Anna av Kleve

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Anna av Kleve
Anna av Kleve. Målningen utfördes av Henrik VIII:s hovmålare Hans Holbein d.y. 1539, och var den som fick Henrik att välja Anna av Kleve. Porträttet hänger i Louvren.[1]
Företrädare Jane Seymour
Efterträdare Katarina Howard
Far Johan III av Kleve
Mor Maria av Jülich-Berg
Född 22 september 1515
Düsseldorf
Död 15 juli 1557 (41 år)
Chelsea Manor i London

Anna av Kleve, född 22 september 1515 i Düsseldorf, död 16 juli 1557Chelsea Manor i London, blev Henrik VIII:s av England fjärde fru och Englands drottning 1540. Hon var dotter till hertig Johan III av Kleve, ett litet hertigdöme vid Rhens nedre lopp, i nuvarande Tyskland, och dennes hustru Maria av Jülich-Berg. Tolv år gammal trolovades hon med den blivande Frans I av Lothringen, men trolovningen upphävdes 1535. I samband med detta letade Henrik VIII efter en ny hustru, sedan Jane Seymour dött. Thomas Cromwell, kungens rådgivare, föreslog Anna för att kunna sluta ett förbund med Annas bror Vilhelm V av Kleve, och därigenom skapa ett nätverk mot påven, Paulus III.

1539 sändes Hans Holbein d.y. för att porträttera Anna för Henriks räkning, och det ledde till att Henrik friade. Äktenskapsfördraget undertecknades den 4 oktober samma år. Resan till England blev lång och mödosam, och försenad eftersom Annas far dött kort före, och detta föranlett att varken hennes mor eller bror kunde följa henne. När Henrik, vars tålamod på grund av förseningen brustit, slutligen fick träffa Anna var han inte alls nöjd med hennes utseende, och uttryckte att det inte stämde med hans förväntningar.

Den 6 januari vigdes de ändå i Greenwich, men äktenskapet fullbordades aldrig. Hon förblev jungfru, trots att de ofta delade säng. Den besvikna konungen fick dock upp ögonen för en annan kvinna: Katarina Howard. Hon tilldelades mark i april och fick ytterligare gåvor i maj. Omkring pingst kom misstankar fram om att Katarina var gravid, vilket innebar att kungen fick bråttom att avsluta äktenskapet med Anna.

Cromwell arresterades den 10 juni. Den 24 juni transporterades Anna till Richmond Palace ; förmodligen i tron att hon skulle få en semester, men den 25 juni anlände en delegation som förklarade att äktenskapet var ogiltigt. Den 6 juli hade äktenskapet upplösts, och den 9 juli antog parlamentet ett beslut som sade att äktenskapet mellan Henrik och Anna var ogiltigt. När Anna själv underrättat Vilhelm V om detta betraktades äktenskapet som formellt upplöst, och Anna tilldelades ett antal egendomar på vilka hon bodde resten av sitt liv, tills hon dog den 16 juli 1557.

Tidig levnad[redigera | redigera wikitext]

Anna föddes i närheten av Düsseldorf år 1515.[A] Hon var andra dotter till Johan III, hertig av Kleve som dog 1538, och hans hustru Maria, hertiginna av Kleve (1491 - 1543). De religiösa preferenserna i Annas familj visar samtidens splittring i fråga om religionen: Annas far var en moderat reformivrare som influerats av Erasmus av Rotterdam. Annas bror Vilhelm, som senare blev hertig av Kleve, var lutheran, medan Annas mor, hertiginnan Maria, ansågs vara en hängiven katolik.[2] Hon var på sin fars sida släkt med Eleonora av Kastilien, gift med Edvard I, och på sin mors sida släkt med flera tyska prinsessor som Sibylla av Brandenburg, Sofia av Saxen och Adelheid av Teck, samt Edvard III:s fru Filippa av Hainaut.[3]

