Agneta Horn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Agneta Horn av David Klöcker Ehrnstrahl

Agneta Horn af Björneborg, född 18 augusti 1629 i Riga, död 18 mars 1672,[1] var en svensk memoarförfattare, mest känd för sin unika dagbok som ger en god inblick i den svenska högadelns familjeliv under stormaktstiden. Hon var dotter till fältmarskalk greve Gustaf Horn (1592-1657) och Christina Oxenstierna (1609-1631), dotterdotter till rikskanslern Axel Oxenstierna och svärdotter till Brita De la Gardie (Pontusdotter). Litterärt och personlighetsmässigt har hon jämförts med Strindberg.

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Dagboken Agneta Horns leverne är hennes självbiografi, som hon inleder med en Beskrifning öfver min elända och mycket vedervärtiga vandringes tid samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans hårda sorger och vedervärtighet som mig därunder hopetals har mött alltifrån min första barndom och huru Gud alltid har hulpit mig med ett godt tålamod igenom gå alla mina vedervärtigheter. Den är inte bara moraliskt - historiskt uppbyggd utan även religiöst. Agneta jämställer sig med bibelns Job och ser sitt eget liv som en parallell till detta bibliska exempel med Guds hårda prövningskonst.[1]

Man kan bättre förstå hennes religiösa aspekt om man vet att hon avslutade dagboken 1656, då hon redan vid knappt 30 års ålder hade mist två av sina barn, sin make, far, mormor och morfar. Hon hade dessutom blivit utsatt för andra, hårda prövningar. Boken lär ha blivit uppdelad i följande tre delar:

  1. Det plågade barnets kristeliga tålamod
  2. En dotters lydnad och pietet mot sin far
  3. En god hustrus tålamod under allsköns prövningar vid sin makes sida

Manuskriptet till Agneta Horns leverne finns i original på Uppsala universitetsbibliotek där Ellen Fries upptäckte det 1885. Ett år senare publicerades i tidskriften Dagny de första utdragen i moderniserad form. Som bok utgavs den första gången i sin helhet 1908 av Sigrid Leijonhufvud. Gösta Holm skapade en vetenskaplig, mycket exakt utgåva 1959 där alla troliga skrivfel och ändringar angavs. Titeln blev Beskrivning över min vandringstid och boken innehåller även en detaljerad genomgång av Horns språkbruk. Utgåvan skiljer sig dock från originalet genom att Holm tillsatt skiljetecken. År 1961 utkom en bearbetning kallad "Agneta Horns leverne".

Senaste utgåva trycktes 2012 med titeln "Hjärtesorger och vedervärdigheter, Hur Gud alltid har hjälpt mig". Förordet om Agneta Horn och efterordet om arbetet med 1600-talssvenskan är skrivet av Anne Brügge, som gjort den språkliga moderniseringen av dagboken. Här har dagboken tryckts tillsammans med Agneta Horns egen sammanställning av bibelverser från Psaltaren och Jobs bok. Med små ändringar, bl. a. genom att ändra maskulinum till femininum har hon där format en alternativ självbiografi. Originalet till bibelparafrasen hittades tillsammans med dagboken i Uppsala universitetsbiblioteks handskriftsavdelning. I utgåvan 2012 har även bibelparafrasen gjorts läsbar genom språklig modernisering. Dess nya radbrytning framhäver bibelordens karaktär av poetiskt anrop, medan orden i Agneta Horns egen originalhandskrift strömmar i ett jämnt flöde, bara avbrutet av versernas nummer.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Agneta blev moderlös redan vid två års ålder i augusti 1631, sedan Christina Oxenstierna avlidit i pesten under makens fälttåg i Tyskland. Familjen befann sig då i Stettin, nuvarande Szczecin. Det var vanligt att familjen följde med när mannen drog ut i fält. Både Agneta och hennes yngre bror Axel Horn som föddes på Häringe slott 1630, vanvårdades av sina barnpigor i Stettin. I oktober 1631 såg Johan Sparre till så att barnen fick komma till Wolgast, där de inkvarterades hos deras faster Ebba Leijonhufvud som var maka till Klas Horn. Sommaren 1633 lyckades dock Gustaf Horn se till så att Agneta tillsammans med sin faster fick resa hem till Sverige. Med på färden följde moderns, broderns och farbrodern Klas Horns lik. Agnetas bror Axel hade redan efter blott fjorton dagar hos fru Ebba dött i månadsskiftet oktober-november 1631 på grund av vanvård. De tre liken som förvarats i S:t Jakobs kyrka i Stettin blev den 3 juli 1633 förda i procession ner till skeppet Falken. Efter en stormig resa anlände skeppet först i augusti till Kalmar. Därifrån gick deras färd med Klas Horns lik till Uppsala, medan moderns och broderns lik var kvar på skeppet till Dalarö innan de insattes i Västerhaninge kyrka i väntan på begravning. Fru Ebba Leijonhufvud som var mycket sträng fick nu fortsatt vårdnad om Agneta. År 1636 kom hennes morfar Axel Oxenstierna hem till Tidö där Agneta ofta vistades hos sin mormor Anna Åkesdotter Bååt, en avsevärd förbättring hade nu skett för den sjuåriga Agneta.

