Per Albin Hansson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Per Albin Hansson


Ämbetsperiod
24 september 1932–19 juni 1936
Monark Gustaf V
Företrädare Felix Hamrin
Efterträdare Axel Pehrsson-Bramstorp
Ämbetsperiod
28 september 1936–6 oktober 1946
Företrädare Axel Pehrsson-Bramstorp
Efterträdare Tage Erlander

Ämbetsperiod
10 mars–27 oktober 1920
Statsminister Hjalmar Branting
Företrädare Erik Nilson
Efterträdare Carl Gustaf Hammarskjöld

Ämbetsperiod
februari 1925–6 oktober 1946
Företrädare Hjalmar Branting
Efterträdare Tage Erlander

Född 28 oktober 1885
Kulladal, Skåne
Död 6 oktober 1946 (60 år)
Stockholm, Stockholms län
Politiskt parti Socialdemokraterna
Maka Elisabeth Fryckberg
Ministär Regeringen Hansson I, II, III, IV

Per Albin Hansson, född 28 oktober 1885 i Fosie församling (Kulladal), sedermera en del av Malmö, död 6 oktober 1946 i Stockholm, var en svensk politiker (socialdemokrat) och nykterhetsivrare. Han var riksdagsledamot (andra kammaren) 1918–46, statsråd 1920, 1921–1923 och 1924–1926, partiledare för socialdemokraterna 1925–1946 samt statsminister 1932–1936 och 1936–1946.

Ungdom och politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Per Albin Hansson föddes i Malmö som son till muraren Carl Hansson och pigan Kjersti, född Persdotter samt bror till Sigfrid Hansson. Två små rum och ett litet köksutrymme var hela bostaden. Hyran var fem kronor i månaden. Födelsehemmet är idag museum, och numera heter gatan som går förbi huset, söderut från varuhuset Mobilia i Malmö, just Per Albin Hanssons väg. Per Albin hade tre bröder, Sigfrid som var ett år äldre, den yngre Nils Edvin och så Johan som var äldst. Han började i Stattenaskolan och var en duktig elev. Efter genomgången fyraårig folkskola arbetade han från tolvårsåldern som springpojke, och senare som bodbiträde i Kooperativa föreningen Pan.

I hemmet kallades han för Per, men då han skulle konfirmeras i Pauli kyrka i Malmö, visade det sig att ytterligare en konfirmand hette Per Hansson. Stadskomminister Olsson ville kunna skilja på de båda gossarna och frågade om någon av dem hade ytterligare något namn. – Jag är döpt till Per Albin, sade Per Albin Hansson. Då kallas du för Per Albin, svarade prästen. Dubbelnamnet fördes därefter vidare av kamraterna i skolan och umgänget.[1]

Per Albin Hansson i sin ungdom.

Hansson blev medlem i nykterhetsorden Verdandi omkring 1901. Även om han var aktiv i föreningen bara en kort period, var han fortfarande nykterist då han tio år senare i strid med Hjalmar Branting röstade för att krav på totalt alkoholförbud skulle skrivas in i partiprogrammet. 1902 gled han över i Socialistiska Ungdomsförbundet[2] i Malmö, och våren 1903 gick han över till det nystartade Socialdemokratiska Ungdomsförbundet. År 1904 blev Hansson expeditör på Arbetet. 1905 blev han ungdomsförbundets förste funktionär och redaktör för tidningen Fram med säte i Malmö. Han var alltså 20 år gammal när han fick sin första anställning i "rörelsen", i vars tjänst han sedan skulle förbli livet ut. Parallellt med anställningen var han ledamot av ungdomsförbundets centralstyrelse 1903–12 och dess ordförande 1908–09. Per Albin Hansson förlorade den nästkommande förbundskongress mot Zäta Höglund som blev förbundets nya ordförande. Hansson blev därefter anställd i partiets tidning Social-Demokraten i Stockholm 1910. Trots förlusten satt han inte bara kvar i partistyrelsen, som han kom in i 1908 såsom ordförande för ungdomsförbundet, utan blev också 1911 ledamot i partiets verkställande utskott. Har var dessutom chefredaktör för Social-Demokraten 1917–1923.