När Anna var tolv år, 1527, förlovades hon med Frans, den tioårige tronföljaren till hertigdömet Lothringen.[1] Då kontrahenterna var mycket unga betraktades förlovningen som inofficiell, som de futura och inte de praesenti,[1] och den upphävdes år 1535. Det faktum att hertigen av Kleve var i konflikt med kejsar Karl V innebar att man i England betraktade honom som en lämplig allierad efter freden i Nice. Förslaget att kungen efter Jane Seymours oväntade död 1537 skulle gifta sig med Anna för att ingå detta lämpliga politiska förbund påskyndades av kungens rådgivare Thomas Cromwell, när Henrik VIII 1538 på allvar började söka efter en ny hustru.[4] 1539 hade en återförening mellan Karl V och Frans I, såväl som en förnyelse av Paulus III:s suspenderade avrättningsbulla mot Henrik, isolerat England. För att skapa ett nätverk mot påven bestämde han sig för att alliera sig med Vilhelm av Kleve.[5]

Henrik VIII:s sökande efter en drottning[redigera | redigera wikitext]

Ett samtida portätt av Anna av Kleve förmodligen gjort av Barthel Bruyn i Köln. Av en röntgenundersökning har det framgått att det döljer sig en längre näsa under färgen.[1]

Henrik VIII lät sig alltså övertalas av Thomas Cromwell att äktenskapet denna gång borde bygga på politiska skäl, för att få en allierad utomlands, samt för att kunna få ytterligare en arvinge.[6] Ytterligare en anledning till att Henrik valde en utrikisk gemål kan ha varit att han under de skilsmässokriser han genomgått efter tidigare äktenskap inte hade haft tid att söka sig utomlands. Efter Jane Seymours död var han för första gången sedan 1509 ensamstående på grund av naturliga orsaker, vilket kan ha gett honom anledning till att söka sig utanför sitt rike.[7] Hovet var mycket angeläget om att Henrik VIII skulle få en ny fru. Efter Janes död hade många av de 200 hovanställda fått gå från sina arbeten, och hovdamen Anne Basset uttryckte att "jag hoppas vid Gud att vi får en härskarinna inom kort".[4]

En av de tilltänkta var Kristina av Oldenburg, änka efter hertigen av Milano och yngsta dotter till Kristian II, men hon tackade nej. Sökandet gick vidare, bland flera andra kungligheter, och slutligen föll, i början av 1539, valet på Anna av Kleve.[8] Henriks tidigare hustrur hade alla varit bildade kvinnor, även om Jane Seymour i detta hänseende var underlägsen de två andra, med en förfinad förmåga att konversera, musicera och underhålla en kung på det sätt som ansågs tilltalande vid ett renässanshov.

Anna kunde däremot varken läsa eller skriva på något annat språk än det hon talade, en plattysk dialekt som de själva kallade dietsch, engelsmännen dutch, och hon hade fått en mycket ytlig utbildning, och saknade fullständigt de sociala och sofistikerade talanger som de tidigare drottningarna besuttit. Anna talade när äktenskapet ingicks inte heller engelska, vilket ytterligare försvårade för henne att göra ett gott intryck på Henrik.[9] Trots Annas låga utbildningsgrad och sociala problem var det ingen vid Kleves hov som såg dessa problem, bortsett från att hennes mor Maria i några delar av korrespondensen uttryckte visst motstånd mot äktenskapet, och att det var med "motvilja som hon såg henne avresa". Från Henriks sida var det väldigt glädjande att Karl V irriterades över det planerade giftermålet.[10]

Förhandlingarna fortgick, och Cromwell fick veta att "hon överglänser hertiginnan så som den gyllene solen överglänser den silverne månen" samt att "alla prisar de goda dygderna och ärbarheten, och blygsamheten som tydligt framgår av det allvarsamma i hennes ansikte". Henrik skickade 1539 iväg sin hovmålare, Hans Holbein d.y., på sin tredje resa för det fjärde äktenskapet, till Kleve. Han målade två porträtt av den 24-åriga tyska prinsessan, och även av hennes syster Amelia som även hon var påtänkt som en möjlig kandidat. Henrik godkände porträttet av Anna och friade till henne. Giftermålet var en offensiv mot kejsaren, genom alliansen med Kleve.[1] Den 4 oktober undertecknades äktenskapsfördraget.[11]

Färd till England[redigera | redigera wikitext]

