Birger Furugård

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Birger Furugård år 1932
Affisch 1930-talet

Birger Furugård, född 8 december 1887 i Silbodal, Värmland, död 4 december 1961 i Nyeds församling, Värmland,[1] var en svensk veterinär och nazistisk politiker.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Birger Furugård föddes 1887 i Silbodal i Värmland, som Birger Lundin, och var son till kronolänsman Johan Peter Lundin, född 1848 och dennes hustru Fatima Lovisa Charlotta, född 1853. Han hade tre bröder, Johan Gunnar, född 1878, Georg, född 1881 och Sigurd, född 1886 samt en syster, Sigrid Fatima, född 1890.

"Vem var denne svensk, som redan 1923 förstod innebörden i det stora dramat nere i söder, medan hans landsmän ännu betraktade Adolf Hitler som en äventyrare och orosstiftare och nationalsocialismen som några vildhjärnors befängda idéer." Så börjar boken Furugård - Sanningen om en ledare och hans kamp för idén, som handlar främst om Birger Furugård och dennes parti, Svenska Nationalsocialistiska Partiet (S.N.S.P.) utgiven 1935. Boken fortsätter: "Birger Furugård var ättling av en gammal värmländsk bondesläkt och redan under uppväxtåren lärde han känna den fattiga Årjängsbygddens bönder och arbetare och tog del av deras bekymmer och av deras sparsamma glädjeämnen".

Birger Furugård inskrevs vid Lunds universitet höstterminen 1911. Under tiden för Furugårds studerande vid universitetet kom han under inflytande av professorn och socialisten Bengt Lidforss. Genom Lidforss fick den då unge Furugård intresse för begreppen kring nationell socialism. Även H S Chamberlain inspirerade och populariserade Furugårds intresse för nordiskt tänkande. Under 1920-talets tidiga år började det cirkulera en del rykten om en man, som hette Adolf Hitler, som skulle samla många anhängare runt en rörelse som kallades Tysklands Nationalsocialistiska Arbetareparti, vilket bekämpade kapitalism och marxism. Furugård knöt 1922 kontakt med den tysk-nordiska diktaren Dietrich Eckart, som var en av Hitlers närmaste män. Han kom även i kontakt med den i Tyskland ledande auktorieteten på rasfrågor, professor Hans F.K. Günther, som en tid vistades i Sverige och därvid besökte Furugård i dennes hem i Värmland. Även den tyske antisemiten Theodor Fritsch påverkade honom genom sin tidskrift "Hammer".

Furugård och hans bröder Gunnar och Sigurd publicerade den 12 augusti 1924 ett upprop i vilket man förklarade sig bilda Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet (S.N.F.f.), 1926 ombildat till Svenska Nationalsocialistiska Bonde- och Arbetarpartiet (S.N.B.A.P.). S.N.B.A.P. blev ingen succé och 1930 gick man ihop med Sveriges Nationalsocialistiska Folkparti (under ledning av Sven-Olov Lindholm) och Nysvenska Folkförbundet (med Stig Bille som ledare) och bildade Nysvenska Nationalsocialistiska Förbundet (N.N.S.F.) som året därpå bytte namn till Svenska Nationalsocialistiska Partiet (S.N.S.P.). Furugård blev partiledare och Lindholm partisekreterare och redaktör för partiets tidning Vår Kamp.[2] S.N.S.P. fick drygt 15 000 röster (0,61 %) i riksdagsvalet 1932. 1933 bröt Lindholm med Furugård och tillsammans med sina anhängare bildade Lindholm den 15 januari Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (N.S.A.P.).

S.N.S.P. och Furugård fortsatte sin politiska kamp med bland annat deltagande i stads och-, kommunalfullmäktigeval samt kyrkofullmäktigeval åren 1934/35 samt andrakammarvalet och riksdagsvalet 1936. Som resultat i stads- och kommunalfullmäktigevalen 1934/35 erhöll partiet 11 400 röster på egna listor samt 5 400 röster på samlinglistor med till exempel Nationalsocialistiska Blocket (N.S.B.) och sammanlagt 80 mandat i olika kommuner runt om i landet. Den största framgången nåddes i Göteborg med 5,7 % följt av Värmland med 2,9 % av rösterna. 1933/1934 stod partiet på topp medlemsmässigt med uppskattningsvis 10 000 medlemmar. Bara i Stockholm hade partiet 1 700 medlemmar varav ca 1 400 av dessa var män. 1935 hade partiet 132 lokalavdelningar runt om i landet. Åren 1933-1936 gav S.N.S.P. ut tidningen "Nationalsocialistisk Tidning" (N.S.T.) samt åren 1934-1935 den ideologiska tidskriften "Klingan".

S.N.S.P. förfogade över en särskild kvinnoorganisation, Kristina Gyllenstierna (K.G.) och Skyddsavdelningar (S.A.) samt 1934 en egen fackförening för sjömän, Svenska Sjöfartssektionen, vilken samma år gav ut tidskriften "Vikingen". Partiets ungdomsrörelse mellan 1933-1934 benämndes Nationalsocialistisk Ungdom (N.S.U.), vilken gav ut tidskriften "Det Unga Sverige". 1935 bytte ungdomsrörelsen namn till Vikingarna, vilken gav ut tidskriften "Solkorsfanan" åren 1935-1936. Ungdomsledare för Nationalsocialistisk Ungdom och Vikingarna var kaptenen John Åstrand i Karlstad.

Vikingarna upphörde med sin verksamhet samtidigt med moderpartiet 1936. Medlemmarna i Vikingarna uppmanades därefter av Furugård och Åstrand att enskilt söka inträde i Lindholms ungdomsrörelse Nordisk Ungdom (N.U.), vilket flertal även gjorde. Åstrand gick själv med i N.S.A.P. och medverkade bland annat i Nordisk Ungdoms tidskrift "Stormfacklan". Partiets symbol var hakkorset, vilket figurerade i såväl medlemsmärket som på fanor, vimplar och armbindlar.

Furugårds S.N.S.P. och Lindholms N.S.A.P. konkurrerade med varandra så gott man kunde åren efter brytningen. Riksdagsvalet 1936 blev en katastrofal missräkning för Furugård. Trots en valkartell med Nationalsocialistiska Blocket (N.S.B.) lyckades partiet bara skrapa ihop 0,1 % av rösterna (3 025 röster), varför Furugård beslöt att upplösa partiet i november 1936. Partiet hade då 4 640 medlemmar, varav 378 funktionärer. Många f.d. medlemmar gick därefter med i Lindholms N.S.A.P. däribland S.N.S.P.:s före detta ledningsstab. Andra f.d. medlemmar bildade partiet Sveriges Nationella Socialister (S.N.S.) med ungdomsrörelsen Svensk Front.

Efter S.N.S.P:s upphörande bedrev Furugård ingen offentlig politisk verksamhet.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010): Furugård, Birger
  2. ^ Svensk förintelse: Nazi-arkiv med judar Skalman.nu
  3. ^ 6 000 på nazistmöte i Stockholm”. Norran. http://norran.se/idagihistorien/artal/handeisverige/article235034.ece. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]