Svensk litteratur
Svensk litteratur omfattar all litteratur som nedtecknats på det svenska språket, således även bland annat åländsk och finlandssvensk litteratur.
Innehåll |
Historik[redigera]
Den svenska litteraturens historia förebådas av runstenarna och är författad på urnordiska och senare språkvarianter. Texterna på runstenarna är emellertid ofta mycket kortfattade, med vissa lysande undantag; i synnerhet anses den långa inskriften på Rökstenen vara ett verkligt litterärt verk, skapat i syfte att bevara ett stycke fornnordisk mytologi. Av denna anledning brukar Rökstenen få beteckna början på den svenska litteraturhistorien.
Medeltiden[redigera]
De äldsta texterna på svenska utgörs av de medeltida landskapslagarna som nedtecknades under 1200-talet och början av 1300-talet. Dessa lagar skrevs på en mycket gammal form men deras huvudsakliga innehåll återspeglade i allmänhet feodala lagar som importerats söderifrån. Till exempel kom stora delar av Upplandslagen till genom Birger Perssons försorg.
Texterna i lagarna fick sin prägel av de lagmän som muntligen framförde dem inför landskapstingen. Meningsbyggnaden består nästan uteslutande av huvudsatser och språket är enkelt hållet. Däremot förekommer ofta episkt tretal och alliterationer. Texterna i lagarna innehåller få juridiska definitioner av den sorten som vi idag gärna associerar med lagar. Istället förklaras lagarna med ofta dramatiska berättelser från den medeltida vardagen som ibland kunde rymma mycket kärv humor. Landskapslagarna utgör därför viktiga kulturhistoriska dokument och kan bitvis än idag läsas som ren litteratur.
Från medeltiden finns sparsamt med litteratur bevarad. Nästan all litteratur som skrevs under den tid var av religiös art och författades på latin. De verk som författades på svenska var i allmänhet översättningar av utländska original, till exempel riddarvisor som Eufemiavisorna, tre dikter från 1300-talet skrivna på knittel.
Heliga Birgittas kloster i Vadstena var ett kulturecentrum vid denna tid. Birgitta var framför allt en av sin tids mest betydande religiösa personligheter och medlem av en av Sveriges rikaste släkter, men hennes visionära och personliga stil, med beskrivande bilder från naturen och den tidens vardag, gjorde henne till en verklig författare. Hon dikterade visserligen sina Himmelska uppenbarelser på svenska men de antecknades sedan på latin. Hennes texter handlade, förutom religiösa uppenbarelser, även om samtidens moraliska förfall, om politiska motsättningar och om hennes program för att reformera kyrkan.
Sveriges äldsta historiska källskrift är Erikskrönikan, ett beställningsverk författat på knittel. Det är förmodligen också det äldsta kända exemplet på svensk propaganda.
Vid hoven framfördes under medeltiden berättande visor som ackompanjemang till ringdans och långdans. En försångare framförde texten och alla närvarande stämde in i omkvädet. Dessa ballader förlorade sin popularitet hos adeln men kom att leva kvar bland bönderna. Det finns drygt 200 kända svenska ballader varav de äldsta tros härstamma från 1300- och 1400-talen. Deras förebilder tros vara franska och man har antagit att de importerats till Sverige via Danmark.
Medeltidsballaderna är ibland naturmytiska och beskriver hur Näckens makt besegras (Harpans kraft) eller hur andra övernaturliga väsen segrar (Herr Olof och älvorna). De så kallade riddarvisorna skildrar istället i allmänhet tragiska kärlekshistorier ur adelns liv (till exempel Ebbe Skammelsson). Populära kristna motiv förekom också som i till exempel Staffan stalledräng och Liten Karin. Under slutet av medeltiden kunde även historiska motiv som Slaget vid Lena förekomma och skämtvisor som inte härstammade från hoven, som Skämtan om abbotar från 1400-talet och Bakvända visan blev vanligare.