Hansson medverkade till att tvinga den mer revolutionärt lagda partivänstern, med Zäta Höglund i spetsen, att år 1917 lämna socialdemokratin. 1917 höll Per Albin Hansson ett tal om vikten av att genomföra en rösträttsreform inför en stor skara åhörare i Stockholm. Läget var kritiskt och Sverige var nära inbördeskrig då den sittande regeringen inte ville gå med på kraven på allmän och lika rösträtt. Högerledaren Lindman svarade "Att få rösträtt är icke någon rätt för vare sig den ene eller den andre. Det enda avgörande därvidlag är statsnyttan".

I det valet blev den nu 32-årige Hansson riksdagsman, och socialdemokraterna trädde för första gången in i en ministär, vilken leddes av liberalen Nils Edén. Detta hindrade inte Per Albin från att fortsätta kritisera regeringen för att inte vara tillräckligt radikal. Bland annat krävde han att republik skulle införas som statsskick. Socialdemokraterna ville få igenom reformer om 8 timmar arbetsdag och tryggare arbetsförhållanden. Detta kunde inte Edén gå med på och regeringskrisen var ett faktum. Det var till stor del Per Albin Hanssons handlingar som låg bakom regeringskrisen, då han vägrade förhandla trots att Hjalmar Branting ville det.

Till mångas förfäran, inklusive Gustaf V:s, utsågs Per Albin Hansson, som under 1910-talet profilerat sig som antimilitarist, till försvarsminister. Därmed lämnade han sitt uppdrag som redaktör på tidningen Social-demokraten. Under Brantings tre ministärer mellan 1920 och 1926 genomförde han också nedrustning i syfte att frigöra statliga resurser för sociala reformer. Under 1920-talet var Per Albin Hansson även inblandad i ett misshandelsmål.[3] Vid Brantings död 1925 var den självklare efterträdaren Fredrik Thorsson svårt sjuk, och Per Albin blev av partistyrelsen utsedd till dess ordförande. Hanssons ställning var dock omstridd, och Rickard Sandler utsågs till statsminister. Först 1927 blev Hansson vald till riksdagsgruppens ordförande och den 8 juni[4] 1928 valdes han på partikongressen till partiets ordförande.

Partiledare och statsminister[redigera | redigera wikitext]

Statsministern stiger av 12:ans spårvagn i Alvik, västra Stockholm.

När socialdemokraterna väl vunnit den långa segdragna striden om allmän rösträtt, gick luften en smula ur partiet, och Hanssons första val som partiledare blev en stor förlust. Partiets program, som 1920 reviderats i mer marxistisk riktning, lockade inte väljarna. Med begreppet "folkhemmet" ökade Per Albins stöd hos väljarna. Efter valet 1932 fick han i uppdrag att bilda en rent socialdemokratisk regering utan egen majoritet. Därmed inleddes socialdemokratins långa regeringsinnehav, som varade i 44 år med ett kort avbrott sommaren 1936.

Per Albin Hanssons förstamajtal i Stockholm 1934

Genom en krisuppgörelse, i dagligt tal kallad "kohandeln", med Bondeförbundet 1933 då han accepterade en korporativ jordbrukspolitik med tullskydd för jordbruksprodukter, fick han ett starkare parlamentariskt underlag. Hansson valde dock att på försommaren 1936, tre månader före valet, formellt gå i opposition på grund av att riksdagens borgerliga majoritet krävt en för stor militär upprustning.

Efter valet 1936 bildade Per Albin Hansson koalitionsregering med Bondeförbundet och lät bondeförbundaren Janne Nilsson i Hörby bli försvarsminister och ansvarig för den upprustning som det aktuella världsläget ansågs kräva. I övrigt inledde han en mer aktiv socialpolitik i syfte att förverkliga "drömmen om det goda folkhemmet"

Andra världskriget och efterkrigstid[redigera | redigera wikitext]