Annas färd till England diskuterades häftigt, med en otålig kung väntande i England. Eftersom hennes fader hade dött kort före kunde varken hennes mor eller bror följa med på grund av hovsorgen, och hon tvingades därför resa ensam med sin svit. Färden gick från Düsseldorf via Kleve och Antwerpen, där 50 engelska köpmän mottog henne i "sammetsrockar och guldkedjor", trots det faktum att människorna i hennes svit fortfarande var sorgklädda. Hon färdades därefter till Gravelines för att nå engelsk mark den 11 december i Calais, där hon formellt mottogs av Arthur Plantagenet, 1:e viscount av Lisle. Hon träffade även Gregory Cromwell, Edward Seymour, 1:e earl av Hertford och Thomas Seymour samt Thomas Culpeter, alla närstående till Henrik VIII.[12]

Under tiden i Calais lärde hon sig att spela olika kortspel, framför allt piquet. Earlen av Southampton rapporterade att "hon spelade lika behagfullt och med så gott humör och sätt som jag någonsin sett hos någon adelsdam", vilket sågs som ett gott tecken. Vidare rapporterade han att hennes manér var såsom "en prinsessas". Färden från Calais blev dock försenad, och de avreste inte förrän 27 december till Deal i Kent, och Henrik, som hade väntat i Greenwich hela julen, började tappa tålamodet. Hon anlände till slut i Deal vid 5 på eftermiddagen den 27 december, eskorterad av 50 skepp. Hon fördes därifrån till Dover Castle, och vidare till Barham Downs, strax norr om Barham, Canterbury. Hon träffade där ärkebiskopen, som förde henne till Saint Augustine's Abbey, ett kloster som gjorts om till kungligt palats efter klosterupplösningen. Nästa anhalt blev Rochester där hon fördes till slottet.[13]

Första mötet med Henrik[redigera | redigera wikitext]

Henriks tålamod hade vid det här laget brustit, och han for iväg mot Rochester för att träffa sin trolovade, och anlände på nyårsdagen. Anthony Browne skickades för att hämta henne, och han ska ha sagt att han så fort han såg henne greps av avsmak. Lord Russell sa att "han aldrig hade sett Hans Höghet så förunderligt häpen och förbluffad som den gången".[13] Henrik var inte heller behagad av Annas utseende när han såg henne i verkligheten.[14] Anna å sin sida var uppenbart förvirrad. Hon talade inte ett ord engelska vid tillfället, men märkte av känslorna hos dem hon mötte. Henrik skall ha sagt till Cromwell när han lämnade Annas rum att "jag tycker inte om henne".[15] Samtida har beskrivit henne som tämligen attraktiv snarare än ful,[14] och historien om att Henrik skulle ha kallat henne en "flandrisk märr" har numera avvisats som apokryfisk. Det sammanfattar dock de stora kulturella skillnader som fanns mellan kleveska hovet och engelska hovet, där Kleve avgudade det franska och allvarsamma. Henrik beklagade sig dock, och sade att hon "...är inte alls så vacker som det har sagts". ("She is nothing so fair as she hath been reported.")[16] Anna själv ansåg att hon var betydligt vackrare än Katarina Parr.[17]

Det uppstod förvirring vid mötet. Allt Henrik och det brittiska hovet hade fått höra var positivt, och den person de mötte stämde inte med deras förväntningar. Det fanns flera som skulle kunna ha begått misstag eller bedragit kungen, som Holbein, engelska agenter och sändebud, med flera. Det finns få skildringar av hur hon verkligen såg ut. Charles de Marillac skrev dock att hon såg ut att vara omkring 30 (hon var 24), att hennes kropp var lång och mager, samt att hon hade ett "medelgott utseende med ett bestämt och resolut ansiktsuttryck", samt att det fanns "en karaktärsfasthet i hennes utseende som motvägde hennes brist på skönhet", något som stämmer med utsagan att "det allvarsamma i hennes ansikte" passade ihop med hennes blygsamhet.[15]

Händelsen kvarstår dock som förvirrande, och det finns ingen förklaring till att Annas utseende inte levde upp till Henriks förväntningar. Holbein, de som träffade henne i Calais, diplomater, med flera, har misstänkts för bedrägerier eller felaktiga förfaranden, även om det inte är säkert. Historikern Antonia Fraser argumenterar i Henrik VIII:s sex hustrur för att det kanske bara var så att det omåttliga begär som väckts hos Henrik VIII efter den långa väntan inte uppfylldes av hennes utseende, och att hon inte väckte "den minsta erotiska spänning hos honom"; att "klyftan mellan förväntan och uppfyllelse hade visat sig oöverstiglig".[18]

Bröllopet och bröllopsnatten[redigera | redigera wikitext]

