Artur Lundkvist

Den här artikeln handlar om författaren. För politikern, se Artur Lundqvist.

Artur Lundkvist i början av 1940-talet.

Artur Lundkvist 1952

Artur Lundkvist 1965 fotograferad av Lütfi Özkök.

Artur Nils Lundkvist, född 3 mars 1906 i Hagstad, Oderljunga socken i dåvarande Kristianstads län, död 11 december 1991 i Solna i Stockholms län, var en svensk författare och litteraturkritiker. Han var ledamot av Svenska Akademien från 1968. År 1936 gifte han sig med Maria Wine, som med tiden blev en betydande poet och hans följeslagare på många resor världen runt.

Lundkvist ville förnya språket, skapa en gränsöverskridande litteraturgenre och till följd av detta blev han tidigt intresserad av den dåtida konsten, främst surrealismen, som i varierade former skulle prägla hans författarskap. I hela sitt liv var han öppen för nya vägar inom litteraturen samt inom film- och bildkonsten. Katarina Frostenson kallade honom för "upptäcktsresande i synliga och osynliga världar".

Artur Lundkvist var oerhört produktiv; utöver poesi och reseskildringar skrev han historiska romaner och noveller, sammanlagt omkring 80 böcker, samt essäer och artiklar i tidningar och tidskrifter. Han skrev snabbt och kallade sig själv en "verbmänniska". Hans stora inflytande som internationell introduktör har över världen medfört ett intresse för hans diktning och hans verk finns översatta till ett trettiotal språk.

Biografi

Uppväxt

Artur Lundkvist föddes i Hagstad utanför Oderljunga, som numera ligger i Perstorps kommun. När han var tre år flyttade familjen till Toarp (i samma trakt som Hagstad) och när han var 18 år flyttade de till Tyringe.

Som barn hade Lundkvist läsning som sitt stora intresse och där fyllde skolbiblioteket en stor roll. Han promenerade också gärna i skogarna runt hemmet. I hans senare litterära produktion syns tydliga spår av hans naturintresse. Lundkvist gick igenom sexårig folkskola och senare utbildning på Birkagårdens folkhögskola i Stockholm.

Lundkvist bestämde sig tidigt för att bli författare och skickade sina alster till olika förlag och tidningsredaktioner. Ibland blev något antaget och arvoderat.

Författarskap

År 1926 flyttade Lundkvist till Stockholm och kom där i kontakt med andra unga författare som försökte göra sig ett namn eller redan hade börjat bli kända, exempelvis Harry Martinson, Josef Kjellgren, Erik Asklund, Ivar Lo-Johansson, Rudolf Värnlund, Karin Boye och Eyvind Johnson. Han debuterade 1928 med diktsamlingen Glöd. Året därpå medverkade han i antologin Fem unga som fick stor betydelse för modernismens genombrott i Sverige.

Lundkvists diktning var till en början starkt livsbejakande men fick under 1930-talet ett allt mörkare och mer pessimistiskt drag. Under denna period utkom bland annat de av surrealismen influerade diktsamlingarna Nattens broar (1936) och Sirensång (1937). De apokalyptiska prosadikterna i Eldtema (1939) hade det mörka tidsläget som bakgrund.

Under 1940-talet sökte Lundkvist efter nya uttrycksformer. Den stora diktsamlingen Korsväg (1942) innehåller bland annat en rad personporträtt i diktform av bland andra fadern, Stagnelius, Hölderlin och Freud. Senare utvecklade han påverkad av spanskspråkiga diktare som Federico García Lorca och Pablo Neruda vad han i en essä kallade Panisk poesi, ett karakteristiskt flödande och ofta överrumplande bildspråk som kunde rymma det mesta: "Gärna rosor och svanor och solnedgångar, men tillsatta med blod, svett och tårar, med fotspår och dagliga verktyg, sönderslitet bröd och nedfallna taktegel!".

I diktsamlingarna Skinn över sten (1947), Fotspår i vattnet (1949) och Liv som gräs (1954) blir tonen ljusare och mer utåtriktad med intryck från författarens många resor världen över och naturens skapande kraft.

Från 1950-talet dominerar prosan Lundkvists allt ymnigare författarskap. Från Malinga (1952) med sin blandning av reseskildringar, noveller och aforismer och 1957 års "prosasviter" i Berget och svalorna närmar sig Lundkvist en total, genreöverskridande prosaform som under hans senare författarskap skulle kulminera i ett mäktig prosalyriskt skapande. Med böcker som Lustgårdens demoni (1973) och Sett i det strömmande vattnet (1978) revolterar han på ett nyskapande sätt mot vad han kallade "genrernas tyranni". I Livsälskare, svartmålare (1974) med underrubriken En fantasi om Goya är gränsen mellan biografi och roman upphävd.

