sjöar som var goda miljöer för fiske, jakt och insamling. Mossarna har också lämnat goda bevaringsförhållanden så att trä och ben har bevarats vilket gett fynd av träarbeten som pilbågar och paddlar, skålar osv. Benmaterialet från Maglemose var så stor att kulturen var känd som Benåldern under tidigt nittonhundratal. Strandboplatserna från denna tid är numera ofta dränkta i havet på grund av högre vattenstånd i havet. Ertebölleboplatserna är oftast dessa havsboplatser och i Danmark var de ofta sk Köckenmöddingar som ofta utmärks av stora ansamlingar av musselskal i vilka man finner andra ben, eldstäder och ibland gravar också. Boplatserna är betydligt större och har haft större grupper boende där. Man måste värdera detta med omsorg då mossboplatserna troligen inte varit basboplatser utan säsongsboplatser för mindre grupper. Under lyckliga omständigheter finner vi dessa boplatser. Kjellmark undersökte en sådan sen mesolitisk boplats i Littorinavallen vid Limhamn som hade bevarats inlagrad i vallen och överlagrad av en senare bildad strandvall. Andra skånska exempel är Skateholm där det vid en forntida lagun har hittats flera mesolitiska bosättningar och tillika med gravfält. Vid byggandet av västkustbanan fann man ytterligare en vid Tågerup söder om Landskrona, även den med begravningar. Under den senare Ertebølleperioden uppkom semipermanent basboplatser med keramik och platser för begravningar. Det var troligen ett storskaligare fiske med nät och fångstfällor skapade av tusentals käppar som möjliggjorde dessa större basboplatser (fiskelägen är ingen bra benämning). Men det är att observera att i Blekinge har hittats resterna av syrad fisk i så stora mängder att det redan då kan ha funnits större befolkningsgrupper på Vissa platser.

I Norrland har mesolitiska boplatser hittats bland annat i Kangos i Pajala kommun (ca 9 900 år gammal) [6] och vid Dumpokjauratj i Arjeplogs kommun (från ca 7800 f.Kr.). Ren verkar ha varit det viktigaste bytesdjuret på båda ställena, av benmaterial att döma. Det har föreslagits att nordligaste Norrland koloniserats från norr och att det kan finnas en koppling till Komsakulturen.[7][8] Teorin om en invandring från nordost har bekräftats av moderna DNA analyser. Dessutom verkar delar av den sydskandinaviska flinttekniken ha sina rötter österut.Sverige har befolkats allt eftersom landet blivit isfritt.



Djurhuvudformad klubba 3999 f.Kr. - 1700 f.Kr. Stora Vika, Stockholm.

Neolitikum (4000 f.Kr. – 1700 f.Kr.)[redigera | redigera wikitext]

Jordbruk och djurhushållning, tillsammans med megalitiska monument, polerade flintyxor, avancerat utformade skafthålsyxor och dekorerad keramik, förs in från kontinenten i och med uppkomsten av trattbägarkulturen (TRB) omkring 4000 f.Kr. Enstaka kopparföremål, i form av vapen och smycken, förekommer också liksom smycken av bärnsten. Om denna övergång skedde genom kulturell överföring eller migration är föremål för debatt men nyare (2009) populationsgenetiska data tyder på att migrationshypotesen har fog för sig.[9] Andra argument är att jägarstenålderns avslutande kultur upphörde i det närmaste helt, utan spår inom TRB, vilket vore förväntat om det var den lokala befolkningen som genomförde denna förändring för sin egen skull. Utifrån den extremt snabba spridningen av de äldsta ledartefakterna i hela södra Skandinavien, finns det anledning att anta att denna neolitiska revolution genomfördes under ett enda århundrade i hela Danmark och den södra tredjedelen av Sverige samt den norska kustzonen i söder. I stora delar av Danmark samt vissa kustområden i Sverige byggdes ett stort antal megalitgravar. Befolkningen i landets nordligaste två tredjedelar behöll ett i huvudsak mesolitiskt levnadssätt fram till det första årtusendet före Kristus. Här utvecklades den s.k. skifferkulturen med en höjdpunkt cirka 3330–2000 f.kr. Denna kännetecknas av slipade skifferspetsar och skifferknivar samt slagna kvartsit- och kvartsartefakter.

En svårlöst fråga utgör uppkomsten av den gropkeramiska kulturen (GRK) runt 3200 f.Kr., när man enligt många forskare återgick till en jägar- och fiskarekonomi, efter några hundra år med jordbruk. Den gropkeramiska kulturen dominerar på Gotland, vars gravar och boplatser endast finns längs den dåtida kusten medan pollenanalyser antyder en fortsatta aktivitet av boskapsskötande människor. Denna kultur finns också sporadiskt längs kustbandet i sydöstra Sverige och var då i hög grad samtida med den svensk-norska Stridsyxekulturen.

Omkring år 2800 f.Kr. efterträddes trattbägarkulturen av stridsyxekulturen, en lokal version i Sverige-Norge av den snörkeramiska kulturen som etablerades i stora delar av nordöstra Europa. Återigen är det omstritt om förändringen berodde på överförd kunskap och idéspridning eller om det berodde på någon form av migration och förflyttning av betydelsefulla människor från kontinenten. De personer som upprätthöll Stridsyxekulturen respektive den gropkeramiska kulturen samexisterade som distinkta men klart åtskilda kulturer till omkring år 2400 f.Kr. när områdena assimilerades men utan några kvarvarande spår av den gropkeramiska kulturen och de ersattes av en relativt homogen senneolitisk kultur. Denna kultur skapade några av de finaste flinthantverken i den skandinaviska förhistorien i form av flintdolkar och pilspetsar med urnupen bas etc samt byggde de sista stenkammargravarna i form av Hällkistor. En annan mycket vanlig föremålsform är enkla skafthålsyxor som var en fortsättning på stridsyxorna.