Bröllopet ägde ändå rum den 6 januari 1540 i Greenwich, på samma ställe som Henrik VIII gifte sig med Jane Seymour.[6] Vittnen säger att det var "en vacker syn att skåda" och Anna var klädd i en klänning av silvertyg med smycken och utslaget hår. Hon bar en krona med pärlor, ädelstenar och rosmarinkvistar, vilket skulle symbolisera äktenskaplig kärlek och trohet.[19] Anna valde "Må Gud bevara mig" till sitt personliga valspråk som drottning. Äktenskapet fullbordades dock inte och efter bröllopsnatten anförtrodde kungen åt Cromwell att han "tyckte inte mycket om henne innan, men nu tycker jag ännu sämre om henne". ("I liked her before not well, but now I like her much worse.")[20] Han menade att hon visst var "frisk och passelig" men "ingalunda var så fager som hon hade sagts vara".[21] Hon var "ej som hon sagts vara utan hade bröst så slappa och andra delar av kroppen i ett sådant skick att han något ifrågasatte hennes jungfrudom"; "han skulle aldrig i hennes närvaro kunna eggas och styras av att känna henne köttsligen".[22]

De [Englands adelsmän och medborgare] hade skönjt att kungens ömma känslor förflyttats från drottningen till den där lilla Katherine Howard, kusin till hertigen av Norfolk
— Richard Hilles till Henry Bullinger sommaren 1540.[19]

Kungen, som var bestört, såg liten chans att komma ur situationen. Trolovningen de futura mellan Anna och François de Lorraine hade aldrig blivit grundligt undersökt, och alla hade antagit att Anna var fri. Kleves sändebud "avfärdade det lättvindligt muntligen och sade att det hade skett medan de var minderåriga och därefter aldrig trätt i kraft". Vidimerade kopior av viktiga dokument utlovades av sändebuden inom tre månader den 5 januari, men sändebuden kunde inte göra detta. Det närmaste de kom var ett officiellt dokument den 26 februari som sade att den preliminära trolovningen var avskriven, men dispensen kanske aldrig skrevs.[21][B] Anna betygade dock att hon var fri att gifta sig den 5 januari 1540, och genom det stängde hon denna Henriks möjlighet. Henrik svarade genom att säga att "Man har inte handlat rätt mot mig.", han tvingades att "mot min vilja lägga oket på nacken", och sade precis före vigselceremonin till Cromwell att "Om det inte vore för att ställa världen och mitt rike till freds skulle jag inte göra det jag måste göra denna dag, för något i hela världen."[23]

Tid som drottning[redigera | redigera wikitext]

Den 14 januari var Anna fortfarande oskuld, i februari likaså. Trots att de delade säng var och varannan natt "var hon alltjämt en lika ren mö som då hennes moder födde henne".[22] Hans egen virilitet betvivlades ej; han försäkrade att han under perioden haft två ejakulationer i sömnen, utan det var på grund av hans misstanke om att hon inte var oskuld som han inte ville ha samlag med henne, enligt underrättelser till sir Thomas Heneage.[22] Det att hon inte skulle vara oskuld går dock emot hela den stränga uppfostran hon hade fått, utan det var förmodligen ett led i kungens strävan att bli av med sin hustru.[24]

Drottning: När kungen lägger sig till sängs kysser han mig och tar mig i handen och önskar mig 'godnatt, min vän', och på morgonen kysser han mig och bjuder mig 'farväl, min kära'. Räcker inte det?

Lady Rutland: Madame, det måste vara mer, annars dröjer det länge innan vi har den hertig av York som hela detta rike ivrigt längtar efter.

— Konversation mellan Drottningen och Lady Rutland, veteran i den kungliga sängkammaren.[24]

Annas stränga uppväxt nära sin mor hade gjort att hon inte hade kunskap om jordnära företeelser och hur det hovliga livet gick till. Det var en ganska ovanlig företeelse bland flickor, då det ofta sågs som en av mödrarnas plikter att förbereda sina döttrar på bröllopsnattens händelser. Denna okunnighet skyddade dock förmodligen Anna från att bli helt förkrossad. Annas hov var på 136 personer, vilket i storlek ungefär var jämstort med drottning Katarinas hov. De flesta var engelsmän, men några viktiga personer var tyskar; däribland kocken och doktorn. Hon hade sex tärnor, och av dessa, var två ur familjen Howard. Den ena, en "söt och gladlynt liten flicka"[25], hette Katarina Howard.[25]

