Infanterikanonvagn 91
| Infanterikanonvagn 91 (Ikv 91) | |
|---|---|
 |
|
| Typ | Infanterikanonvagn |
| Ursprungsplats | Sverige |
| Tjänstehistoria | |
| I tjänst | 1976-2002 |
| Produktionshistoria | |
| Tillverkare | Hägglund och Söner |
| Antal tillverkade | Sverige: 212 st |
| Specifikationer | |
| Vikt | 16,3 ton |
| Längd | Chassi: 6,41 m Inkl. eldrör: 8,85 m |
| Bredd | 3,00 m |
| Höjd | 2,32 m |
| Besättning | 4 man |
|
|
|
| Pansar | Hemligt (skyddar mot 20 mm pansargranater) |
| Primär beväpning | 90 mm lågtryckskanon |
| Sekundär beväpning | 2 st 7,62 mm ksp m/39 2 st Lysgranatkastare |
| Motor | Volvo-Penta model TD 120 A, 4-stegs turbomatad rak 6-cylindrig diesel; cylindervolym 11,97 l 330 hk vid 2200 varv/min |
| Effekt/vikt | 20,2 hk/ton |
| Upphängning | Torsionsfjädrade pendelarmar |
| Operativ räckvidd | 500 km på väg 200 km i terrängen |
| Hastighet | 65 km/h (väg) 6,5 km/h (vatten) |
Infanterikanonvagn 91 (Ikv 91) var ett understödsfordon för infanteriet som utvecklades av Hägglund och Söner för den svenska armén. Utomlands betecknas Ikv 91 som lätt stridsvagn. Den första prototypen blev klar 1969 och tillverkningen skedde mellan åren 1975 och 1978 i 212 exemplar.
Innehåll |
Design [redigera]
Vagnen byggdes för att ge infanteribrigaderna ett mobilt pansarvärns- och understödsvapen. Vagnen är byggd i helsvetsat stål och är amfibisk. Huvudvapnet är en 90 mm lågtryckskanon som utvecklades av Bofors. Resultatet blev en kanon som var lättare och gav mindre rekyl än en konventionell stridsvagnskanon. Nackdelen var att man inte kunde utnyttja underkalibrig ammunition utan fick nöja sig med pansarspränggranater för bekämpning av fientliga pansarfordon. Mot oskyddad trupp användes vanliga spränggranater. Genom att förse vagnen med laseravståndsmätare och ballistikdator ökades sannolikheten för träff med första skottet.
Användning [redigera]
Ikv 91 ingick i Norrlands- och infanteribrigadernas bandpansarvärnskompanier. Användningsområdena var dels att direkt understödja skyttekompaniernas anfall, dels att agera som brigadens operativa manöverenhet genom snabba förflyttningar och överraskande eldöverfall på egen hand. Bandpansarvärnskompanierna utbildades vid Skaraborgs regemente (P 4), Södermanlands regemente (P 10) samt Norrbottens regemente (I 19/P 5). Under en period ingick även bandpansvarvärnskompanier i Södermanlandsbrigaden (MekB 10), en mekaniserad brigad som sattes upp av Södermanlands regemente (P 10). Dessa ersattes dock senare av stridsvagnskompanier med Centurionstridsvagnar.
Utveckling [redigera]
Under 1980-talet fanns planer på att byta ut 90 mm kanonen mot en 105 mm kanon, dock så ansågs det att torn- och chassikonstruktionen var för klen för att möta denna modifikation. Hägglund & Söner kom på egen hand 1983 att tillverka en prototyp med 105mm kanon, vilken fick beteckningen Ikv 105 eller Infanterikanonvagn 105, på uppdrag av Indien. Vagnen utvärderades av Indien tillsammans med den franska AMX 10 PAC 90.
Indiens krav på vagnen var att den skulle vara fullt amfibisk och med möjlighet att skjuta under simning. Vagnens primära beväpning blev en stabiliserad 105mm lågrekylversion av en högtryckskanon från Bofors. Vikten ökades från 16,3 ton till 18 ton samt att simhastigheten ökades till 12 km/h. Vidare försågs vagnen med IR-system ifrån Saab, vilket möjliggjorde att vagnen fick full mörkerkapacitet. Både skytt och vagnchef försågs med monitorer, vilket innebar att båda kunde skjuta. Dock så kom aldrig någon serieproduktion att ske av vagnen.
Referenser [redigera]
Tryckta källor [redigera]
- Lindström, Rickard O.; Svantesson Carl-Gustaf (2009). Svenskt Pansar - 90 år av svensk stridsfordonsutveckling. Svenskt Militär Historiskt Biblioteks Förlag. Sid. 92-93. ISBN 978-91-85789-375
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Infanterikanonvagn 91.
|
|||||||||||||||||||||||||||||
