Pär Lagerkvist

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pär Lagerkvist Nobelpristagare
Lagerkvist.jpg
Född 23 maj 1891
Växjö, Kronobergs län (Småland)
Död 11 juli 1974 (83 år)
Lidingö, Stockholms län
Yrke Poet, dramatiker, romanförfattare, essäist, novellförfattare
Nationalitet Sverige Svensk
Framstående verk Ångest
Framstående priser Nobelpristagare Nobelpriset i litteratur (1951)
Make/maka Karen Sørensen (skilda)
Elaine Hallberg
Barn Elin Lagerkvist
Bengt Lagerkvist
Ulf Lagerkvist

Pär Fabian Lagerkvist, född 23 maj 1891 i Växjö, död 11 juli 1974Lidingö,[1] var en svensk författare, poet och dramatiker. Han var ledamot av Svenska Akademien från 1940 och erhöll Nobelpriset i litteratur 1951.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Domprostgården i Växjö, Pär Lagerkvists födelsehem.

Pär Lagerkvist föddes som yngste son till en järnvägsanställd och växte upp i ett pietistiskt hem i Växjö, med flera syskon. Han studerade i Uppsala 1911–1912 och vistades under långa perioder i Danmark, Frankrike och Italien under 1910- och 1920-talen. I föräldrahemmet var, som han själv uttryckt det, Bibeln och psalmboken de enda böckerna, men i tonåren kom Lagerkvist i kontakt med darwinism och socialism, nya idéer som i grunden ifrågasatte den trygga pietistiska världsbilden. Lagerkvist har själv beskrivit sin bakgrund, den tankemässiga utbrytningen i tonåren och den ångest och oro denna skapade i romanen Gäst hos verkligheten (1925). I novellsamlingen Onda sagor (1924) ingår novellen Far och jag, som även den har tydliga självbiografiska inslag.

Han lämnade den konfessionella kristna tron bakom sig under läroverksåren i Växjö, men bevarade ett starkt intresse för bibliska och mytologiska berättelser som litterära motiv. Mycket av hans senare författarskap kom att kretsa kring människans plats i en värld där Gud inte längre styr, och kring Gud sedd som en mänsklig projektion - så till den grad att många uppfattat honom som en kristen mot sin vilja. I dikten Det kom ett brev skriver han om ett brev från sin gamla mor som påminner honom "om det som är av evighet. Dikten är tonsatt av Erik Fabiansson och sjöngs in på skiva av kyrkosångaren Einar Ekberg på (Odeon) 1938. Hans söner Ulf och Bengt Lagerkvist har tydligt uttalat att hemmet inte på något vis var religiöst och att fadern aldrig privat refererade till en personlig gud. Lagerkvist kände med säkerhet till C. G. Jungs teorier, men när han lärde känna dem och huruvida man kan tala om påverkan är oklart.

Under 1910-talet kom författaren även att skriva konstkritik - han var den förste svenske kritiker som stiftade närmare bekantskap med Picassos kubistiska målningar, under en resa till Paris 1912, och skrev om de nya strömningarna i artiklar samt i Ordkonst och bildkonst. Han skrev också en del artiklar med socialistiska teman vid denna tid, bland annat för tidningen Politiken. Lagerkvists politiska radikalism stod sig långt upp i åren - Erik Hjalmar Linder har påpekat att dramat Konungen (1932) röjer en närmast marxistisk samhällssyn [2] och han kom att bli en obeveklig motståndare till Hitler från 1933 och framåt.

Lagerkvist blev ledamot av Svenska Akademien 1940, filosofie hedersdoktor i Göteborg 1941 och erhöll Nobelpriset i litteratur 1951. Han debuterade med kortromanen Människor 1912, som han dock inte ville kännas vid senare. Han beskriver den sekulariserade människans ofrånkomliga ångest inför en värld utan Gud, eller om man så vill en tro på en gud som inte längre finns. Detta återkommer som ett grundtema i flera av hans verk. Hans kanske mest kända dikt från samlingen Ångest, 1916: ”Ångest, ångest är min arvedel ...” utgår från denna känsla. Även i romaner som Barabbas, Sibyllan och Ahasverus död tas temat upp.

Lagerkvist har viktiga kopplingar till existensfilosofiska strömningar och är en av den svenska 1900-talslyrikens centralgestalter; trots att han sällan använder renodlad fri vers och i regel låter sina dikter behålla en klart artikulerad diskursiv struktur var hans djärva koncentration i bildskapandet, hans lugna närhet till det folkliga och bibliska språket och hans envisa koncentration på det subjektiva nydanande, och ur den synvinkeln är han en av den svenska modernismens portalfigurer.