Hennes far Gustaf Horn blev efter slaget vid Nördlingen 1634 krigsfånge i Tyskland tills han släpptes 1642. Han återkom till Sverige och gifte 1643 om sig med Sigrid Bielke, vilket medförde att de bosatte sig på Wiks slott i Balingsta socken. Agnetas relation till styvmodern kom att bli en aning spänt, medan hennes förhållande till sina morföräldrar utvecklades bättre. Sedan fadern återkommit till landet förbättrades även Agnetas ståndsmässiga ställning. Innan dess hade hon ofta tvingats gå klädd i grova kläder, vilket normalt inte skulle ha ansetts passande för ett barnbarn till Axel Oxenstierna.

Redan tidigt hade Agneta lovats bort till Erik Larsson Sparre. Agneta föraktade Sparre och var inte alls med på noterna. Hon behandlade honom hånfullt och vid ett tillfälle brände hon upp hans handskar och kastade hett vax på honom. Agneta ville ha en soldat, sade hon, och så kom det också att bli. I juni 1648 gifte hon sig av kärlek med Lars Jespersson Cruus, därefter drog de till hans gods Sätuna för att bosätta sig. I augusti följde hon med maken ut i kriget trots att hon väntade barn och avråddes för att åka. I april 1649 föddes det första barnet - sonen Gustaf Cruus. Efter makens död 1656 ägnade hon sig åt sina fem barns uppfostran och att med fast hand sköta sina arvegods i Finland, Sverige och Livland fram till sin död 1672.

J.G. Borgenstierna ger beskrivningen att Agneta var tämligen kortvuxen, spenslig, och ganska mörk. De bestämda läpparna kunde understundom öppnas och avleverera såväl svordomar som andra gräsligheter. Hon hade en förmåga att vara lika hemma hos drottningen som i pigkammaren. Det finns en berömd tavla av henne, målad av David Klöcker Ehrenstrahl. Den framställer henne med ytterst vaksam blick, sedesamt och enkelt klädd, behagfullt tillbakalutad och med en air av självmedvetenhet, viljestyrka och "Noli me tangere". Både litterärt och personlighetsmässigt har hon jämförts med Strindberg, och hennes Leverne har jämförts med Strindbergs Svarta fanor.[1]

Agneta Horn ligger begravd i Sätuna gravkor i Björklinge kyrka.

Barn[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Litteratur om Agneta Horn[redigera | redigera wikitext]

  • Borgenstierna, Johan Gabriel, Agneta Horn - en remarkabel kvinna (föredrag i Sveriges Radio, februari 1994)
  • Karlsson, William (1945). Agneta Horn och Björklinge kyrka.. Uppsala. Libris 2736170 
  • Larsdotter, Anna (2008). ”En röst från 1600-talet (webbtitel: Agneta Horns dagbok)”. Populärhistoria (nr. 9): sid. 34-37. http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1572&template=.print.t. 
  • Mitchell, Stephen Arthur (1985) (på eng). Job in female garb: studies on the autobiography of Agneta Horn. Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, 0348-4653 ; 14. Göteborg: Litteraturvetenskapliga inst., Univ. Libris 7756408. ISBN 91-86270-10-9 
  • Stolpe Lenah, Palo Elisabeth, red (1988). Agneta Horns barndom: lärarmaterial. Solna: Unga riks, Svenska riksteatern. Libris 767134 
  • Svenska Dagbladet, 850901 "Agneta Horns leverne"
  • Arbetet 870707, Joel Ohlsson "En god hatare"
  • Västmanlands läns Tidning 880220, K. Jalava "Hon vägrade anpassa sig"
  • Upsala Nya Tidning 941104, Ulf Wittrock "Stormaktskvinna särskådad"

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Horn, Agneta; Fries Ellen, Leijonhufvud Sigrid (1908). Agneta Horns lefverne: efter Ellen Fries' efterlämnade manuskript. Stockholm: Norstedt. Libris 470787 
  • Horn, Agneta; Holm Gösta (1959). Beskrivning över min vandringstid. Nordiska texter och undersökningar, 0280-9966 ; 19. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Libris 11117 
  • Horn, Agneta (1961). Agneta Horns leverne. Bonnierbiblioteket, 99-0144096-3. Stockholm: Bonnier. Libris 8216654 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Lönnroth & Delblanc, s. 200.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lönnroth Lars, Delblanc Sven, red (1999). Den svenska litteraturen. 1, Från runor till romantik : 800-1830. Stockholm: Bonnier. Libris 8233782. ISBN 91-0-056773-6 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]