Den 14 februari genomfördes den sedvanliga processionsceremonin från Greenwich till Westminster. Under processionen hyllades drottningen av arbetare, och tusen kanonskott avlossades från Towern. Processionen stannade dock inte vid Towern, som sedvanan bjöd, och det kan ha varit ett tecken på Henriks missnöje.[25] Det var under den här tiden, när Henrik var missnöjd med sitt giftermål och den politiska kartan var extremt osäker och utrikespolitiken omväxlande, där religionen var splittrande, där reformvänliga kämpade mot reformatorer, och där ett stort antal personer avrättades, som han fick upp ögonen för Katarina Howard, som anställts vid hovet tidigare samma år. Hennes liv är höljt i dunkel; det finns inget porträtt av henne, utan allt utseende utgår från beskrivningar, och man vet inte när hon föddes. Man vet att hon var omkring trettio år yngre än Henrik. Till skillnad från Anna, som klädde sig enligt den tyska stilen, klädde sig den mycket kortväxta Katarina enligt det franska modet, vilket förmodligen gladde Henrik.[26]

Den 24 april tilldelades Katarina mark som konfiskerats av en brottsling. Hon fick därutöver 23 gåvor i maj, och det finns skäl att tro att de inledde ett förhållande under våren. Att man tror att de hade samlag beror på den förändring i uppträdande som kungen uppvisade mot Anna. Morgongåvan bekräftades av parlamentet i april, men vid påsken beklagade han fortfarande situationen, och efter pingst började saker och ting ske snabbt. Det fanns misstankar om att Katarina var gravid. Ambassadören Charles de Marillac menade att hon "redan var enceinte". Sitt sista ceremoniella framträdande som gemål gjorde Anna vid firandet av första maj, vilket som av en slump var exakt samma dag (dock inte samma år) som Anne Boleyn gjorde sitt sista framträdande.[27]

Annullering[redigera | redigera wikitext]

Den 10 juni 1540 lät Henrik arrestera Thomas Cromwell, som lockat honom till äktenskapet; denne anklagades för högförräderi samt kätteri. Han fördes till Towern på Themsen, och väl där, försökte han be om nåd. Han försökte blidka Henrik genom att säga saker som att kungen mer hade varit "som en dyr fader ... än som en herre" för honom.[27] Han dömdes till döden utan rättegång,[27] och avrättades den 28 juli.[28]

För Henrik fanns det två sätt som han kunde skiljas från Anna på. Det ena var Annas trolovning med François, vilket var ett gott, om än inte avgörande, argument. Det andra sättet var att påvisa att äktenskapet aldrig hade fullbordats. Enligt kyrkans regler rättfärdigade det annullering, men det var svårt att bevisa; de hade trots allt delat samma sovrum under en längre tid. Heinrich Bullinger menade att drottningens oskuld var högst otrolig: "Tro det den som vill! Alltsammans berodde på att kungens tillgivenhet förflyttats från drottningen till den där lilla Katarina Howard".[27] Kombineringen av dessa två argument gjorde att han, "uppsvingad på sina moraliska höga hästar"[29], lyckades ta sig ur situationen. Det var dock essentiellt för hela händelseförloppet att Anna om än inte samtyckte ändå gav sitt stöd, och att frågan löstes tillfredsställande, då nya fiender inte var vad Henrik önskade sig i situationen. Under tiden var Anna helt ovetandes om sitt öde. Hon började få förtroende hos folket, och den franska ambassadören uttryckte, om än något överdrivet, att engelsmännen "värderade henne som en av de älskligaste, nådigaste och mänskligaste drottningar de hade haft"[29]. När Anna så transporterades från Greenwich till Richmond Palace den 24 juni trodde hon det förmodligen bara var en trevlig vistelse i ett trivsamt slott. Den 25 anlände dock en deputation som underrättade henne om att äktenskapet var ogiltigt.[29]