Genom den muntliga tradition som balladerna verkade genom fick berättelserna en form där assonans och alitteration var vanlig. Visorna byggdes upp av två- eller fyraradiga strofer och använde sig ofta av olika former av upprepningar: episkt tretal, parallellism och anafor. Person- och miljöbeskrivningarna är vanligen knapphändiga och stiliserade och det vanliga är en allvetande berättare.
Vasa- och stormaktstiden[redigera]
Den första svenska översättningen av Bibeln kom under Gustav Vasas regeringstid; Nya testamentet år 1526 och hela Bibeln 1541, se Gustav Vasas bibel samt Olaus Petri. Språket i översättningen spreds snabbt och blev mycket inflytelserikt, även om stavningen inte var normerad och därför varierade väldigt mycket, och det tyska ordförrådet dominerade starkt.
Typisk renässanslitteratur på svenska uppträdde inte förrän på 1600-talet. Under mitten av 1600-talet skedde tre viktiga händelser: 1665–1668 publicerades den första romanen på svenska, Stratonice av Urban Hiärne. Det sistnämnda året trycktes Georg Stiernhielms diktsamling Musæ Suethizantes, som var det första diktsamlingen av större betydelse skriven på svenska, och vilket var orsaken till att han kallas "den svenska skaldekonstens fader". Samtida med dessa var Lars Wivallius, som författade folkvisor och tillfällighetsdikter. Detta erövrande av litteraturen på svenska språket var en avgörande politisk händelse. Andra viktiga författare under epoken var Skogekär Bergbo, Samuel Columbus, och Lasse Lucidor.
Sakprosans främste representant under tiden är Olof Rudbeck d.ä., som med sin säregna Atlantica kom att popularisera den storsvenska göticism som kännetecknar den från stormaktstiden konstruerade nationella självbilden.
Bortsett från den rena konstprosan och poesin i humanismens och renässansens anda, förekom två viktigare genrer: hyllningsdikter och andlig litteratur. Haquin Spegel författade flera psalmer och epos med bibliska motiv i Miltons efterföljd; även Johannes Paulinus Lillienstedt, Carl Johan Lohman och Jacob Frese förtjänar nämnas med anledning av den senare genren. Några framstående hyllningsskalder var Gunno Eurelius Dahlstierna, Torsten Rudeen och Israel Holmström.
Sophia Elisabet Brenner från epoken, var den första betydande kvinnliga skalden.
Frihetstid och gustaviansk tid[redigera]
En viktig reform infördes med Tryckfrihetsförordningen. En betydelsefull tidskrift var Olof von Dalins Then Swänska Argus, efter utländskt mönster.
Frihetstiden avslutades genom den gustavianska statskuppen, men denna utgjorde knappast något hinder för fortsatt litterär utveckling. Gustav III främjade kultur på många sätt, bland annat genom att inrätta Svenska Akademien där Johan Henric Kellgren blev den första sekreteraren.
Den av tidens författare som överlevt bäst till idag är dock Carl Michael Bellman, vars parodierande blandningar av bibelspråk eller liknelser med antika gudar kontrasterar mot sångernas huvudpersoner, en samling suputar och horor.
Andra författare:
Romantik[redigera]
Den svenska romantiken (tidigare något missvisande benämnd som nyromantik) utgick i hög grad från Auroraförbundet, grundat 1807, och dess tidskrift Phosphoros, som gavs ut 1810–1813. Till de drivande hörde P.D.A. Atterbom, starkt influerad av Schellings filosofi. Mindre berömda under sin samtid, men postumt uppvärderade är Stagnelius och Clas Livijn.
Motsättningen mellan företrädarna för romantiken, den så kallade Nya skolan, och de som representerade en tidigare litteratursyn (Gamla skolan) präglades av ett starkt polemisk tonläge. En mer nationalromantisk inriktning stod Götiska förbundet för, med Esaias Tegnér och Erik Gustaf Geijer som de idag mest kända medlemmarna.
I Finland kom Johan Ludvig Runeberg med Fänrik Ståls sägner att skapa ett finskt nationalepos kring händelserna under Finska kriget.