I Bödeln (1933, även drama) gestaltas ondskans problematik på ett pregnant sätt i en medeltida miljö och dubbelexponeras sedan med nutida brutalitet, innan bödeln själv tar till orda i ett tal som sätter människans eviga skoningslöshet, kyla, längtan och godhet i relation också till kristendomen. I den första delens primitiva medeltida krogmiljö är bödeln främst synonym med ondskan, i den moderna restaurangscenen vänder sig satiren tydligt mot nazismen men bödeln höjer sig till sist över detta förfall. Boken var också en av de skrifter som brändes av de tyska nazisterna 1933; i Der Stürmer kallades Lagerkvist en "judenknecht" (judedräng), något han enligt sonen Ulf tog som en hedersbetygelse. Den väckte starkt gensvar i Sverige. Dess reflektioner över våldet som en del av människans villkor och av religionen ansågs svårbegripliga, och är inte så klart formulerade i boken, men visar idag intressanta paralleller till René Girards teorier om våld, offer och den mänskliga kulturen i La Violence et le sacré (Våldet och det heliga, 1972).

Kort efter Bödeln gjorde Lagerkvist en resa till Grekland och Palestina, som formade sig både till ett slags pilgrimsfärd till den västerländska civilisationens källor och en markering av att de idéer de stod för nu var under hot.[3] I Den knutna näven (1934) beskriver han sina möten med Aten, Delfi och Jerusalem och formulerar samtidigt kraftfulla appeller gentemot fascismens våldsdyrkan, inhumanitet och antiintellektualism - och mot den senfärdighet att ta detta på allvar som han såg omkring sig. När kriget kom 1939 stod Lagerkvist på Gestapos dödslistor inför en eventuell tysk invasion av Sverige.

Pär Lagerkvist var gift med danskan Karen Sørensen några år från 1916. De fick dottern Elin Lagerkvist (1918–2009).[1] Efter skilsmässa gifte han om sig 1925 med Elin, kallad Elaine, född Hallberg[4] (1891–1967[1]), som var änka efter konstnären Gösta Sandels. I andra äktenskapet blev han far till Bengt Lagerkvist och Ulf Lagerkvist.

Lagerkvist är begravd på Lidingö kyrkogård.[5]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Några av Lagerkvists verk har filmatiserats. Det eviga leendet blev en novellfilm i regi av Lars-Erik Liedholm 1946. Barabbas gjordes som svensk långfilm av Alf Sjöberg 1953 och som italiensk-amerikansk i regi av Richard Fleischer 1961 med Anthony Quinn i titelrollen. Gäst hos verkligheten filmatiserades 1961 av sonen Bengt Lagerkvist, som också gjort TV-teater på Sveriges Television av flera pjäser/dramatiseringar: Midsommardröm i fattighuset (1959), Bödeln (1965), Tunneln (1969), Hissen som gick ner i helvetet (1969), Bröllopsfesten (1978) och Han som fick leva om sitt liv (1987). Mannen utan själ gjordes som TV-teater av Lars Egler 1983.

Utomlands har utöver Barabbas gjorts TV-teater på Danmarks Radio av Midsommardröm i fattighuset (1962), regi Sam Besekow och på Yle i Finland av Låt människan leva (1965), regi Rauni Mollberg. Dessutom Hissen som gick ner i helvetet [Zlaya skazka] (1989), Ryssland, regi Igor Shevchenko och Barabbas [Khent hreshtak], Armenien, en specialversion av film-i-filmen i regi av Suren Babayan.[6]

Tonsättningar av Pär Lagerkvists texter (i urval)[redigera | redigera wikitext]

Musikaliteten i Pär Lagerkvists diktning har gjort dikterna populära att tonsätta. Inte minst Gunnar de Frumerie tonsatte ett stort antal, varav de sex som 1942 samlades under rubriken Hjärtats sånger op. 27 (efter diktsamlingen de hämtades ur) förmodligen är de mest kända. Även sångerna i Aftonland I, II och III från 1954 och 1964 har alla texter av Pär Lagerkvist.

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Översättningar[redigera | redigera wikitext]

  • "Literary Art and Pictorial Art" [Ordkonst och bildkonst], Rainbow Press, 1991, ISBN 0-9518535-0-3.

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Tåget Y32 1410 som trafikerar Krösatågen i Småland och Halland, har fått namnet Pär Lagerkvist. Så har även ett av Skånetrafikens Pågatåg. Lagerkvist har fått två vägar uppkallade efter sig, en på Lidingö, en i Växjö: Pär Lagerkvists väg. På Kungsholmen i Stockholm finner man även Pär Lagerkvists gata.

