Slaget vid Leipzig (1813)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Leipzig
Del av Sjätte koalitionskriget
Battle of Leipzig 11.jpg
Ägde rum 16–19 oktober 1813
Plats Leipzig, Sachsen
Resultat Avgörande koalitionsseger
Stridande
Frankrike Frankrike Ryssland
Österrike
Kungariket Preussen Preussen
 Sverige
Sachsen (18–19 oktober)[b]
Württemberg (18–19 oktober)
Befälhavare/ledare
Imperial Standard of Napoléon I.svg Napoleon
Frankrike Michel Ney
Frankrike Auguste de Marmont
Frankrike Jacques MacDonald
Frankrike Claude Victor-Perrin
Frankrike Jean-Toussaint Arrighi de Casanova
Frankrike Nicolas Charles Oudinot
Frankrike Pierre Augereau
Frankrike Laurent de Gouvion Saint-Cyr

Flag of the Duchy of Warsaw.svg Prins Poniatowski 
Flag of the Kingdom of Naples (1811).svg Joachim Murat
Fredrik August I
Frederick I

Standard of the Emperor of Russia (1858).svg Alexander I
Kejsardömet Ryssland Michail Barclay de Tolly
Kejsardömet Ryssland Konstantin Pavlovitj
Kejsardömet Ryssland Levin August von Bennigsen
Kejsardömet Ryssland Matvej Platov
Kejsardömet Ryssland Prins Wittgenstein
Kejsardömet Ryssland Aleksej Gortjakov
Kejsardömet Ryssland Hans Carl von Diebitsch-Zabalkanskij
Kejsardömet Ryssland Louis Alexandre Andrault de Langeron
Kejsardömet Ryssland Nikolaj Rajevskij
Kejsardömet Österrike Prinsen av Schwarzenberg
Kejsardömet ÖsterrikeGreve von Merveldt (W.I.A.,  (tillfångatagen))
Kejsardömet Österrike Landgraven av Hesse-Homburg
Kejsardömet Österrike Johann von Klenau
Kejsardömet Österrike Ignaz Gyulai
Sverige Kronprins Karl Johan
Kungariket Preussen Gebhard Leberecht von Blücher
Kungariket Preussen Friedrich von Kleist
Kungariket Preussen Friedrich Wilhelm von Bülow
Styrka
225 000[1]
  • Frankrike 160 000[2]
  • 15 000
  • Kungariket Italien (Napoleon)Flag of the Kingdom of Naples (1811).svg 10 000
  • 40 000
365 000[3][1]
  • Kejsardömet Ryssland 145 000
  • Kejsardömet Österrike 115 000
  • Kungariket Preussen 90 000
  • Sverige 25 000
    1 500 kanoner[2]
Förluster
72 000:
38 000 döda och sårade
30 000 tillfångatagna
5 000 avhoppare
300 kanoner[4][5]
54 000 döda, sårade eller saknade:[1]
Kejsardömet Ryssland 22 800
Kungariket Preussen 16 600
Kejsardömet Österrike 14 400
Sverige 178[6]-310[7]

Slaget vid Leipzig var ett fältslag under det sjätte koalitionskriget och stod den 16–19 oktober 1813 vid Leipzig i västra Sachsen. Slaget slutade med en avgörande seger för de allierade och förlust för Napoleon. Med över en halv miljon deltagande soldater var slaget det största i Europa före första världskriget och kallas på tyska traditionellt för Völkerschlacht bei Leipzig ("Det stora folkslaget vid Leipzig").

Efter katastrofen i Ryssland under hösten 1812, började Napoleons makt över Tyskland att rasa samman. Preussen gick genast över till Frankrikes fiender och Österrike anslöt sig senare. Mitt under slaget deserterade den sachsiska armén och övergick till de allierade. Efter att de allierade, med sin förkrossande övermakt, besegrat Frankrike, tvingades Napoleon retirera västerut.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Sjätte koalitionskriget
Den sjätte koalitionen (i rött) mot Frankrike och dess allierade (i blått).

Efter Napoleons misslyckade invasion av Ryssland och hans truppers nederlag under Spanska självständighetskriget, hade de anti-franska styrkorna försiktigt omgrupperat sig genom bildandet av den sjätte koalitionen, som bestod av Ryssland, Österrike, Preussen, Sverige, Storbritannien, Spanien, Portugal och vissa mindre tyska stater. Koalitionens bestod av över en miljon soldater, och vid tiden för slaget översteg de allierade arméerna öster om Rhen förmodligen en miljon soldater. I jämförelse hade Napoleons styrkor krympt till bara ett par hundra tusen.

Napoleon försökte återupprätta sitt fäste i Tyskland, och vann två taktiska segrar, vid Lützen den 2 maj och Bautzen den 20-21 maj, mot de rysk-preussiska styrkorna. Hans triumfer ledde till ett kortvarigt vapenstillestånd. Han vann sedan en stor seger i slaget vid Dresden den 27 augusti. Efter detta åtog sig koalitionsstyrkorna, under individuellt befäl av Gebhard von Blücher, Sveriges kronprins Karl Johan, Karl zu Schwarzenberg och Levin August von Bennigsen, att följa den planläggning som skissats i Trachenbergs plan om att undvika kontakt med Napoleon, men att söka strid med hans marskalkar vilket ledde till segrar under slagen vid Grossbeeren, Kulm, Katzbach och Dennewitz.