Ett centralt författarskap i den svenska romantiken är Carl Jonas Love Almqvist, vars stora romanprojekt Törnrosens bok är det mest ambitiösa svenska försöket att förverkliga Novalis' ideal om universalpoesi. Samtidigt var Almqvist genom romanen Det går an (som infogades inom ramen för Törnrosens bok) och andra prosatexter banbrytande för den litterära realismen.
Realism och naturalism[redigera]
August Strindberg dominerade den svenska litteraturscenen under 1880-talet och fram till sin död, och var en av de första att introducera den litterära naturalismen i Sverige. [källa behövs]
Nyromantik, symbolism, fin de siècle[redigera]
I januari 1888 tog en ung Verner von Heidenstam kontakt med Albert Bonnier och överlämnade ett manuskript med dikter som han hade arbetat med i drygt tio år. På våren 1888 publicerades Heidenstams debut Vallfart och vandringsår. Debuten innebar ett brott med naturalismen och realismen och istället skrev Heidenstam om romantik, individualism och sensualism. Att en ny litterär epok i Sverige hade inletts stod klart med Gustaf Frödings debutbok Guitarr och dragharmonika 1891. År 1901 utdelades Nobelpriset i litteratur för första gången.
Modern och samtida litteratur[redigera]
Modernism[redigera]
Den svenska lyriken påverkades starkt av modernismen; dess form övergav alla versmått och blev experimentellt oregelbunden. Modernismen introducerades av de finlandssvenska diktarna Gunnar Björling, Elmer Diktonius och Edith Södergran och av Pär Lagerkvist. Modernismen utvecklades under 1930-talet av diktare som Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist och Harry Martinson och senare av fyrtiotalister som Erik Lindegren.
Arbetarlitteratur[redigera]
- Huvudartikel: Arbetarlitteratur
Svensk 1900-talslitteratur utmärker sig genom den stora mängden litteratur som skildrar de lägre samhällsklasserna, framför allt inom jordbruket. Statarskolan blev politiskt sprängstoff. Många av de svenska arbetarförfattarna var autodidakter. Till de mest framträdande hör till den generation som framträdde under 1930-talet, bland andra Eyvind Johnson, Jan Fridegård, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Moa Martinson och Vilhelm Moberg. Antologin och författargruppen Fem unga med bland andra Artur Lundkvist, Josef Kjellgren och Harry Martinson spelade en viktig roll för både arbetarlitteraturens och modernismens genombrott.
Den självbiografiska romanen blev en vanlig genre bland arbetarförfattarna med verk som Eyvind Johnsons Romanen om Olof och Harry Martinsons barndomsskildring Nässlorna blomma. Jan Fridegård uppmärksammades för Lars Hård-böckerna och Ivar Lo-Johansson gav röst åt statarna i romanen Godnatt, jord och novellsviten Statarna. Tillsammans med Moa Martinson representerade de den så kallade statarskolan.
Vilhelm Moberg fick sitt genombrott med Raskens och skrev senare de fyra romanerna i Utvandrarserien. Många av hans romaner utspelar sig i bondemiljö och ofta i historisk tid. Den mycket lästa romanen Rid i natt! från 1941 skildrar ett bondeuppror i Småland på 1600-talet men var i själva verket en skarp protest mot nazismen.
Josef Kjellgren och Rudolf Värnlund var ett par andra arbetarförfattare som bland annat skrev kollektivromaner i proletära miljöer som Människor kring en bro och Man bygger ett hus
Borgerlig och folklig mellankrigslitteratur[redigera]
Under mellankrigstiden skildrade också författare av borgerlig bakgrund individens och samhällets kriser, bland andra lyriker som Karin Boye, Hjalmar Gullberg, Johannes Edfelt och Bertil Malmberg och prosaister som Agnes von Krusenstjerna och Olle Hedberg. Nils Ferlin och visdiktaren Evert Taube representerade en mer folkkär diktning. Fritiof Nilsson Piraten bildade något av en egen genre med sina burleska berättelser.
