Infanterikanonvagn 91

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Infanterikanonvagn 91 (Ikv 91)
Ikv 90 rolling.jpg
Typ Infanterikanonvagn
Ursprungsplats Sverige
Tjänstehistoria
I tjänst 1976-2002
Produktionshistoria
Tillverkare Hägglund och Söner
Antal tillverkade Sverige: 212 st
Specifikationer
Vikt 16,3 ton
Längd Chassi: 6,41 m
Inkl. eldrör: 8,85 m
Bredd 3,00 m
Höjd 2,32 m
Besättning 4 man

Pansar Hemligt (skyddar mot 20 mm pansargranater)
Primär beväpning 90 mm lågtryckskanon
Sekundär beväpning 2 st 7,62 mm ksp m/39
2 st Lysgranatkastare
Motor Volvo-Penta model TD 120 A, 4-stegs turbomatad rak 6-cylindrig diesel;
cylindervolym 11,97 l
330 hk vid 2200 varv/min
Effekt/vikt 20,2 hk/ton
Upphängning Torsionsfjädrade pendelarmar
Operativ räckvidd 500 km på väg
200 km i terrängen
Hastighet 65 km/h (väg)
6,5 km/h (vatten)

Infanterikanonvagn 91 (Ikv 91) var ett understödsfordon för infanteriet som utvecklades av Hägglund och Söner för den svenska armén. Utomlands klassades Ikv 91 som lätt stridsvagn. Den första prototypen blev klar 1969 och tillverkningen skedde mellan åren 1975 och 1978 i 212 exemplar.

Design[redigera | redigera wikitext]

Vagnen byggdes för att ge infanteribrigaderna ett mobilt pansarvärns- och understödsvapen. Vagnen är byggd i helsvetsat stål och är amfibisk. Huvudvapnet är en 90 mm lågtryckskanon som utvecklades av Bofors. Resultatet blev en kanon som var lättare och gav mindre rekyl än en konventionell stridsvagnskanon. Nackdelen var att man inte kunde utnyttja underkalibrig ammunition utan fick nöja sig med pansarspränggranater för bekämpning av fientliga pansarfordon. Mot oskyddad trupp användes vanliga spränggranater. Genom att förse vagnen med laseravståndsmätare och ballistikdator ökades sannolikheten för träff med första skottet. Besättningen bestod av 4 personer, vagnchef, skytt, förare och laddare.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Ikv 91 ingick i Norrlands- och infanteribrigadernas bandpansarvärnskompanier. Användningsområdena var dels att direkt understödja skyttekompaniernas anfall, dels att agera som brigadens operativa manöverenhet genom snabba förflyttningar och överraskande eldöverfall på egen hand. Bandpansarvärnskompanierna utbildades vid Skaraborgs regemente (P 4), Södermanlands regemente (P 10) samt Norrbottens regemente (I 19/P 5). Under en period ingick även bandpansvarvärnskompanier i Södermanlandsbrigaden (MekB 10), en mekaniserad brigad som sattes upp av Södermanlands regemente (P 10). Dessa ersattes dock senare av stridsvagnskompanier med Centurionstridsvagnar.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Försöksvagn IKV 105 under fältförsök.

Under 1980-talet fanns planer på att byta ut 90 mm kanonen mot en 105 mm kanon, dock så ansågs det att torn- och chassikonstruktionen var för klen för att möta denna modifikation. Hägglund & Söner kom på egen hand 1983 att tillverka en prototyp med 105mm kanon, vilken fick beteckningen Ikv 105 eller Infanterikanonvagn 105, på uppdrag av Indien. Vagnen utvärderades av Indien tillsammans med den franska AMX 10 PAC 90.

Indiens krav på vagnen var att den skulle vara fullt amfibisk och med möjlighet att skjuta under simning. Vagnens primära beväpning blev en stabiliserad 105mm lågrekylversion av en högtryckskanon från Bofors. Vikten ökades från 16,3 ton till 18 ton samt att simhastigheten ökades till 12 km/h. Vidare försågs vagnen med IR-system ifrån Saab, vilket möjliggjorde att vagnen fick full mörkerkapacitet. Både skytt och vagnchef försågs med monitorer, vilket innebar att båda kunde skjuta. Någon serieproduktion blev aldrig aktuell eftersom arbetet med Stridsfordon 90 kommit igång vid Hägglunds, och Försvarsmakten beslutade att IKV konceptet skulle slopas.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lindström, Rickard O.; Svantesson Carl-Gustaf (2009). Svenskt Pansar - 90 år av svensk stridsfordonsutveckling. Svenskt Militär Historiskt Biblioteks Förlag. sid. 92-93. ISBN 978-91-85789-375 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]