Innan dess hade han bland annat med gott berättarhumör återvänt till sin uppväxtmiljö i berättelsesviten Vindingevals (1956), gjort ett av sina fåtaliga romanförsök med revolutionsskildringen Darunga eller Varginnans mjölk (1954) och gav under 1960-talet ut ett flertal digra novellsamlingar som Berättelser för vilsekomna (1961), Sida vid sida (1962) och Sällskap för natten (1965). Med Snapphanens liv och död (1968) inledde han en rad böcker med historiska motiv.

I de sista diktsamlingarna Ögonblick och vågor (1962), Texter i snön (1964) och Besvärjelser till tröst (1969) märks ett personligare anslag än i de tidigare dikterna samtidigt som tonen stundtals åter blir mer pessimistisk.

Under den senare delen av sitt författarskap hittade Lundkvist en speciell utrycksform med så kallade afolyrismer, det vill säga lyriska aforismer. De presenterades först i Malinga (1952) och ägnades senare en hel volym, Brottställen (1968). 2011 utgavs en urvalsvolym, Tankar för vilsekomna, sammanställd av René Vázquez Díaz.

1966 utkom hans detaljskarpa självbiografi Självporträtt av en drömmare med öppna ögon som med sina porträtt av generationskollegorna också framstår som ett stycke svensk litteraturhistoria. Två år senare invaldes han i Svenska Akademien där han efterträdde Gunnar Ekelöf.

1981 drabbades Lundkvist av en hjärtattack och låg under två månader i koma men överlevde och vaknade efter en tid upp. Sina upplevelser av gränslandet mellan liv och död skildrar han i den märkliga Färdas i drömmen och föreställningen (1984) vilken tillsammans med Skrivet mot kvällen (1980) och Sinnebilder (1982) bildar en egenartad prosalyrisk trilogi.

Kritiker och introduktör

På egen hand lärde sig Lundkvist, med hjälp av ordböcker, läsa och hjälpligt tala engelska, franska och spanska för att orientera sig inom litteraturen. I Atlantvind (1932) presenterades en rad nordamerikanska författare. Med den betydande essäsamlingen Ikarus flykt (1939) introducerade han flera av de viktigaste portalgestalterna inom 1900-talets litterära modernism, bland andra James Joyce, T.S. Eliot och William Faulkner, samt den första större artikeln om surrealismen på svenska.

Han översatte, introducerade och recenserade under hela sitt aktiva författarliv nya författare från Spanien, Latinamerika, Sydafrika med flera länder och många av dessa författare har senare, sannolikt på hans inrådan, fått Nobelpriset i litteratur. William Faulkner, Miguel Angel Asturias, Pablo Neruda, Claude Simon, Octavio Paz, Gabriel García Márquez, Patrick White, Nadine Gordimer, Mario Vargas Llosa och J.M.G. Le Clézio är några av de blivande nobelpristagare som Lundkvist var bland de första att uppmärksamma och introducera i Sverige. Han var medarbetare i bland annat Stockholms-Tidningen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Ord och Bild och BLM. Under 1930- och 1940-talen ingick han i redaktionen för litterära tidskrifter som Karavan och Horisont.

Artur Lundkvist anses i Argentina vara mannen som blockerade det Nobelpris som ansågs självklart för Jorge Luis Borges.^{[källa behövs]} Påståendet är så mycket märkligare som Lundkvist tidigare än någon annan presenterade Borges för svenska läsare redan på 1950-talet (Latinamerikansk berättarkonst, Bonniers 1963). Med Lundkvists stöd publicerades den första Borgesöversättningen (Biblioteket i Babel, av Sun Axelson och Marina Torres) 1963 och följdes av en volym poesi (Tigrarnas guld, Bonniers 1974) tolkad av Lundkvist och Torres. Lundkvist beundrade Borges poesi; han stod mer främmande för argentinarens sofistikerade prosa, som nordliga litteraturhistoriker velat hänföra till den magiska realismen men egentligen hade ringa gemenskap med den prosa som Lundkvist beundrade hos kubanen Alejo Carpentier, guatemalteken Miguel Angel Asturias eller colombianen Gabriel García Márquez.

Som översättare begränsades Artur Lundkvist av sina klena kunskaper i spanska och engelska. Men han kunde svenska desto bättre. Hans tolkning av Federico García Lorcas Poet i New York (FIB, 1959) fick en förödande kritik i Svenska Dagbladet av professor Ernesto Dethorey som räknat ihop mer än tusen språkfel.^{[källa behövs]} Ändå blev boken en stor upplevelse för en hel generation svenska femtiotalspoeter, bland dem Tobias Berggren.^{[källa behövs]} I fortsättningen fick Artur Lundkvist hjälp med översättandet av bland andra Marina Torres och Francisco J. Uriz, som tillsammans stått för en mycket stor del av översättningen av svensk skönlitteratur till spanska under de senaste decennierna. Bland Lundkvists översättningar av spanskspråkig poesi märks i övrigt Vistelse på jorden, dikter av Federico García Lorca och Pablo Neruda (1950), Vid världens strand, dikter av Octavio Paz tolkade i samarbete med Marina Torres (1971) och Paradisets skugga, dikter av Vicente Aleixandre tolkade i samarbete med Juste Jorge Padrón (1974).