Den 6 juli informerades hon om att äktenskapet upplösts, med hänvisning till att formell dispens aldrig utfärdats efter den avbrutna förlovningen med hertigen François de Lorraine. Anna accepterade annulleringen utan protester. Hon skall ha svarat "att hon alltid böjer sig för Ers Majestäts vilja"[30]. Den 9 juli antog parlamentet ett beslut som sade att äktenskapet var ogiltigt. Redan tidigare hade dock parlamentet stipulerat en lag som sade att alla giftermål som ingåtts efter 1 juli 1540 var giltiga oavsett tidigare trolovningar. Henrik var dock mycket nöjd med Annas svar på upplösningen, och var generös tillbaka mot "dottern av Kleve". Hon fick ett stort årligt underhåll, 3 000 pund, och flera egendomar, bland annat Richmond Palace och Hever Castle, Anne Boleyns familjehem, under det villkor att hon inte färdades över havet. Hon var del i den kungliga familjen som "kungens käraste syster". Kungen tillkännagav att hon skulle betraktas som rikets fjärde dam, enbart en ny drottning och kungens döttrar skulle stå över henne i rang.[30]

Anna pressades att själv underrätta Vilhelm V av Kleve om omständigheterna i en till kungen fördelaktig ton, och hon skulle översätta ett brev författat av Henrik där hon underkastade sig kungens vilja. Den 16 juli skrev Anna till kungen och lovade att "vara Ers Majestäts ödmjukaste syster och tjänarinna", samt till kungen "Jag är förvissad om att Gud är nöjd med vad som har skett och vet mig ej ha lidit någon orätt eller skada. Min kropp är bevarad i den orördhet som jag förde in i detta rike." Henrik hade hon, även om hon inte "rätteligen kunde få honom till make", funnit vara "en god, kärleksfull och vänlig fader och broder och han har uppträtt hedervärt mot mig och med lika stor humanitet och frikostighet som du, jag själv eller någon av våra fränder eller bundsförvanter kunde önska".[31] Hon bad Vilhelm att vänskapen till England skulle fortgå, men antydde i slutet av brevet att "det enda jag ber dig är att du så handlar i detta ärende att jag inte råkar värre ut, vilket jag innerligen hoppas att du tar hänsyn till."[31] Ett sändebud försäkrade Henrik om att det inte skulle bli någon brytning, även om hertigen av Kleve var missnöjd. Vilhelm ville ha tillbaka Anna till "sitt eget land... ty människorna här skulle med glädje ta emot henne och missunna England varje stund hon stannade där", men fick till svar att Anna stannade i England av egen fri vilja.[28]

I och med det upphörde äktenskapet formellt. Annulleringen gav upphov till en hel del häpnad i övriga Europa. Exempelvis skall Frans I, när Henrik VIII:s drottning kom på tal, ha frågat "den drottning han har nu?", och därefter suckat djupt. En del rykten och glåpord spreds i England, och Karl V insåg att det nu skulle bli lättare att konfrontera Kleve. Detta hindrade dock inte på något sätt förberedelserna för Henriks femte giftermål, som skulle ingås för att Henrik skulle få fler potentiella arvingar, och som ägde rum redan den 28 juli, samma dag som Cromwell avrättades.[28]

Död och eftermäle[redigera | redigera wikitext]

När Maria I red genom London som nybliven drottning av England var Anna där som en av de prominenta gästerna, men det var det sista offentliga framträdandet hon gjorde. Hon hade dessförinnan gjort allt färre besök vid hovet och valde slutligen att helt hålla sig till de lantlegendomar, som hon hade fått efter skilsmässan.[32] När Henrik dog 1547 konfiskerades Bletchingley Manor och Richmond Palace, och istället fick hon egendomarna Penshurst Place och Dartford Priory i Kent. Hon stannade i England återstoden av sitt liv, det vill säga till den 16 juli 1557 då hon, efter en längre tids sjukdom, avled på Chelsea Manor några veckor innan hon skulle ha fyllt 42 år.[33] Hon blev därmed den av Henriks hustrur som dog sist, även om Katarina av Aragonien uppnådde en högre ålder. Anna av Kleve är den enda av Henrik VIII:s hustrur som ligger begravd i Westminster Abbey.

