Axel Höjer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Johan Axel Höjer, född 12 augusti 1890 i Visby, död 22 april 1974 i Vällingby,[1] var en svensk läkare och generaldirektör.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Höjer började 1908 studera medicin vid Karolinska institutet och blev medicine kandidat 1911, samt medicine licentiat 1916. Han verkade i Paris 1919, där han blev bekant med sjuksköterskan Signe Dahl. De gifte sig 1920. Axel Höjer var son till lektor Nils Höjer och Emmy Höjer.[2]

Vid sidan av sitt arbete och sociala engagemang inledde Höjer i början av 1920-talet forskning om C-vitamin och dess betydelse för bindvävscellernas mognad. Han disputerade i Stockholm 1924 för medicine doktorsgraden på avhandlingen Studies in scurvy och blev därefter docent i hygienFysiologiska institutionen vid Lunds universitet. Han utnämndes 1930 till 1:e stadsläkare i Malmö och blev 1935 generaldirektör för Medicinalstyrelsen, en tjänst som han lämnade 1952. Under Höjers tid i Medicinalstyrelsen genomfördes flera reformer när det gäller förebyggande vård, bland annat mödrakontroll, mödrahjälp och spädbarnskontroll. Dessutom infördes allmän folktandvård.

Höjer var medlem i FN:s expertkommission för näringsfrågor samt i dess bostadskommission.

Efter pensioneringen arbetade han med internationella frågor, bland annat om effekter av Vietnamkriget.

Den Höjerska utredningen[redigera | redigera wikitext]

Höjer ledde Medicinalstyrelsens utredning 1948 om den öppna vårdens omorganisation. Utredningen föreslog en satsning på förebyggande vård och en förstärkning av provinsialläkarväsendet. Förslaget motiverades bland annat av det faktum att andelen primärvårdsläkare inom läkarkåren hade minskat på grund av den kraftiga ökningen av sjukhusläkare. I utredningen polemiserade Medicinalstyrelsen mot Läkarförbundets uppfattning i fråga om primärvården. Utredning förordade en poliklinikform där mottagningen för öppen hälso- och sjukvård skulle vara kostnadsfri eller taxebunden och drivas av samhället.

Den Höjerska utredningen var det första mer genomgripande försöket att analysera problemen inom den öppna vården. Man föreslog att det skulle inrättas hälsocentraler av olika slag. De större centralerna skulle innehålla såväl specialister som allmänläkare och förläggas till sjukhusen. De mindre skulle ha mottagningar för två eller flera allmänläkare och förläggas till provinsialläkarnas stationsorter. Höjers utredning mötte stort motstånd från läkarkåren. Han utsattes av kolleger för hätska presskampanjer och man krävde hans avgång. Till följd av invändningarna kunde utredningens förslag inte förverkligas.

En kontroversiell doktor och generaldirektör[redigera | redigera wikitext]

Höjers kombination av pacifism, socialism, antiklerikalism, antinazism och helnykterhet ledde till en politisk förföljelse i Sydsvenska Dagbladet och Aftonbladet. Från ett arbete som lärare på Södra Sveriges Sjuksköterskeskola avskedades han med anledning av att han hållit ett föredrag om sexualhygien. Som stadsläkare i Malmö försökte han åtgärda luftföroreningar från Skånska Cements fabrik på Limhamn i Malmö. Företagets direktör hotade Malmö kommun med att företaget skulle flytta till annan ort om man följde stadsläkarens rekommendationer.

Konflikt med läkarna[redigera | redigera wikitext]

När det gällde judiska flyktingar mötte han motstånd från den svenska läkarkårens ledning. När en ögonläkare Daniels efter Tysklands ockupation av Danzig måste lämna sitt hem och sökte uppehälle och arbete här, ville läkarkåren med mångstämd motivering stoppa detta. En skymfkampanj med inslag av antisemitism genomfördes av läkarkårens talesmän. När Medicinalstyrelsen 1939 planerade att bjuda in tio till tolv judiska specialläkare till Sverige protesterade delar av läkarkåren, och hänvisade till arbetslöshet. Bollhusmötet som arrangerades av studentkåren vid Uppsala universitet var en del av kampanjen mot detta projekt. Till och med kungahuset ingrep, En dag kallades Höjer till regenten, kronprins Gustaf Adolf, med anledning av förslaget att Sverige skulle motta ett litet antal judiska läkare på flykt från Hitlers förföljelse. ”Han bad mig bevekande att avhålla mig från förslag och gärningar, som kunde bringa enigheten inom det svenska folket i fara. Jag svarade vördsamt men bestämt – i bakgrunden lyssnade hovmarskalken – att jag givetvis inte ville öka regeringens svårigheter, men att jag fann det naturligt, om anvisningen i första hand riktades till antisemitiska kretsar. Det vore nesligt om Sverige skulle svika människor i fara. Kronprinsen upprepade sin varning. Jag förklarade mig skola ha den i minnet i fortsättningen, om mitt samvete tillät detta. Vi skildes utan vidare diskussion”.[3] Även Höjers arbete för att öka antalet läkare i landet, bland annat importen av österrikiska läkare 1950, motarbetades av Läkarförbundet

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Om sjukvårdsväsendet i det finska frihetskriget januari- juni 1918
  • Det fria Indien (1959)
  • Hygieniska synpunkter på barnantalets reglering (1928)
  • Hälsovård och läkarvård i gåri dagi morgon (1949)
  • Liv och död i det nya Indien / av J. Axel Höjer (1955)
  • En läkares syn på befolkningsfrågorna (1941)
  • En läkares väg : från Visby till Vietnam (1975)
  • En maning till unga människor i nykterhetsfrågan. : Utg. av Jönköpings läns nykterhetsförbund (1944)
  • Mjölkdroppar och barnavårdscentraler (1929)
  • Nikotinet och den unga kvinnan : Dialog mellan en rökande ung dam och en hygieniker (1933)
  • Parissjukhusens utveckling fram mot individuell isolering (1920)
  • Sinnessjukvården i Sverige förr och nu (1946)
  • Strumaundersökningar (1928)
  • Strömkantring i läkaropinionen om tobaken (1961)
  • Studies in scurvy (1924)
  • Uppgörelse med alkoholen i åtta teser : Ett ord till ungdomen (1941)
  • Vad jag tänker om öl (1938)
  • Some aspects of Swedish social welfare / published by the Royal Swedish Commission, New York World's Fair (1939)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1947-2003 Swedish death index 1947-2003 (Version 3.0). Sundbyberg: Sveriges släktforskarförbund. 2005. Libris 9854744 
  2. ^ Hansson, Sigfrid, red (1936). Svenska folkrörelser. 1, Nykterhetsrörelse. Politisk arbetarrörelse. Fackföreningsrörelse. Folkbildning. Kooperation. Stockholm: Lindfors. Sid. 522. Libris 65838 
  3. ^ Höjer, J. Axel (1975). En läkares väg: från Visby till Vietnam. Stockholm: Bonnier. Libris 8345004. ISBN 91-0-039379-7 [sidnummer behövs]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]