Humle

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Se även Humle och Dumle.
Humle
Humulus lupulus - Köhler–s Medizinal-Pflanzen-072.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Rosordningen
Rosales
Familj Hampväxter
Cannabaceae
Släkte Humlesläktet
Humulus
Art Humle
H. lupulus
Vetenskapligt namn
§ Humulus lupulus
Auktor L.
Hitta fler artiklar om växter med

Humle (Humulus lupulus) är en art i familjen hampväxter och förekommer naturligt i Europa, Asien, Nordafrika och Nordamerika. Humle förekommer vild eller förvildad i lövlundar och bäckdälder i södra och mellersta Sverige, oftast i närheten av bebyggelse. En mycket stor del av vår svenska population utgörs av honplantor, vilket talar för att den som regel spritt sig från odling. Lokaler där även hanexemplar förekommer kan vara ursprungligt inhemska och bör betraktas som mer skyddsvärda.

Humle är en flerårig, klättrande ört som kan bli 6–7 meter hög och kan växa 20 cm per dygn. Plantan är täckt med krokiga taggar och körtelprickar. Bladen är motsatta, breda och hela till handflikiga med tre flikar. De blir 5–12 cm långa och lika breda med hjärtlik bas och oregelbundet naggad kant. Humle är tvåbyggare och blommar under högsommaren. Hanblommorna sitter i yviga, grenade blomställningar i bladvecken och är små, ljusgula. De är vindpollinerade och de fem ståndarna producerar mycket pollen. Honblomsamlingarna sitter i kompakta knippen som liknar små gröna kottar. De tillväxer vid mognaden.

Varieteter[redigera | redigera wikitext]

Arten kan delas in i ett antal varieteter:

  • var. cordifolius (Miq.) Maxim. – från Kina och Japan.
  • var. lupuloides E. Small – Canada och USA.
  • var. lupulus – Eurasien och Marocko.
  • var. neomexicanus A. Nelson & Cockerell – västra och centrala Nordamerika, söderut till norra Mexiko.
  • var. pubescens E. Small – östra och centrala USA.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Humlens honblommor används sedan medeltiden i ölbryggning. Humlens syra har en svag antibiotisk effekt mot grampositiva bakterier vilket hjälper jästen att utvecklas och fermentera vörten till ett gott öl.

Den första dokumenterade odlingen av humle var 736 i Hallertau i nuvarande Tyskland, medan första gången humle nämns som ingrediens i öl var 1079. De flesta[källa behövs] anser att humlen i Sverige är förvildad och kvarstående efter odling, men andra anser att arten är ursprunglig, åtminstone i Sydsverige. Humle har även sedan urminnes tider använts som rogivande och sövande läkeört. Örten används ännu idag och finns att köpa både som te (infusion) och tinktur (urdrag med alkohol).

Ölbryggning[redigera | redigera wikitext]

Humleodling vid Gamla Staberg

Humle har odlats och använts i öltillverkning i Sverige sedan 1200-talet. Förr fanns särskilda bestämmelser som reglerade hur mycket humle gårdarna skulle leverera och man anlade därför särskilda humlegårdar, till exempel Humlegården i centrala Stockholm som var kryddgård fram till 1648. I Kristoffers landslag från 1442 står att "Alle hemman böra humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter till fyratijo stänger hvart år, till dess de blifva tuhundrade vid ett helt hemman." Humle introducerades i engelskt öl under 1600-talet och odling av humle startade i Nordamerika 1629.

Vid hembryggning är det intressant att veta mängden bittergivande ämnen för att kunna räkna ut hur mycket humle som skall tillsättas, för att ge den önskade beskan. Beskan ska balansera sötman som malten ger, och beroende på vilken öltyp man avser att brygga så finns det klassiska nivåer på dessa parametrar. De bittergivande ämnena är bland annat alfahumelonsyra, som förkortas alfasyra och anges i procent av humleproducenterna. Alfasyra-värdet varierar något från år till år.

