Kyrkofäderna

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Kyrkofader)
Hoppa till: navigering, sök
Helige Antonius.
Denna artikel är en del i Wikipedias serie om

Church of the Nativity, Bethlehem, Israel 04155u original.jpg
Födelsekyrkan i Betlehem, Palestinska myndigheten.

 
Jesus Kristus
Jesu liv enligt Nya testamentet  · Korsfästelsen  · Uppståndelsen  · Påsk
Bibeln och bakgrund
Gamla testamentet  · Nya testamentet  · Evangelium  · Kanon  · Kyrkan  · Apostlarna
Guds rike · Tidsaxel · Paulus · Petrus
Teologi
Gud: (Fadern  · Sonen  · Helige Ande)  · Treenighetsläran  · Teologihistoria  · Mariologi  · Frälsning  · Dop  · Apologetik
Historia och traditioner
Kyrkofäderna · Konstantin · Koncilier · Trosbekännelserna · Mission · Stora schismen 1054 · Korståg · Reformationen
Riktningar
Allmänt
Predikan · Bön · Ekumenik · Musik · Konst · Liturgi och riter · Kalender · Symboler
P christianity.svg Kristendomsportalen

Kyrkofader avser en auktoritativ representant inom fornkyrkan - den begynnande konsolideringen till katolska kyrkan och dess lära.

Kyrkofäder (latin patres ecclesiastici) benämndes i den gamla kyrkan först varje biskop, men från 400-talet endast sådana kyrkolärare, som genom sin verksamhet utövat ett avgörande inflytande på utvecklingen av kyrkans lära och liv och som särskilt gentemot den inom kyrkan framträdande "irrläran" utvecklat och försvarat det kyrkliga lärobegreppet. En kyrkofader är alltså i strängt kyrklig bemärkelse en person vars texter och exemplariska liv har bidragit till att upprätta, fördjupa och försvara den kristna läran. Det är någon vars undervisning är normativ och vars helighet är allmänt erkänd. Benämningen kyrkofader härleder sig av den från äldsta tider i såväl österlandet som västerlandet gängse seden att beteckna förhållandet mellan lärare och lärjungar med orden fader och söner (barn).

Kyrkofäder[redigera | redigera wikitext]

Den första generationen kristna ledare, som var lärjungar till de tolv apostlarna, och följaktligen tog emot sin tolkning om den kristna tron från de som fått den förmedlad från Jesus Kristus. Bland dessa ledare finns Polykarpos, som var lärjunge till Johannes, Clemens I, som var en av de första påvarna från cirka 91 till cirka 101, Ignatius som var biskop i Antiochia, Barnabas och Papias.

De som blev de mest kända av de tidiga kyrkofäderna är Klemens av Alexandria (början av 100-talet), Origenes (184-254), Tertullianus (cirka 160-225), Hieronymus (347-420), Johannes Chrysostomos (347-407), Irenaeus (130-202), Ambrosius (340-397) och Augustinus (354-430). Vad de senare kyrkofäderna hade gemensamt var karaktärsfasthet, spartansk livsföring och självdisciplin. De ställde samtidigt samma krav på de kristna troende. De flesta var väl bevandrade i grekisk filosofi och försökte binda samman grekisk filosofi med kristendom genom att upptäcka kristna resonemang i grekisk filosofins olika skolor[1]. De försökte få fram att de grekiska filosofiska tankarna var en föregångare till Nya Testamentets tankar.

Kyrkofäderna har genom en betoning på en strikt organiserad, regelstyrd församlingsliv, strikta regler, föreskrifter, orsakat en del skador och kristendomen förlorat mycket av sin frihet och spontanitet[1]. Kyrkofäderna har en del gemensamma drag, de var nitiska, obevekliga i sina omdömen, med sträng återhållsam livsföring, hårda mot sig själv och ställde höga krav på församlingen, som Klemens, Tertullianus, Origenes, och slutligen Augustinus.[1].

