Utegångsdjur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Utegångsdjur syftar till de nötdjur som bereds möjlighet att under delar, eller hela tiden under de kalla delarna av året vistas ute. Detta minskar arbetsbelastningen för bonden samt kan öka lönsamheten. Enligt svensk lagstiftning krävs det dock att djuren är anpassade för den kalla utevistelsen samt att ett flertal andra förordningar uppfylls.

Nötkreatur som utegångsdjur[redigera | redigera wikitext]

Vid produktion av nötkött kan djuren födas upp inne i stall eller utomhus. Om djuren hålls utomhus har de möjlighet att utföra sina naturliga beteenden som till exempel att röra sig fritt på större ytor samt att gå och beta. Definitionen av utegångsdjur är enligt Jordbruksverkets föreskrifter ”Djur som går ute eller har möjlighet att gå ute under den kalla årstiden då betestillväxt inte sker”.[källa behövs]

Utegångsdjur i Sverige[redigera | redigera wikitext]

För alla utegångsdjur måste det finnas en ligghall eller annan byggnad under den kalla årstiden då betestillväxt inte sker. Ligghallen bör ha minst tre väggar och tak där djuren kan söka skydd och ligga ner på en torr och ren liggplats. Öppningen bör ligga i söderläge och utanför öppningen bör det finnas en hårdgjord eller dränerad yta. Marken vid utfodringsplatserna måste också klara påfrestningar från djuren.

Trots att djuren går ute och sköter sig själva måste det finnas någon möjlighet att samla in enskilda djur vid sjukdom eller behandling. För att underlätta arbetet och minska risken för skador hos djur och människor är det bäst att ha en hanteringsfålla. Om ett djur blir skadat eller sjukt måste det finnas ett uppvärmt utrymme för behandling.

De svenska besättningarna med utegångsdjur är idag relativt små och är endast en liten del av ägarens inkomstkälla. Trots detta finns det några få gårdar i Sverige som enbart har utegångsdjur.

I djurskyddslagen står det att ”endast djurslag och raser som är lämpade för utevistelse under den kalla årstiden får användas som utegångsdjur.”[källa behövs] I Sverige är Highland Cattle den ras som ofta används som utegångsdjur. Ur produktionssynpunkt är rasen Hereford väl lämpad som utegångsdjur eftersom de producerar mer kött på mindre foder vid kall, blåsig och fuktig miljö jämfört med andra köttraser som till exempel Aberdeen Angus, Charolais, Simmental och Limousin.

Hållning av utegångsdjur kännetecknas av låg arbetsinsats då endast tillsyn, utfodring och vattenförsörjning krävs dagligen. Utfodring av grovfoder bör ske i foderhäckar för att undvika att djuren trampar och förorenar fodret. Det är även lämpligt att kunna flytta foderhäckarna för att undvika att marken blir söndertrampad samt att växtnäring läcker ut. Djuren ska ha fri tillgång till friskt vatten, det räcker inte med snö som vattenkälla. Vatten bör ges i uppvärmda vattenkoppar för att undvika att det fryser.

Framtidsutsikter för utegångsdjur[redigera | redigera wikitext]

För att nötköttsproduktionen ska vara lönsam i framtiden krävs rationella arbetsinsatser, billiga fodermedel samt låga byggnadskostnader eftersom priser på nötköttet är väldigt lågt. Ett sätt att öka lönsamheten för nötköttsproduktion är att ha utegångsdjur.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • DFS, 2007:5. Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om djurhållning inom lantbruket, L100. Skara.
  • Jeppsson, K-H., 21 februari 2008. Personligt meddelande. Lantbrukets byggnadsteknik, SLU, Alnarp.
  • Kumm, K-I. 25 februari 2008. Personligt meddelande. Husdjurens miljö och hälsa, SLU, Skara.
  • Lärn-Nilsson, J., Jansson, D.S., Strandberg, L. 2002. Naturbrukets husdjur, del 1, s.46. Natur och Kultur/LT:s förlag.