Beroende på ursprung och var humlen odlas, så ger de olika humlesorterna sin typiska karaktär i form av smak och arom. De ser dessutom annorlunda ut. Färgen kan variera från gul-grön till mörkgrön, och kottarna kan vara små, stora, runda eller avlånga. Man styr humlens smakbidrag i ölet genom att tillsätta den vid olika tidpunkter under koket. Koket varar normalt en timme och för beskan tillsätts humle i början. Humle som tillsätts i slutet ger mer arom. Vanligtvis tillsätts humle 2–3 gånger under ett kok, och i vissa öltyper tillsätter man även humle efter koket, och låter humlen vara med under jäsningen. Detta för att få mer kvar av de lättflyktiga aromämnena. Ett typexempel är så kallad "Real Ale", där man serverar ur samma tunna som sekundärjäsningen för kolsyra har skett i, och då finns även humlen med.

Man brukar grovt dela in humlesorterna efter hur mycket alfasyra de normalt ger, och sedan gammalt ger de ädlare humlesorterna mindre beska, medan övriga humlesorter ger mer beska men inte lika angenäm karaktär. Det har forskats mycket på detta område, och intresset är stort att få en ädlare sort att ge mer beska, men hittills har ingen lyckats överträffa de få klassiska humlesorter som står för den finaste beskan. Alfasyravärdet på dessa brukar ligga kring ca 2–6%, medan bitterhumlen ligger på ca 5–8 procent. Det finns även en grupp man brukar kalla högalfasyra-humle, som kan ligga på 8–12 procent, och många av dessa är framodlade i USA.

De finare humlesorterna är dessutom dyrare och av ekonomiska skäl är det inte lämpligt att använda de till både beska och arom, utan man väljer oftast att tillsätta en billigare humle för beskan och sedan ta en finare till arom. Till en viss del styr ändå tradition och trend valet av humle. Vissa länder är mer generösa med humlen än andra, speciellt om man har inhemsk humleproduktion. I skandinaviska bryggerier använder många samma humle rätt igenom koket, och använder oftast ingen eller väldigt lite humle för arom.

Medicinskt bruk[redigera | redigera wikitext]

Till medicinskt bruk är humlen känd för sin sömngivande effekt.[1] Den stimulerar aptiten och matspjälkningen.[1]

När man gör te på humle tar man 2 matskedar humleblommor per tekopp kokhett vatten, låter det dra 10-15 minuter och dricker det varmt vid läggdags. Vill man öka den lugnande verkan kan man även blanda i lavendelrot och blad av citronmeliss. Man kan även stoppa torkade blommor i kudden för att hjälpa sömnen[källa behövs].

Sorter[redigera | redigera wikitext]

Några klassiska aromhumlesorter[redigera | redigera wikitext]

  • 'Saaz' - Tjeckien; En klassiker och en av de mest kända humlesorterna.
  • 'Hallertauer Magnum'
  • 'Hallertauer Mittelfrüh' - Tyskland; En klassiker, som tidigare var dominerande i Hallertau, det största tyska humleodlingsdistriktet, men numera odlas mindre där och mer i andra distrikt.
  • 'Hallertauer Tradition'
  • 'Hersbrucker spät' - Tyskland
  • 'Spalter' - Tyskland
  • 'Tettnanger' - Tyskland
  • 'East Kent Golding' - England; Vanlig vid torrhumling av engelska öltyper.
  • 'Fuggle' - England
  • 'Styrian Golding' - Slovenien
  • 'Cascade' - USA; Har en karakteristisk citrusaktig doft.
  • 'Nugget'
  • 'Svalöf 85' ('Svalöf Maurits 85')

Några vanliga bitterhumlesorter[redigera | redigera wikitext]

  • 'Hallertauer Taurus'
  • 'Northern brewer' - England; En billig sort som är populär bland skandinaviska bryggerier
  • 'Centennial' - USA; Högalfasort
  • 'Brewer's Gold' - England
  • 'Bullion' - USA
  • 'Chinook' - USA; Högalfasort
  • 'Perle' - Tyskland
  • 'Cascade' - USA; En fin humlesort med citruskaraktär

Prydnadssorter[redigera | redigera wikitext]

  • 'Aureus' (guldhumle) - har gulgröna blad och blir 2-3 meter hög.
  • 'Nordbrau' - honlig klon med stora "kottar".

Fotnot: Många sorter odlas på andra ställen i världen, men med olika resultat.

Odling[redigera | redigera wikitext]

Humle klipps ner till marken på våren eller hösten. Den kan förökas med sticklingar eller rotskott. Skördetid är i augusti till september.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Uppsala universitet, växter som läkemedel

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]