Resor

Lundkvist gjorde många resor över världen. Han var bland annat i Indien, Afrika, Kina, Spanien och Sydamerika. Alla hans resor resulterade i litterära verk. Framför allt blev resan till Indien en genomgripande upplevelse som han redovisade i Indiabrand (1950). En bok som fick stor betydelse för mångas syn på omvärlden, i synnerhet tredje världen, vilket bland andra Olof Palme vittnade om. I Vulkanisk kontinent (1957), om en resa genom Sydamerika, tecknar han en genomlysande bild av en hel kontinent.

Artur och Maria Lundkvist var i Agadir under den svåra jordbävningen 1960 och denna upplevelse ledde till att han skrev diktsviten Agadir som blivit översatt till många språk. På initiativ av universitetet i Agadir anordnades 1997 ett seminarium för att hylla minnet av jordbävningens offer och Artur Lundkvist.

Politiskt engagemang

Artur Lundkvist var drivande för den så kallade tredje ståndpunkten, enligt vilken svenska intellektuella ville ta avstånd från det kalla krigets krav på att ta ställning mellan de båda blocken. Lundkvist var aktiv i styrelsen för det regimtrogna, prokommunistiska Förbundet Sverige-DDR. Han var också aktiv i Svenska Fredskommittén, den svenska sektionen av den sovjetiska frontorganisationen Världsfredsrådet. 1950 utsågs han till vice ordförande i Världsfredsrådet och ett par år senare mottog han Leninpriset.

I boken Oliktänkaren av René Vázquez Díaz, hälsas Lundkvist som en sann revolutionär. Där framgår att poeten under en del av sitt liv var övervakad av den svenska säkerhetspolisen på grund av sina politiska åsikter, något som Lundkvist sannolikt var medveten om: "Säg något landsförrädiskt, så inte hemliga polisen lyssnar förgäves" (Brottställen, 1968).

Lundkvist gick själv aldrig med på att stämplas som kommunist eller någon annan politisk beteckning och motsatte sig en förenklad uppdelning av världen i ont och gott. Vad han tänkte om saken framgår av öppningsdikten i Ögonblick och vågor (1962): "Jag är mjuk som en sten och hård som en manet, / när ni gråter på flodstranden är jag redan på andra sidan, / jag är ingenting trogen, inte ens mig själv (detta försök till förstening kring ett tomrum) / ...jag är med revolutionärerna så länge de inte uppnått sina mål..."

De sista åren

Artur Lundkvist avled den 11 december 1991 i Solna, där han varit bosatt större delen av sitt vuxna liv. Under många år bodde Lundkvist och Maria Wine i ett punkthus på Råsundavägen 156, parken bakom huset är idag uppkallad efter Lundkvist. Några kvarter bort på Råsundavägen finns även en park uppkallad efter Maria Wine. I memoarboken Minnena vakar (1994) skildrar Maria Wine deras mångåriga samvaro.

Artur Lundkvists och Maria Wines stiftelse köpte 1991 Artur Lundkvists födelsehem i Hagstad. På gården, som restaurerats under 1994 och 1995, finns en permanent Artur Lundkvist-utställning. Boningshuset bebos under sommarhalvåret av författar- och konstnärsstipendiater.