Fyrtiotalism[redigera]
- Huvudartikel: Fyrtiotalism
1940-talets författare med poeter som Erik Lindegren, Karl Vennberg och Werner Aspenström och prosaister som Stig Dagerman verkade i skuggan av andra världskriget och tog upp existentiella frågeställningar. Modernismen tog sig nu också alltmer avancerade uttryck som Lindegrens diktverk mannen utan väg och Gösta Oswalds experimentella roman Rondo. Den amerikanska hårdkokta skolan introducerades av Thorsten Jonsson. Betydande romanförfattare var Lars Ahlin och Sivar Arnér.
Senare litteratur[redigera]
Till 1950-talets betydande poeter hör Tomas Tranströmer och Östen Sjöstrand. Lars Forssell och Bo Setterlind skrev en mer vardagsnära och visartad lyrik. Prosaister som Lars Gyllensten och Birgitta Trotzig ägnade sig åt existentiell problematik, den förre med krav på trolöshet mot alla ideologier.
På 1960-talet ökade den politiska aktivismen i samhället, och dokumentärromanen fick en framträdande roll. Jan Myrdal införde konceptet rapportbok, och P C Jersild skildrade forskning, sjukvård och byråkrati. Andra uppmärksammade författare var Per Olov Enquist, Torgny Lindgren, Sara Lidman och Göran Tunström.
Framstående författare under 1900-talet[redigera]
Under den här tiden verkade självklart också många andra kända författare. Som Selma Lagerlöf (1858–1940) som visserligen debuterade redan år 1891 med Gösta Berlings saga men som gav ut mycket böcker ända in på 1930-talet.
Samtida med Lagerlöf levde författaren Pär Lagerkvist och liksom flera av 1900-talsförfattarna skrev han en självbiografisk roman. Den heter Gäst hos verkligheten och berättar om hemmet i stationshuset i Växjö.
Karin Boye var en annan lyriker som levde på 1900-talet (1900–1941). Hon intresserade sig tidigt för psykoanalysen och hennes dikter gestaltar ofta konflikter i personligheten: mellan viljan att leva moraliskt, tvånget att leva ut sina begär och längtan efter död och befrielse. Karin Boye skrev också framtidsromanen Kallocain 1940.
En av 1900-talets folkkäraste poeter blev Nils Ferlin (1898–1961). Han arbetade som revymakare och kuplettskrivare innan han 1930 debuterade med samlingen En döddansares visor. Hans dikter är ofta sarkastiska och driver med moralister, karriärister och fantasilösa dumbommar.
Stig Dagerman (1923–1954) var en av de främsta företrädarna för fyrtiotalismen och väckte under sitt korta liv stort uppseende med romaner som Ormen, De dömdas ö och Bränt barn samt noveller, dagsverser och dramer. Reportageboken Tysk höst som ger en tidsbild från Tyskland strax efter andra världskriget är ett av hans främsta verk.
Deckarlitteratur[redigera]
De svenska deckarförfattarna har stora framgångar utomlands, med början hos Sjöwall/Wahlöö på 1970-talet och senare Jan Guillou, Henning Mankell, Liza Marklund, Stieg Larsson och Camilla Läckberg.
Barn- och ungdomslitteratur[redigera]
Den svenska barn- och ungdomslitteraturen spänner från kärv socialrealism till fantastiska sagoberättelser. Ett av de första stora namnen inom svenska barnsagor var Elsa Beskow. Den stora folkbildaren var Selma Lagerlöf som med sin Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige undervisade barn i Sveriges geografi.
Under andra halvan av 1900-talet nådde Astrid Lindgren stora internationella framgångar med sina barnböcker om till exempel Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Madicken och Ronja Rövardotter.
Finlandssvenskan Tove Jansson har byggt upp ett fiktivt universum med sina mumintroll som också har fått internationell berömmelse. På den svenska horisonten har författare som Anders Jacobsson och Sören Olsson under 1980- och 90-talen rönt stora framgångar med framför allt bokserierna om Sune och Bert, men står även bakom berättelser som Tuva-Lisa och Emanuel.