Heretiska eller schismatiska författare (som till exempel Arius eller Novatius) räknas inte bland kyrkofäderna. Andra som faller utanför gruppen är historiker (Gregorius av Tours) eller diktare (Prudentius), därför att deras böcker inte behandlar doktrinära ämnen. Det finns kyrkofäder som har blivit utdömda av kyrkan och ändå utövat ett sådant inflytande att de räknas som kyrkofäder, eller som senare blivit återupprättade (Origenes, Teodoros av Mopsuesta). Den romersk katolska kyrkan uppställer numera följande fordringar på dem som skall kunna betraktas som kyrkofäder i egentlig mening: antiquitas (uråldrighet), doctrina orthodoxa (ren lära), sanctitas vitae (heligt liv) och approbatio ecclesiae (kyrkans godkännande).

Kyrkofäderna erkänns dock av majoriteten kristna som en väsentlig referens. För den västerländska kyrkan tillhör de enbart den antika perioden. Sålunda anses den siste kyrkofadern i öster vara Johannes av Damaskus och den siste i väster Isidor av Sevilla. Efter kyrkofäderna har emellertid den västerländska kyrkan fortsatt att utse kyrkolärare. En del av fäderna är också kyrkolärare (som Athanasios av Alexandria eller Ambrosius av Milano), men man finner även betydelsefulla, senare gestalter i västkyrkan som Thomas Aquinas, Bernard av Clairvaux med flera bland dem. Den romersk-katolska kyrkan har en exakt lista på kyrkolärare och somliga kommer från så sent som på 1800-talet. Det finns ingen liknande kanonisk lista på kyrkofäder. I detta avseende liknar de helgonen, av vilka det finns lokala och universella.

Ökenfäder[redigera | redigera wikitext]

Den österländska kyrkan anser att en kyrkofader inte nödvändigtvis behöver vara en författare. Den tenderar till att betrakta även ökenfäderna som kyrkofäder, liksom även klosterväsendets grundare. Den helige Antonius och Moses den svarte räknas bland ökenfäderna. Det är då deras liv som förkunnar och bekräftar läran. I den ortodoxa traditionen är titeln kyrkofader inte strängt begränsad till antiken - även den medeltide läraren Gregorios Palamas betraktas allmänt som kyrkofader.

Klassificering[redigera | redigera wikitext]

Klassificeringen av kyrkofäderna kan ske på olika vis. De kan delas upp efter epoker (apostolisk, förnicensk, förchalcedonisk etc), inriktningen på deras verk (apologi, refutation av kätteri), den intellektuella inriktningen (österländsk eller västerländsk, av den alexandrinska skolan eller den antiochitiska), språket (latin, grekiska eller syrianska), med flera kategorier.

Läran om kyrkofäderna kallas vanligen för patristik.

De förnicenska fäderna (till och med år 325)[redigera | redigera wikitext]

De apostoliska fäderna[redigera | redigera wikitext]

Fäder från 100-talet[redigera | redigera wikitext]

Apologeterna[redigera | redigera wikitext]

Den antiheretiska litteraturen[redigera | redigera wikitext]

Fäderna från 200-talet[redigera | redigera wikitext]

Grekiska fäder[redigera | redigera wikitext]

Latinska fäder[redigera | redigera wikitext]

Kyrkofädernas guldålder (325–451)[redigera | redigera wikitext]

Fäderna som bekämpade arianismen[redigera | redigera wikitext]

De kappadokiska fäderna och Johannes Chrysostomos[redigera | redigera wikitext]

Övriga fäder som levde under tiden för det andra, tredje och fjärde konciliet[redigera | redigera wikitext]

Grekiska fäder[redigera | redigera wikitext]

Latinska fäder[redigera | redigera wikitext]

Syriska fäder[redigera | redigera wikitext]

Fäderna efter konciliet i Chalcedon (efter 451)[redigera | redigera wikitext]

Grekiska fäder före den ikonoklastiska striden[redigera | redigera wikitext]

Grekiska fäder som försvarade ikoner[redigera | redigera wikitext]

Latinska fäder[redigera | redigera wikitext]

Medeltida kyrkofäder[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Den tidiga kyrkans historia, Henry Chadwick. 10-915780043X

Källor[redigera | redigera wikitext]