Bernhard Karlgren

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bernhard Karlgren
Bernhard Karlgren med sin hustru Inna.

Klas Bernhard Johannes Karlgren (taget kinesiskt namn 高本漢 Gāo Běnhàn), född 15 oktober[1] 1889 i Jönköping, död 20 oktober 1978 i Bromma,[2] var en svensk sinolog och lingvist.


Biografi[redigera | redigera wikitext]

Han var son till Johannes Karlgren, adjunkt i latin, grekiska och modersmålet vid Jönköpings högre allmänna läroverk och hans hustru Gabriella (Ella) Hasselberg Jakobsdotter. Han blev sinolog och lingvist och var bror till slavisten professor Anton Karlgren och justitierådet Hjalmar Karlgren. Han var den förste att på ett systematiskt sätt kartlägga kinesiska dialekter för att med moderna vetenskapliga metoder rekonstruera medeltidskinesiskt uttal.

Med sin bror Anton som läromästare gjorde Bernhard Karlgren sina första vetenskapliga uppteckningar av en dialekt i Småland ännu inte 15 år gammal. Åren 1907-09 studerade han vid Uppsala universitet, där han läste ryska under Johan August Lundell, som hade ett starkt intresse för jämförande fonologi. Under påverkan från Lundell beslutade Karlgren att han ville tillämpa den jämförande historiska fonologins metoder på kinesiska, vilket dittills inte studerats på detta sätt. Eftersom det inte fanns någon undervisning i kinesiska i Sverige, begav sig Karlgren till S:t Petersburg där han studerade språket under A. I. Ivanov. Åren 1910-1912 bodde Karlgren i Kina, där han studerade kinesiska och utarbetade beskrivningar av 24 olika kinesiska dialekter. Större delen av sin vistelse tillbringade Karlgren i Taiyuan, där han bevittnade Xinhairevolutionen i slutet av 1911. Oroligheterna i Kina tvingade honom att återvända till Europa. I januari 1912 anlände Karlgren till London och fortsatte kort därefter till Paris, där han studerade under de kända sinologerna Édouard Chavannes och Paul Pelliot.

1915 blev han filosofie doktor och docent i sinologi i Uppsala samt kallades 1918 till förste innehavare av professuren i östasiatisk språkvetenskap och kultur vid Göteborgs högskola. Han blev senare professor i östasiatisk arkeologi och chef för Östasiatiska samlingarna i Stockholm 1939, där han efterträdde museets grundare och förste chef, Johan Gunnar Andersson (Kina-Gunnar).

Bland hans mest inflytelserika verk är:

  • Études sur la phonologie chinoise, 1915-1926.
  • Ordet och pennan i Mittens rike, (1918; engelsk översättning 1923)
  • Analytic Dictionary of Chinese and Sino-Japanese, 1923.
  • Från Kinas språkvärld, föreläsningar vid Göteborgs högskola, Albert Bonniers förlag, 1946.
  • Grammata Serica Recensa, 1957.

Under 1940-talet skrev Karlgren tre romaner under pseudonymen Clas Gullman.

Karlgren invaldes 1934 som ledamot nummer 854 av Kungliga Vetenskapsakademien.

Karlgren valdes 1947 till förste ordförande i Svenska Arkeologiska Samfundet.

Sedan den 4 juni 1916 var han gift med Elin Signe Maria "Inna" Karlgren (1893-1986).[2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Malmqvist, Göran (1995). Bernhard Karlgren: ett forskarporträtt. Stockholm: Norstedts. ISBN 9119550928 
  • Recension av Bernhard Karlgren: ett forskarporträtt, av Lothar von Falkenhausen, i China Review International 8.1 (2001), 15–33. 
  • Johansson, Perry. Sinofilerna. Kinakunskap, samlande och politik från Sven Hedin till Jan Myrdal. Stockholm: Carlssons, 2008.
  • Johansson, Perry. Saluting the Yellow Emperor: A Case of Swedish Sinography. Leiden: Brill, 2012. Sinica Leidensia Volume 104. ISSN: 0169-9563; ISBN 9789004220973. http://www.brill.nl/saluting-yellow-emperor
  • Bielenstein, Hans (1979). ”Bernhard Karlgren (1889-1978)”. Journal of the American Oriental Society 99 (3). 
  1. ^ Dödboken 1901-2009 hävdar 5 oktober.
  2. ^ [a b] Sveriges dödbok 1901-2009 Swedish death index 1901-2009. Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231. ISBN 978-91-87676-59-8