Hanssons statsmannakonst ställdes på allvarliga prov under andra världskriget, vars utbrott ledde till borgfred. I skuggan av Sovjetunionens anfall på Finland bildades i december 1939 en samlingsregering som inriktade sig på att förhindra att Sverige förvandlades till krigsskådeplats. Under kriget framstod han som en samlande gestalt för Sverige, men det hindrade inte att han den 8 maj 1941 satt på sitt tjänsterum och försökte utvärdera framtiden med hjälp av horoskop. Han skrev samma dag i sin dagbok "I dag brev från en horoskopmakare med förutsägelser om tillspetsning av läget. Mars ingår i Fiskarnas tecken. 16 maj - militära krisen börjar. 21 maj Solen i Tvillingarna - krisen ökar i styrka. 26 maj. Nymåne krigsfara, kungen anbefaller försvarsåtgärder, sannolikt kommer luftskyddstillstånd att införas. 2 juni högsta beredskapstillstånd. 9 juni. Fullmåne - offensiven når maximum, därefter avtar efter hand krigsfaran för Sverige...".[5]

1941 skärptes lagen om tvångssterilisering i Sverige.

Ett av hans mindre kända citat sägs vara i samband med att försvarsstabschefen Axel Rappe presenterade ett förslag på hur en fördelning svenska trupper skulle sättas in på finsk sida i finska vinterkriget. Han ska då ha sagt "jävla skitprat", och därmed var diskussionen över.[6]

Hansson beslutade i juni 1945 själv om den s.k. baltutlämningen, det vill säga att tillmötesgå Sovjetunionen som med stöd av de allierade begärt att 167 baltiska soldater som stridit för axelmakterna skulle lämnas ut till ett osäkert öde, vilket tilldrog sig mycket kritik. Baltutlämningen har kallats en av de största politiska skandalerna i Sverige efter andra världskriget, och Sveriges regering bad officiellt om ursäkt den 20 juni 1994, då det medgavs att utlämningsbeslutet varit överilat och felaktigt. P.O. Enquist, som skildrat händelserna i dokumentärromanen Legionärerna (1968), sa i en radiointervju sänd i P3 Dokumentär 2009,[7] att ångesten över utlämningen sannolikt framkallade Hanssons hjärtattack några månader senare.

Död[redigera | redigera wikitext]

Lördagen den 5 oktober 1946 besökte fyra företrädare för den norska socialdemokratiska regeringen, med statsminister Einar Gerhardsen i spetsen, sina svenska kolleger i Stockholm. Överläggningarna, som främst handlade om återuppbyggnaden av Norge efter kriget, avbröts klockan 18.00 då de svenska regeringsmedlemmarna skulle åka till Drottningholms slott för en extra konselj med kung Gustav V. Efter konseljen återvände regeringsledamöterna till Stockholm för en middag på Operakällaren med de norska gästerna. Finansminister Ernst Wigforss åkte samma bil som Hansson från Drottningholm. Under den korta resan hade Hansson klagat över smärtor i vänstra armen som han knappt kunde lyfta. Trots smärtorna var Hansson på gott humör under middagen.[8] Efter kaffet spelade Hansson bridge med sina norska gäster i ett mindre rum på Operakällaren, kallat Kajutan. Hansson lämnade Operakällaren strax efter midnatt och, i sina vana trogen, tagit 12:ans spårvagn för att åka hem till villan i Ålsten. När han hade stigit av spårvagnen föll han till marken, drabbad av hjärtinfarkt. Han torde ha avlidit omedelbart.[8] Vittnen till händelsen tillkallade radiopolis och ambulans, men när han anlände till S:t Görans sjukhus var han död. Hansson gravsattes den 13 oktober 1946 på Norra begravningsplatsen i Stockholm [9]

Arv[redigera | redigera wikitext]

Per Albin Hanssons grav på Norra begravningsplatsen.

Under sin karriär förvandlades Per Albin Hansson från en ung rebell till landsfader. Genom idén om folkhemmet hittade han sin roll som förespråkare för klasskamp och folkhemmet. Han behöll sina enkla vanor, åkte spårvagn och uppträdde på 50-årsdagen i morgonrock. Privat umgicks han sällan med sina politiska kollegor, utan föredrog långa kvällar med kortspel och grogg under vilka politik var ett förbjudet samtalsämne.