Poesi och visor[redigera]
Visförfattandet behandlar ofta kärlek eller naturens skönhet. Komedier är mycket populärt. Den har ibland inslag nationalromantik.
Fack- och referenslitteratur[redigera]
Svenska akademins ordbok är ett etymologiskt uppslagsverk över det svenska språket som ges ut av Svenska Akademien. Arbetet med det började 1786. Svenska akademins ordlista är en koncentrerad ordbok utan ordförklaringar i ett band. Första upplagan kom 1874 och den senaste 2006. Ordlistan är ett rättesnöre för god svenska. Ett antal större fack- och referensverk har skrivits på svenska. Nordisk Familjebok började publiceras 1876. 1989 började uppslagsverket Nationalencyklopedin att publiceras.
Boken om San Michele av Axel Munthe har påståtts vara 1900-talets mest spridda bok av en svensk författare. Den har getts ut i fler upplagor och i fler länder än både Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och böckerna om Pippi Långstrump.[1]
Dramatik[redigera]
Den internationellt mest kända svenska dramatikern är August Strindberg. Mäster Olof, Fröken Julie och Ett drömspel är några av hans mest kända dramer.
I vår samtid har Lars Norén blivit ett stort namn. Per Olov Enquist har uppmärksammats internationellt med bland annat Tribadernas natt.
I vår samtid är Bengt Ahlfors ett stort namn i Svenskfinland.
Några typiskt svenska former av lättare dramatik är spex och revy.
Läsarna[redigera]
Enligt en beräkning baserad på bokförsäljning och boklån fanns det 10 000 regelbundna läsare i Sverige omkring år 1800, vilket motsvarade 0,3 procent av hela befolkningen. Ett hinder för spridning av litteraturen var det höga priset på böcker: Gleerups bokhandel i Lund tog 1828 1 riksdaler och 24 skilling för ett exemplar av Tegnérs Frithiofs saga, vilket motsvarar 1 800 kronor i 2004 års penningvärde. 1817 kostade ett exemplar av Cederborghs Ottar Tralling 1 riksdaler banco. Enligt uppgift från Svenska bokförläggareföreningen fanns det 1844 61 försäljningsställen för böcker, varav 22 bokhandlare.[2]
De flesta som läste böcker vid 1800-talets början lånade böcker, framför allt från kommersiella lånebibliotek. 1833 startade förläggaren Lars Johan Hierta Läsebibliothek av den nyaste utländska litteraturen där det ingick romaner av utländska författare som Fennimore Cooper, George Sand och Walter Scott. Genom ny teknik kunde priset hållas lågt, 8 skilling per häfte. Genom Hiertas läsebibliotek uppkom efterfrågan även på svenska författares verk som kunde försörja sig på sitt skrivande.[2]
Se även[redigera]
Referenser[redigera]
Noter[redigera]
- ^ Bengt Jangfeldt (2000). Drömmen om San Michele. En resa i Axel Munthes fotspår. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Sid. 157. ISBN 91-0-057067-2
- ^ [a b] Ingrid Elam (2004). Min obetydliga beundran. Martina von Schwerin och den moderna läsarens födelse. Stockholm: Norstedts. Sid. 216-224. ISBN 91-1-301275-4
Källor[redigera]
- Nationalencyklopedin: Sverige - litteratur
- Rolf H. Lindholm, Levande svensk litteratur; 800-1800 (2010), Visby: Books-on-Demand, Levande svensk litteratur; 1800-talet (2011), Visby: Books-on-Demand, Levande svensk litteratur; 1900-talet, Visby: Books-on-Demand samt Levande svensk litteratur; Efter 1950, Visby: Books-on-Demand.
- Olsson m.fl. (2002). Svensk litteratur 1-5. Stockholm: Norsteds Akademiska förlag.
Externa länkar[redigera]
- Svenska Akademien
- Databas över finlandssvenska dramatiker (350 författare)
- Projekt Runeberg digitaliserar icke upphovsrättsskyddad nordisk litteratur
- Litteraturbanken har svensk litteratur och texter om litteratur
- Dramawebben digitaliserar svensk dramatik
|
|||||