Blekingeguldskålen från 1000 f.kr.

Bronsåldern (1700 f.Kr. – 500 f.Kr.)[redigera | redigera wikitext]

Den första perioden av bronsåldern var främst en fortsättning av senneolitikum och det var först vid övergången till period II runt 1500 f.Kr. som hällkistorna ersattes av bronsålderns högar och rösen, samtidigt som föremål av flinta och andra bergarter minskade i betydelse till förmån för bronsföremål. Precis som i tidigare skeden är förekomsten av vapen och smycken dominerande i gravgåvor och depåer, och den skandinaviska bronsåldern uppvisar en självständig utveckling som är av betydande omfattning.

Orsaken till den rika förekomsten av brons, med inslag av guld, är inte säkerställd men en teori är att exporten till södra Europa av bärnsten var mycket betydelsefull. Redan under äldre bronsålder (period II-III) började järn förekomma, men är extremt sällsynt, för att sedan öka något under yngre bronsålder. Den saknar större betydelse för samhället före järnåldern.

Vid övergången period III/IV runt 1100 f.Kr. minskade byggandet av högar och rösen. Gravtraditioner där man kremerade den döde blev nu allmän norm. Gravar grävdes ner under markytan, ofta utan för oss synlig gravmarkering. Ofta var den dödes samlade i urna, ibland omgiven av mindre stenkista som skydd. Det var inflytande från den kontinentala Uhrnenfelderkulturen som initierade förändringen. Gravarna kunde vara samlade i gravfält, men det förekom också efterbegravningar i hällkistor och sekundärgravar i högar och rösen. Gravfält blev sedan vanliga under hela järnåldern.

Järnåldern[redigera | redigera wikitext]

Gerumsmanteln är ett klädesplagg daterad till 360-100 f Kr, hittad i Västergötland.

Förromersk järnålder

Övergången till järnålder runt 500 f.Kr. skedde före en märkbar kallperiod i mitten av 400-talet f.Kr. varför orsaken måste sökas på annat sätt. Övergången kännetecknas inte som tidigare av att en kultur ersatte en annan, utan det är snarast bronsåldern som tog slut utan att något annat motsvarande tog vid. Först runt Kristi födelse förekom fornminnen av skilda typer och med en mängd som gör att vi kan tala om en verklig järnålder. Denna extremt fyndfattiga period var tidigare ett stort problem inom forskningen.

Romersk järnålder

Folkvandringstid

Vendeltiden

Vikingatiden

Förhistoriens avgränsning[redigera | redigera wikitext]

Förhistoria är den tid som föregår skrivkonstens införande i ett område. Den förhistoriska tiden börjar alltså med att de första människorna kommer till ett område. För Skandinaviens del börjar en sådan bosättningsperiod för cirka 14 000 år sedan. Människor har dock sannolikt levt i Skandinavien även före den senaste istiden, alltså under tidigare isfria perioder. I Skandinavien anses allmänt att den förhistoriska tiden slutar (och att den historiska tiden därmed börjar) efter vikingatiden, med medeltidens början i mitten av 1000-talet e. Kr.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ För ett exempel se Baudou i Larsson (1999).
  2. ^ ”Maglemose vid Mulleruop”. Arkiverad från originalet den 4 november 2019. https://web.archive.org/web/20191104144915/http://www.kulturarv.dk/1001fortaellinger/da_DK/maglemose-ved-mullerup. Läst 4 november 2019. 
  3. ^ Sarauw, Georg F. L. (1904). En stenalders boplads i Maglemose ved Mullerup sammenholdt med beslægtede fund. Libris länk 
  4. ^ Madsen, Muller, Neergaard, Petersen, Rostrup, Steenstrup, Winge, Herluf (1900). Affaldsdynger fra stenalderen i Danmark undersøgte for Nationalmuseet. Libris länk 
  5. ^ Sørensen, Søren A. (2017). The Kongemose culture. Libris länk 
  6. ^ ”Norrlands äldsta boplats funnen”. Sveriges Television. 3 februari 2005. http://www.svt.se/nyheter/sverige/norrlands-aldsta-boplats-funnen. Läst 3 februari 2013. 
  7. ^ Bergman, Ingela; Olofsson, Anders; Hörnberg, Greger; Zackrisson, Olle; Hellberg, Erik (2004). ”Deglaciation and colonization: pioneer settlements in Northern Fennoscandia” (på engelska). Journal of World Prehistory 18 (2): sid. 155–177. 
  8. ^ Bergman, Ingela. ”Gropar i Arjeplog”. Sápmi: Samiskt informationscentrum. http://www.samer.se/2255. Läst 3 februari 2013. 
  9. ^ "Ancient DNA Reveals Lack of Continuity between Neolithic Hunter Gatherers and Contemporary Scandinavians", Current Biology nr 19, 2009-11-03

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Larsson, Hans Albin (red.) (1999). Boken om Sveriges Historia. Stockholm: Forum. ISBN 91-37-11484-0