Erik Larsson Sparre

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För riksrådet, landshövdingen i Hudiksvalls län och hovrättspresidenten med samma namn, se Erik Larsson Sparre (1618–1673)
Erik Sparre, porträtt av okänd konstnär från 1600-talet på Gripholms slott, baserad på en äldre målning från 1595.

Erik Larsson Sparre, född den 13 juli 1550 i Öja, avrättad 20 mars 1600 genom halshuggning vid Linköpings blodbad, var en svensk kansler och riksråd. Han var son till riksmarsken Lars Siggesson Sparre och Britta Turesdotter (Trolle), gift med Ebba Pedersdotter Brahe (1555–1634) (därmed svärson till Per Brahe d.ä.) och far till friherrarna Johan, Lars, Peder, Thure och Carl Sparre.

Sparre var högt utbildad, en framstående skriftställare som även behärskade latin och besatte från 1574 flera av rikets högsta ämbeten. Han blev riksråd 1575 eller 1576, vicekansler, hovkansler, lagman och från 1582 ståthållare i Västmanland och Dalarna. Han utarbetade 1585 skriften Pro lege, rege et grege (För lagen, kungen och folket), i vilken han hävdar att kungen måste styra riket i samverkan med rådet. Skriften utgör grundvalen för rådskonstitutionalismen, och Sparre framträdde därmed som en av sin tids främsta statsteoretiker.

Han ställde sig på Johan III:s sida mot hertig Karl och fick 1587 i uppdrag att, tillsammans med Erik Brahe, företräda Sigismund i förhandlingarna om vem som skulle få ärva den polska tronen. Han visade sig vara en skicklig diplomat och bidrog starkt till att Sigismund valdes till polsk kung samma år. Trots detta hamnade Sparre i onåd hos Johan III då han under förhandlingarna tvingats avge ett villkorat löfte om att Sverige skulle återlämna Estland.

Efter Johan III:s död 1592 försonades Sparre med hertig Karl, då motsättningar mellan Sigismund och rådet gjorde Sparre till kungens främsta kritiker (till exempel under Uppsala möte 1593). Sedan hertig Karl börjat driva en allt mer auktoritär politik försämrades dock deras relation. Sparre undertecknade dock besluten vid Söderköpings riksdag 1595 där bland annat hertigen erkändes som riksföreståndare och beslut fattades att alla katoliker skulle utvisas ur landet. Men när hertig Karl med vapenmakt ville angripa den med Sigismund allierade ståthållaren i Finland, Clas Eriksson Fleming, protesterade Sparre och flertalet rådsmedlemmar. De öppna striderna ledde till att Sparre och flera rådsmedlemmarna begav sig till Polen där de övertalade Sigismund att återvända till Sverige. Trots inledande framgångar i en skärmystling vid Stegeborg besegrades Sigismund definitivt 1598 i Slaget vid Stångebro. Sigismund tvingades efter en överenskommelse i Linköping överlämna Sparre och övriga rådsherrar till hertig Karl som avrättade dem vid Linköpings blodbad år 1600.

En sägen berättar om hur Sparre räddade livet på en liten pojke som höll på att dränkas i Klara sjö. Pojken var Erik XIV:s son Gustav Eriksson Vasa som skulle dränkas på order av sin farbror Johan III.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Sparre, Erik Larsson, 1904–1926.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Svedelius Wilhelm Erik (1871). Minnesteckning öfver riksrådet och rikskanslern Erik Larsson Sparre:. Stockholm: Norstedt. Libris 8461140 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Nils Göransson Gyllenstierna
Sveriges rikskansler
1593–1600
Efterträdare:
Svante Turesson Bielke