Anglokatolicism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Anglokatolicism är en rörelse inom den anglikanska kyrkan. Den strävar efter kyrkans katolicitet i betydelsen hennes världsvidhet och gemensamma arv. Anglokatoliker delar den romersk-katolska tronprästämbetets sakramentala natur och mässans offerkaraktär.

Historisk utveckling[redigera | redigera wikitext]

Idémässigt härstammar rörelsen från den högkyrkliga gruppen av teologer Caroline Divines som på 1600-talet pläderade för en mer katolsk gudstjänstordning i motsats till den protestantiska, men genom Oxfordrörelsen på 1830-talet omformades och radikaliserades strömningen, och ordet anglokatolicism började bli vanligt först på 1850-talet.

Genom den anglokatolska rörelsen återinfördes kommunitetslivet i de anglikanska kyrkorna, bl.a. på initiativ av Lydia Sellon (1821-1875).

Rörelsen har aldrig varit enhetlig. Medan några delar hämtade inspiration i engelskt medeltida kyrkoliv, för gudstjänstlivets del Sarumriten, valde andra att anpassa sitt gudstjänstliv till den i Romersk-katolska kyrkan då allmänt brukade tridentinska mässan. Under sin tidiga utvecklingsfas hade rörelsen en mycket statisk och tillbakablickande syn på den kristna lärans kriterier (så exempelvis Edward Bouverie Pusey), och hävdade Vincents av Lerinum berömda devis "Vad som har bekänts av alla, överallt i alla tider" som ensamt sanningskriterium inom kristen lärobildning, i kritik mot vad man uppfattade som romersk-katolska tillägg och reformerta brister.

En annan inflytelserik gren kom emellertid att bejaka John Henry Newmans syn på den kristna lärans kontinuerligt pågående utveckling (bland annat i de inflytelserika essäsamlingarna Lux Mundi 1889 och Essays Catholic and Critical 1926). Andra idémässiga tillflöden till denna gren av rörelsen var kyrkofädernas teologi (i synnerhet de östliga fäderna), den romersk-katolske modernisten Friedrich von Hügel, den brittiske 1800-talsplatonikern Thomas Hill Green och 1900-talsfilosofen Alfred North Whitehead. En viktig företrädare för denna strömning var Charles Gore, biskop av Oxford, grundare av Community of the Resurrection, och en av förgrundsgestalterna vid införandet av historisk-kritisk metod inom engelsk bibelvetenskap.

Många företrädare för denna strömning (inklusive Gore) förenade sakramental teologi med radikala politiska ståndpunkter. Företrädare för denna del av rörelsen var bl.a. Stewart Headlam, Conrad Noel och, senare, Trevor Huddleston, Desmond Tutu och Rowan Williams. Denna del av rörelsen har visat intresse för ekumeniskt samarbete med den Gammalkatolska kyrkan (vilket förverkligades 1931) och Ortodoxa kyrkan. Denna del av rörelsen har bl.a. utmärkt sig för sin kamp mot apartheidregimen i Sydafrika.

En annan gren av rörelsen kom att alltmera närma sig den romersk-katolska kyrkan. Ytterlighetsdelen av denna gren brukar kallas för anglopapalism, företrädd bl.a. av Darwell Stone. För denna del av anglokatolicismen var nyskolastiken ett viktigt teologiskt inflytande, och under första delen av 1900-talet utvecklades en anglikansk nyskolastik, företrädd av bl.a. Austin Farrar och Eric Lionel Mascall.

Under mellankrigstiden anordnades flera anglokatolska kongresser, främst i London, och fram till slutet av 1930-talet fanns en stark förhoppning om att åter föra kyrkan till Rom. Efter detta har rörelsen varit mindre iögonenfallande och inte lika organiserad, men ändå med fortsatt stort inflytande inom den anglikanska kyrkogemenskapen. Den sista anglokatolska konferensen hölls 1968. 1978 och 1983 hölls två katolska förnyelsekongresser.

Några anglikanska kyrkor började att prästviga kvinnor på 1970-talet, och rörelsen splittrades över denna fråga. Många inom rörelsen uppmuntrar prästers celibat och erkänner inte kvinnans rätt till prästvigning. De flesta som betraktar sig som anglokatoliker tillhör organisationen Forward in Faith, som samlar och utövar episkopal tillsyn över de församlingar som inte tror på ordningen med kvinnliga präster. Inom Church of England diskuteras nu att öppna också biskopsämbetet för kvinnor och i denna diskussion har det givits ett förslag om en tredje provins (vid sidan av ärkesätena Canterbury och York) för de inom Church of England som inte kan finna sig i en sådan ordning.

Organisationen Affirming Catholicism startades 1990 som ett forum för anglokatolska frågor, och samlar anglokatoliker med liberal inställning i kvinnoprästfrågan och sådana moralfrågor som exempelvis synen på homosexualitet. Några av de kvinnliga kommuniteterna består numera helt eller delvis av prästvigda kvinnor, exempelvis Community of St. Andrew och Order of Saint Helena.

Anglokatoliker finns även i anglikanska kyrkor utanför den Anglikanska kyrkogemenskapen, i så kallade "continuing churches" till exempel i Traditional Anglican Communion, som för närvarande förhandlar med Romersk-katolska kyrkan om kyrkogemenskap.

Kulturellt inflytande[redigera | redigera wikitext]

Genom hymnöversättaren John Mason Neale, som översatte många medeltida latinska och östkyrkliga hymner till engelska, och psalmboksredaktören Percy Dearmer har anglokatolicismen berikat de anglikanska kyrkornas musikaliska liv.

För många skönlitterära författare, som har tillhört strömningen, har kyrkoinriktningen tjänat som inspirationskälla. Så är exempelvis fallet med Evelyn Underhill, Charles Williams, Dorothy L. Sayers och T.S. Eliot. Mot slutet av sitt liv närmade sig C.S. Lewis, som under uppväxten var Ulster-protestant, och under sina tidiga vuxenår ateist, anglokatolicismen. Bland bildkonstnärer inom rörelsen finner man Edward Burne-Jones och William Morris, men den senare skulle i slutet av sitt liv övergå till en skeptisk och agnostisk livshållning.

Ekumeniskt inflytande[redigera | redigera wikitext]

Den anglokatolske teologen William Palmer (1803-1885) formulerade den inflytelserika gren-teorin, d.v.s. en kyrkosyn enligt vilken Kristi sanna kyrka består av flera (i originalversionen av teorin tre) grenar som har bevarat det historiska biskopsämbetet: Den romersk-katolska kyrkan, de östligt ortodoxa kyrkorna och de anglikanska kyrkorna. Detta synsätt har påverkat högkyrkliga lutheraner, som ofta betraktar den Evangelisk-lutherska kyrkofamiljen (åtminstone de lutherska kyrkor som har episkopal författning) som en fjärde gren. I bearbetad form har synsättet också kommit att prägla det teologiska arbetet i Kyrkornas världsråd: Om apostolisk succession betraktas som önskvärt snarare än nödvändigt kan förekomsten av tillsynsfunktioner (episkopé), exempelvis missionsföreståndare, i reformerta kyrkor betraktas som ett skäl för att betrakta reformerta kyrkor som en ytterligare gren på kyrkoträdet.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]