Till giftermålet mellan Henrik och Anna eftersökte Cromwell musiker till hovet, och Jeronimo Bassanos sex söner anlände från Venedig. De var judar (av betydelse då de därigenom rimligen inte kunde vara påvliga spioner), och anses ha varit de som förde violinen till England. Man har sagt att det enda positiva resultatet av Annas och Henriks äktenskap var just att violinen nådde England.[11] I Philippa Gregorys roman The Boleyn Inheritence har Anna av Kleve en framträdande roll. Margaret Campbell Barnes beskriver i sin My Lady of Cleves hur Annas liv kan ha varit under tidsperioden mellan att Holbein målade hennes porträtt och Henrik VIII:s död. Joss Stone spelade Anna i den tredje säsongen av TV-serien The Tudors.

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan I av Kleve
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan II av Kleve
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Elisabet av Nevers
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan III av Kleve
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Henrik III av Hessen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Matilda av Hessen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anna av Katzenelnbogen
 
 
 
Anna av Kleve
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gerhard VII av Jülich-Berg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vilhelm IV av Jülich-Berg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sofia av Sachsen-Lauenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
Maria av Jülich-Berg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Albrekt Akilles av Brandenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sibylla av Brandenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anna av Sachsen
 
 
 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  • A  Vid denna tid var området en del av hertigdömet Berg.
  • B  H. A. Kelly skriver i sin The Matrimonial Trials of Henry VIII att trolovningen mellan Anna och Francois de Lorraine kan ha varit de praesenti, det vill säga, med bindande verkan, och inte de futura, och att det i så fall skulle ha krävt ett formellt upphävande, något som alltså omtvistas.[21]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Fraser 1995, s. 320-321
  2. ^ Fraser 1992, s. 298
  3. ^ Fraser 1995, s. 317
  4. ^ [a b] Fraser 1995, s. 307
  5. ^ Warnicke 2000, s. 8
  6. ^ [a b] Warnicke 2000, s. 1
  7. ^ Warnicke 2000, s. 17
  8. ^ Fraser 1995, s. 308-312, 316
  9. ^ Fraser 1992, s. 306
  10. ^ Fraser 1995, s. 318-319
  11. ^ [a b] Fraser 1995, s. 322
  12. ^ Fraser 1995, s. 323
  13. ^ [a b] Fraser 1995, s. 324-325
  14. ^ [a b] "de corps haute et gresle, de beaulté moyenne et de contenance fort asseurée et résolue." Schofield 2008, s. 240
  15. ^ [a b] Fraser 1995, s. 326
  16. ^ Schofield 2008, s. 239
  17. ^ Fraser 1995, s. 327
  18. ^ Fraser 1995, s. 328
  19. ^ [a b] Fraser 1995, s. 329
  20. ^ Schofield 2008, s. 240
  21. ^ [a b c] Fraser 1995, s. 330
  22. ^ [a b c] Fraser 1995, s. 332
  23. ^ Fraser 1995, s. 331
  24. ^ [a b] Fraser 1995, s. 333
  25. ^ [a b c] Fraser 1995, s. 334
  26. ^ Fraser 1995, s. 335-337
  27. ^ [a b c d] Fraser 1995, s. 344-346
  28. ^ [a b c] Fraser 1995, s. 351
  29. ^ [a b c] Fraser 1995, s. 347
  30. ^ [a b] Fraser 1995, s. 348-349
  31. ^ [a b] Fraser 1995, s. 350
  32. ^ Strickland, Agnes (1842). Lives of the queens of England, from the Norman conquest: with anecdotes of their courts, now first published from official records and other authentic documents, private as well as public. Lea & Blanchard. Sid. 362. http://books.google.se/books?id=HKIuAAAAMAAJ&pg=PA362&dq=Anne+of+Cleves+last+living+queen&hl=sv&ei=oMt_TeSOApHGswapm5H-Bg&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CDcQ6AEwAA#v=onepage&q=Anne%20of%20Cleves%20last%20living%20queen&f=false 
  33. ^ Diana Maury Robin, Anne R. Larsen, Carole Levin (2007). Encyclopedia of women in the Renaissance: Italy, France, and England. ABC-CLIO. Sid. 21. ISBN 9781851097722. http://books.google.se/books?id=OQ8mdTjxungC&pg=PA21&dq=Anne+of+Cleves+died+16+July+1557&hl=sv&ei=Ucp_Tf3aK83JswbfrPj8Bg&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&sqi=2&ved=0CCkQ6AEwAA#v=onepage&q=Anne%20of%20Cleves%20died%2016%20July%201557&f=false 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Jane Seymour
Drottning av England
1540
Efterträdare:
Katarina Howard