Vall (jordbruk)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Vall.

En vall är en åker som är besådd med vallväxter. Målet med vallodling är skörd av eller grönmassa för ensilering. I sällsynta fall anläggs vallar för att uteslutande tjäna som betesmark.

I Sverige ligger vanligen vallen i två till fyra år innan den bryts och åkern besås med en annan gröda. Beroende på klimat, val av vallväxter, gödsling och mål med odlingen (i huvudsak avvägning mellan kvantitet och kvalitet) kan vallen slås olika antal gånger och i olika växtstadier. Tidig förstaskörd ger högre energihalter och mer smältbart protein per kilo torrsubstans, medan skörden blir större om man väntar längre.

I Sverige är det vanligt att delar av gårdens vallareal används till bete efter att förstaskörden tagits.

Vallodling kan generellt sägas vara mer miljövänlig än odling av spannmål eftersom jorden aldrig ligger bar (vilket motverkar läckage av närsalter och därigenom uppkommande övergödning, men vid själva vallbrottet kan mycket kväve läcka ut) och flera olika typer av växtarter odlas samtidigt (ger ökad biologisk mångfald och minskat beroende av bekämpningsmedel). I ekologiskt jordbruk sätts stor vikt vid vallen, särskilt då odling av den viktiga vallväxten klöver är ett av få sätt som kväve kan tillföras den ekologiskt drivna gårdens växtföljd.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Starkt bidragande till att odling av grovfoderåkrar kunde föras in i växtföljden var Linnés import av kvävefixerande baljväxter som klöver och lusern1700-talet. Tidigare hade man varit hänvisade till att ta höet från lågavkastande ängar som aldrig gödslades. Gödseln från djuren som levde på ängshöet under vintern användes istället för tillföra näringsämnen till åkrarna där spannmål och andra grödor odlades. Från detta förhållande kommer ordstävet att "ängen är åkerns moder".

Med tiden blev ängsmarken allt näringsfattigare och man fick låta den ligga i träda med jämna mellanrum. När de kvävefixerande vallväxterna började användas blev det möjligt att odla grödor på åkrarna som faktiskt förbättrade markens näringsstatus och inte bara förbrukade näringsämnen. Man fick "råd" med att odla grovfoder på den värdefulla åkermarken istället för, som tidigare, bara på de svårbrukade ängarna.

Under 1800-talet noterades stora skördeökningar av både vallväxter och andra grödor när ett modernt växeljordbruk med vallodling som ett naturligt inslag i växtföljden infördes.

Idag spelar odling av kvävefixerande vallväxter sin största roll vid ekologisk odling, där den ofta är helt avgörande för att åkermarkens avkastningsförmåga ska kunna upprätthållas, medan man i konventionellt jordbruk styr kvävetillförseln genom användning av konstgödsel och ofta, särskilt vid storskalig spannmålsodling, helt har uteslutet vallen från växtföljden.

Se även[redigera | redigera wikitext]