Lagerkvist fick avslag då han försökte bli medlem i den litterära elevföreningen vid högre allmänna läroverket i Växjö - antagligen den enda sådana förening i Sverige som avvisat en blivande Nobelpristagare i litteratur.[källa behövs]

Lagerkvist formulerade inskriften på Brantingmonumentet vid Norra Bantorget i Stockholm.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Sveriges Släktforskarförbund 2010
  2. ^ Fyra decennier av nittonhundratalet, 1949/1958
  3. ^ E.Hj. Linder, Fem decennier av 1900-talet
  4. ^ SCB-utdrag ur vigselboken för Göteborgs Karl Johans församling 1925
  5. ^ Finn graven
  6. ^ IMDb om filmatiseringar av Pär Lagerkvists verk

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Pär Lagerkvist-samfundets skriftserie. Växjö: Pär Lagerkvist-samfundets förlag. 1992-. Libris 4111333 
  • Brodow, Bengt (2003). Ett författarskap speglat i språket: struktur och stil i Pär Lagerkvists prosa. Lund: Gleerup. Libris 8926131. ISBN 91-40-64162-7 
  • Dahlgren, Torsten (1975). Pär Lagerkvist under skoltiden. Växjö: Växjöbladets tr. Libris 1699670 
  • Fabreus, Karin (2002). Sagan, myten och modernismen i Pär Lagerkvists tidigaste prosa och Onda sagor. Stockholm studies in history of literature, 0491-0869 ; 45. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Libris 8410961. ISBN 91-22-01954-5 
  • Granlid, Hans O. (1961). Det medvetna barnet: stil och innebörd i Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. Scandinavian university books, 99-0103642-9. Göteborg: Akademiförl./Gumpert. Libris 11778 
  • Henmark, Kai (1966). Främlingen Lagerkvist. Tema, 99-0110911-6. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 77931 
  • Holmberg, Lars (2008). Brinn du eviga längtan: Pär Lagerkvists livslånga brottning med Gud och livets mening. [Tibro: L. Holmberg,]. Libris 11292351. ISBN 978-91-633-3709-3 
  • Hörnström, Erik (1946). Pär Lagerkvist: från den röda tiden till Det eviga leendet. Stockholm: Bonnier. Libris 302632 
  • Karahka, Urpu-Liisa (1978). Jaget och ismerna: studier i Pär Lagerkvists estetiska teori och lyriska praktik t.o.m. 1916 = [Ego and isms] : [studies in Pär Lagerkvist's pre-1916 æsthetic theory and poetic practice]. Lund: Cavefors. Libris 7402057. ISBN 91-504-0690-6 
  • Klint, Stefan (2001). Romanen och evangeliet: former för Jesusgestaltning i Pär Lagerkvists prosa. Skellefteå: Norma. Libris 8394631. ISBN 91-7217-044-1 
  • Lagerkvist, Bengt (2001). Vem spelar i natten: den unge Pär Lagerkvist. Stockholm: Atlantis. Libris 8374755. ISBN 91-7486-571-4 
  • Lagerkvist, Elin (2003). Pär Lagerkvist idag. [Memoria / Kulturföreningen Memoria], 0283-3026 ; 2003:[7?]. Växjö: Kulturföreningen Memoria. Libris 11356591 
  • Lagerkvist, Ulf (1991). Den bortvändes ansikte: en minnesbok. Stockholm: Bromberg. Libris 7652581. ISBN 91-7608-547-3 
  • Linnér, Sven (1961). Pär Lagerkvists livstro. Stockholm: Bonnier. Libris 11776 
  • Mjöberg, Jöran (1951). Livsproblemet hos Lagerkvist. Stockholm: Bonniers. Libris 437476 
  • Mjöberg, Jöran (1999). Ångest var hans arvedel. Om Pär Lagerkvist som lyriker. Växjö: Pär Lagerkvist-Samfundet. Libris 7795476. ISBN 91-971846-8-3 
  • Möller, Håkan (2009). Pär Lagerkvist: från författarsaga till Nobelpris. Historia litterarum, 0440-9078 ; 28. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. Libris 11693733. ISBN 978-91-554-7558-1 
  • Möller, Håkan (2012). Pär Lagerkvist: ögonblickets diktare och marknaden. Stockholm: Atlantis. Libris 12142624. ISBN 978-91-7353-459-8 
  • Schöier, Ingrid (1987). Pär Lagerkvist: en biografi. Stockholm: Bonnier. Libris 7147373. ISBN 91-0-047218-2 
  • Schöier, Ingrid (1981). Som i Aftonland: studier kring temata, motiv och metod i Pär Lagerkvists sista diktsamling = [Comme au Pays du soir] : [études sur les thèmes, les motifs et la méthode du dernier recueil de poèmes de Pär Lagerkvist]. Stockholm: Akademilitt. Libris 7640999. ISBN 91-7410-177-3 
  • Sjöstrand, Östen (1975). Pär Lagerkvist: inträdestal i Svenska akademien. Inträdestal / Svenska akademien, 0346-7759. Stockholm: Norstedt. Libris 7152231. ISBN 91-1-753291-4 
  • Synpunkter på Pär Lagerkvist. Aldus-böckerna, 0516-5628 ; 168. Stockholm: Aldus/Bonnier. 1966. Libris 8198139 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Verner von Heidenstam
Svenska Akademien,
Stol nr 8

1940–1974
Efterträdare:
Östen Sjöstrand