Bibliografi

• Glöd 1928 (dikter)
• Naket liv 1929 (dikter)
• Jordisk prosa 1930 (prosalyrik)
• Svart stad 1930 (dikter)
• Atlantvind 1932 (essäer)
• Vit man 1932 (dikter)
• Negerkust 1933 (reseskildring)
• Floderna flyter mot havet 1934 (roman)
• Himmelsfärd 1935 (noveller)
• Drakblod 1936 (reseskildring)
• Nattens broar 1936 (dikter)
• Sirensång 1937 (dikter)
• Eldtema 1939 (prosadikter)
• Ikarus flykt 1939 (essäer)
• Vandrarens träd 1941 (noveller)
• Diktare och avslöjare i Amerikas nya litteratur 1942 (essäer)
• Korsväg 1942 (dikter)
• Dikter mellan djur och gud 1944 (dikter)
• Skinn över sten 1947 (dikter)
• Fotspår i vattnet 1949 (dikter)
• Negerland 1949 (reseskildring)
• Indiabrand 1950 (reseskildring)
• Malinga 1952 (noveller, reseskildringar, aforismer)
• Vallmor från Taschkent 1952 (reseskildring)
• Spegel för dag och natt 1953 (noveller)
• Darunga, eller Varginnans mjölk 1954 (roman)
• Liv som gräs 1954 (dikter)
• Den förvandlade draken 1955 (reseskildring)
• Vindrosor, moteld 1955 (dikter)
• Vindingevals 1956 (roman)
• Berget och svalorna 1957 (prosasviter)
• Vulkanisk kontinent 1957 (reseskildring)
• Poeter i profil 1958 (essäer)
• Ur en befolkad ensamhet 1958 (roman)
• Komedi i Hägerskog 1959 (roman)
• Utsikter över utländsk prosa 1959 (essäer)
• Det talande trädet 1960 (prosadikter)
• Orians upplevelser 1960 (roman)
• Agadir 1961 (dikt)
• Berättelser för vilsekomna 1961 (noveller)
• Ögonblick och vågor 1962 (dikter)
• Sida vid sida 1962 (noveller)
• Drömmar i ovädrens tid 1963 (noveller)
• Från utsiktstornet 1963 (essäer)
• Hägringar i handen 1964 (reseskildring)
• Texter i snön 1964 (dikter)
• Sällskap för natten 1965 (noveller)
• Så lever Kuba 1965 (reseskildring)
• Självporträtt av en drömmare med öppna ögon 1966 (självbiografi)
• Mörkskogen 1967 (prosalyrik)
• Brottställen 1968 (aforismer)
• Snapphanens liv och död 1968 (roman)
• Besvärjelser till tröst 1969 (dikter)
• Historier mellan åsarna 1969 (noveller)
• Utflykter med utländska författare 1969 (essäer)
• Himlens vilja 1970 (om Djingis Khan)
• Långt borta, mycket nära 1970 (prosalyrik)
• Antipodien 1971 (reseskildring/noveller)
• Tvivla, korsfarare! 1972 (roman)
• Lustgårdens demoni 1973 (prosalyrik)
• Läsefrukter 1973 (essäer)
• Fantasins slott och vardagens stenar 1974 (prosalyrik)
• Livsälskare, svartmålare 1974 (om Francisco de Goya)
• Världens härlighet 1975 (prosalyrik)
• Krigarens dikt 1976 (om Alexander den store)
• Flykten och överlevandet 1977 (prosalyrik)
• Sett i det strömmande vattnet 1978 (prosalyrik)
• Slavar för Särkland 1978 (roman)
• Fantasi med realism 1979 (essäer)
• Utvandring till paradiset 1979 (roman)
• Skrivet mot kvällen 1980 (prosalyrik)
• Babylon, gudarnas sköka 1981 (roman)
• Sinnebilder 1982 (prosalyrik)
• Färdas i drömmen och föreställningen 1984 (prosalyrik)

Priser och utmärkelser

• Doblougska priset 1958
• Lenins fredspris 1958
• Litteraturfrämjandets stora pris 1961
• De Nios stora pris 1963
• Bellmanpriset 1964
• Hedersdoktor 1968
• Bellmanpriset 1982

Litteratur

• Artur Lundkvist 3 Mars 1956, hyllningsbok till Artur Lundkvists 50-årsdag sammanställd av Stig Carlson, Tidens förlag 1956.
• Livsdyrkaren Artur Lundkvist, Kjell Espmark, 1964.
• Artur Lundkvist i en föränderlig värld, Paul Lindblom, 1976
• Det skapande ögat - en färd genom Artur Lundkvists författarskap, Carl-Eric Nordberg, Bonniers 1981.
• Det okuvliga gräset - en bok om Artur Lundkvist, sammanställd av René Vazquez Díaz, Bonniers 1986.
• Den svenska litteraturen 1920-1950. Modernister och arbetardiktare, Bonniers 1989.
• Samtiden i ögat - en bok om Artur Lundkvist, Paul Lindblom, Tidens Förlag 1991.
• Artur Lundkvist. Inträdestal i Svenska Akademien, Katarina Frostenson, 1992.
• Minnena vakar, Maria Wine, 1994.
• Oliktänkaren. En bok om Artur Lundkvist, René Vazquez Díaz, Ordfront 2006.
• Maria och Artur, Jan Arnald, 2006.

Se även

• Fem unga
• Feberboken

Externa länkar

• Wikiquote har citat av eller om Artur Lundkvist

  Citat
• Artur Lundkvist i Libris
• Vidare läsning
• Artur Lundkvists och Maria Wines stiftelse

Företrädare: Gunnar Ekelöf

Svenska Akademien, Stol nr 18 1968-1991

Efterträdare: Katarina Frostenson