Erik Palmstierna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Erik Palmstierna fotograferad av Henry B. Goodwin 1917.

Erik Kule Palmstierna, född 10 november 1877 i Stockholm, död 22 oktober 1959 i Florens, var en svensk friherre, sjöofficer, diplomat och politiker (till 1911 liberal, därefter socialdemokrat). Han var sjöförsvarsminister 1917-1920, utrikesminister 1920 samt envoyé i London 1920-1937. Eftersom han trots sin högadliga börd var socialdemokrat, brukade han kallas "Röde baronen" (ett epitet som annars, och av helt andra skäl, oftast har tillkommit Manfred von Richthofen).

Palmstierna var ursprungligen sjöofficer, blev 1906 kapten men övergick samma år till reserven och blev sekreterare i Centralförbundet för socialt arbete.[1]

Palmstierna grundade hösten 1908 diskussionsklubben "Vi", som kom att samla en stor del av sin tids yngre radikala politiker.[2]

Erik Palmstierna var riksdagsledamot i andra kammaren 1909-1920, åren 1909-1911 för Stockholms stads valkrets och därefter för Stockholms stads andra valkrets. Han tillhörde Liberala samlingspartiet fram till 1911 men övergick 1912 till socialdemokraterna. I riksdagen var han bland annat ordförande för andra kammarens fjärde tillfälliga utskott 1910-1911 och ledamot i bevillningsutskottet 1912-1917. Som riksdagspolitiker arbetade han bland annat med socialpolitiska frågor, men lämnade också in motioner om exempelvis grundlagsfästande av Sveriges permanenta neutralitet. Palmstierna var drivande för grundandet av Svenska stadsförbundet 1908, och blev dess förste sekreterare, med andre sekreteraren och vännen Yngve Larsson vid sin sida.[3]

Hans krav på utredning om monopolen på svenska arbetsmarknaden resulterade i tillsättandet av 1911 års trust- och kartellkommitté, där han var medlem. Palmstierna var 1916-17 riksgäldsfullmäktig, och var en av de fyra socialdemokrater, sonisattes i den Edénska regeringen där han var sjöminister 19 oktober 1917 - 10 mars 1920. I den första Brantingregeringen var Palmstierna 10 mars - 27 oktober 1920 utrikesminister.[4]

Palmstierna tillhörde de ledande bland de svenskar, som förespråkade att Sverige skulle ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland till Sverige, och på det viset lösa den så kallade Ålandsfrågan.[5] Han var Sveriges delegerade i Ålandsfrågan inför Nationernas förbund 1920.[6]

Palmstierna har bland annat utgett Vattenkraftens socialisering (1908), Fred och krig (1914) och Internationell ordningsmakt (1916).[7]

Palmstierna var son till diplomaten Carl Fredrik Palmstierna och fick två söner, läkaren Kule Palmstierna och historikern Carl-Fredrik Palmstierna, och dottern Margareta, gift de Seynes.

Palmstiernas grav återfinns på Protestantiska kyrkogården i Florens.[8]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1214 
  2. ^ Mats Hayen (2008). Ett sekel i självstyrelsens tjänst: Sveriges kommuner och landsting 100 år. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting. Libris 11173788. ISBN 978-91-7164-374-2. http://brs.skl.se/publikationer/index.jsp?http://brs.skl.se/publikationer/publdoc.jsp?searchpage=/dummy&search_titn=%2239279%22&db=KATA&from=1&toc_length=20&currdoc=1 
  3. ^ Larsson 1977, s. 68
  4. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1214-15 
  5. ^ Jan Linder: Finlands fyra krig, Infomanager förlag, 2004, ISBN 91-631-4818-8, s. 20
  6. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1215 
  7. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1214 
  8. ^ Åstrand, Göran; Aunver, Kristjan (1999). Här vilar berömda svenskar: uppslagsbok och guide. Bromma: Ordalaget. sid. 101. Libris 7777883. ISBN 91-89086-02-3 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
Svenska stadsförbundets förste sekreterare
1908–1915
Efterträdare:
Yngve Larsson
Företrädare:
Hans Ericson
Sveriges sjöminister
1917–1920
Efterträdare:
Bernhard Eriksson
Företrädare:
Johannes Hellner
Sveriges utrikesminister
1920
Efterträdare:
Herman Wrangel
Företrädare:
Herman Wrangel
Sveriges ambassadör i London
1920–1937
Efterträdare:
Björn Prytz