Den folkhemstanke han planterat fick efter hans död en allt djupare förankring i de breda svenska folklagren. Den allmänna avgiftsfria mödravården infördes 1938 för att ge alla barn lika rätt till en säker och jämlik fostertid och födelse. Område efter område stakades ut med en livaktig föreställning om att varje svensk individ och familj har rätt till en bra bostad, god hälsovård, god utbildning och trygghet på ålderns höst men de borgerliga partierna var ännu motståndare till de sociala reformerna. Efter andra världskrigets slut i maj 1945 hade det svenska samhället som helhet förskonats från den stora förstörelse kriget orsakat i resten av världen. Detta gjorde också att han kunde förverkliga folkhemmet.

Per Albin Hansson hade två familjer, då han skilde sig och gifte om sig, vilket var starkt tabubelagt på den tiden. Han försörjde båda sina familjer och levde under långa tider hos bägge familjerna. Media, som kände till hans privata familjeförhållanden, skrev inte om dem, utan de behandlades som en "offentlig hemlighet".

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

Hansson var sambo 1906–1918 och från 1926 gift med Sigrid Vestdahl, som var mor till hans barn Anna Lisa och Per Gunnar. Han var gift (borgerligt) 1918–26 med Elisabeth Fryckberg (gift Norlén), som var mor till hans barn Elsa Brita och Karin.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stiftskrönikan: organ för kyrkligt liv och arbete inom Göteborgs stift. Göteborg: Stiftelsen Pro caritate. 1946. sid. 793. Libris 3679741 
  2. ^ Tiden 1935 om Per Albin
  3. ^ Kort sammanfattning av rättväsendets intresse av högre politiker[död länk], från Göteborgsposten 070314 [död länk]
  4. ^ Alsing, Rolf; Lundh, Jonas, red (1999). 1900-talet: en bok från Aftonbladet. Stockholm: Aftonbladet med stöd av Statens skolverk. sid. 90. Libris 7454380. ISBN 91-630-8939-4 
  5. ^ Pontén, Anders; Sundberg, Monica (1998). Svensk historia dag för dag. Sundbyberg: Semic. sid. 77. Libris 7422799. ISBN 91-552-2828-3 (inb.) 
  6. ^ Erlander, Tage (1973). Tage Erlander. 1940–1949. Stockholm: Tiden. sid. 52. Libris 106352. ISBN 91-550-1640-5 
  7. ^ Värjö, Daniel (2009-04-26). ”Baltutlämningen” (MP3). P3 Dokumentär. Sveriges Radio. http://sr.se/topsy/ljudfil/1717805.mp3. Läst 14 februari 2012. 
  8. ^ [a b] Andersson, Karl-Olof (1995). Vårt dramatiska sekel. [3], Beredskapsår och efterkrigstid. Stockholm: Brevskolan. sid. 180-181. Libris 1698589. ISBN 91-574-4361-0 
  9. ^ ”Norra begravningsplatsen, kvarter 12E, gravnummer 424”. Hittagraven.se. http://hittagraven.stockholm.se/sv/Norra-begravningsplatsen/1/12E/424/1. Läst 15 juni 2014. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Erik Nilson
Sveriges krigsminister
1920
Efterträdare:
Sig själv
Sveriges försvarsminister
Företrädare:
Sig själv
Sveriges krigsminister
Sveriges försvarsminister
1920
Efterträdare:
Carl-Gustaf Hammarskjöld
Företrädare:
Bernhard Eriksson
Sveriges sjöminister
Företrädare:
Otto Lybeck
Sveriges försvarsminister
1921–1923
Efterträdare:
Carl Malmroth
Företrädare:
Carl Malmroth
Sveriges försvarsminister
1924–1926
Efterträdare:
Gustav Rosén
Företrädare:
Hjalmar Branting
Socialdemokraternas partiledare
1925–1946
Efterträdare:
Tage Erlander
Företrädare:
Felix Hamrin
Sveriges statsminister
1932–1936
Efterträdare:
Axel Pehrsson-Bramstorp
Företrädare:
Axel Pehrsson-Bramstorp
Sveriges statsminister
1936–1946
Efterträdare:
Östen Undén
(tillförordnad)