Marskalk Nicolas Oudinot besegrades i slaget vid Grossbeeren och därmed misslyckades han med att erövra Berlin med sin armé på 60 000 man. Detta tvingade Napoleon att dra västerut på grund av hotet mot norr, korsade floden Elbe i slutet av september och organiserade sina styrkor i närheten av Leipzig för att skydda sina proviantlinjer och möta de allierade. Napoleon utplacerade sin armé runt staden, men koncentrerade sin styrka från Taucha genom Stötteritz, där han placerade sitt befäl. Preussarna ryckte fram från Wartenburg, österrikarna och ryssarna från Dresden och den svenska styrkan från norr.

Stridande styrkor[redigera | redigera wikitext]

Napoleons armé bestod av omkring 160 000 franska soldater med 700 kanoner, inklusive 15 000 polacker, 10 000 italienare och 40 000 tyskar som tillhörde Rhenförbundet. Sammanlagt bestod hans armé av 225 000 soldater. Koalitionen hade omkring 380 000 soldater ihop med 1 500 kanoner. Armén bestod av 145 000 ryssar, 110 000 österrikare och ungrare, 90 000 preussare och 30 000 svenskar. Detta gör Leipzig till Napoleonkrigens största strid, och överträffar striderna vid Borodino, Wagram, Jena-Auerstedt och Ulm.

Den franska Grande Armée, under kejsar Napoleons personliga befäl, var i ett försvagat tillstånd, de flesta av hans trupper bestod av tonåringar och oerfarna män som rekryterades strax efter av Grande Armées fullkomliga förintelse under Napoleons misslyckade invasion av Ryssland. Napoleon rekryterade dessa män för att göra sig redo för ett ännu större fälttåg mot den nybildade sjätte koalitionen och dess styrkor stationerade i Tyskland. Samtidigt som han vann striderna vid Lützen och Bautzen, var minskades hans armé då Grande Armées styrkor besegrades under några strider som befalldes av Napoleons marskalkar samtidigt som koalitionsstyrkornas befälhavare tätt fick följa Trachenbergs plan. Det franska kejserliga kavalleriet var också i ett utmattat tillstånd, de var av dålig kaliber jämfört med dem som mobiliserades under ryska fälttåget. Detta var anledningen till att Napoleon inte kunde hålla ögonen på sina kommunikationslinjer eller spana på fiendens ställningar, det faktum som påverkade resultatet av slaget vid Grossbeeren, en ort strax söder om Berlin, och även på många strider som eskalerades under Napoleons kampanj i Tyskland.

Koalitionsarmén bestod av fyra befälsarméer: den österrikiska armén från Böhmen under Karl von Schwarzenberg, den preussiska armén från Schlesien under Gebhard von Blücher, den ryska armén från Polen under Levin August von Benningsen och den svenska nordarmén under Karl Johan Bernadotte. Svenskarna hade också en avdelning brittiska hjälptrupper bestående av Congreveraketer från Royal Horse Artillery.

Truppernas organisation[redigera | redigera wikitext]

Karta över Leipzig, från 1814.

Napoleons planer[redigera | redigera wikitext]

Trots att han var helt omringad av fiender planerade Napoleon att gå på offensiven mellan floderna Pleisse och Parthe. Ställningen vid Leipzig erbjöd flera förmåner för en fyndig befälhavare. Floderna som strålade samman där splittrade den omgivande terrängen i många olika sektorer. Napoleon, som bevakade Leipzig och dess broar, kunde därmed flytta trupper från en sektor till en annan betydligt snabbare än de allierade, som hade flera svårigheter med att befalla stora mängder trupper i en enda stridssektor[8].

Den norra fronten försvarades av marskalkarna Ney och Marmont, och östfronten av MacDonald. Artillerireserven, ambulanserna och bagaget stod nära Leipzig. Broarna över Pleisse och Elster försvarades av fotsoldater och några kanoner. Huvudbatteriet stod i reserven, och som under striden kommer att användas på Gallowplatån. Detta batteri kommer att ledas av Drouot personligen. Vänsterflygeln bestående av fransmännens ställningar i Wachau och Liebertwolkwitz försvarades av Poniatowski och Augereau och hans unga franska rekryter.

Koalitionens planer[redigera | redigera wikitext]

En framstående stab stödde de allierade befälhavarna, men som var oordnad och ineffektiv. Staben präglades av inkompetens och småsinta rivaliteter där fraktioner kämpade mot varandra. Först ansåg många att Schwarzenberg var den som passade att vara koalitionsstyrkornas överbefälhavare under striden, men eftersom Alexander I, Rysslands kejsare, klagade på hans inkompetens angående stridsplaneringen (Schwarzenberg huvudsakliga plan var att kalla på en sekundär attack på bron mellan Leipzig och Lindenau som skulle ledas av Blucher och Gyulai, och en huvudattack grensle Pleisse floden som skulle ledas av Merveldt, Hessen-Homburg och det preussiska gardet) jämfört med marskalkarna prins Volkonsky av Ryssland, Johan Christopher Toll av Sverige och Karl Friedrich von dem Knesebeck och Gerhard von Scharnhorst av Preussen, liksom de flesta av befälsstaben, röstade många på den ryske tsaren Alexander som den rättmätiga överbefälhavaren för koalitionsarmén[9], men han tillät Schwarzenberg att skissa fram en ny stridsplan. Schwarzenberg utarbetade då den nämnda planen som till stor del var avsedd till att låta alla göra som de själva ville. Planen var följande: Bluchers förtrupper skulle bege sig norrut mot vägen till Halle, det ryska och preussiska gardet och ryska tunga kavalleriet skulle samla sig vid Rotha som arméns reserv. De österrikiska grenadjärerna och kyrassiärerna skulle rycka fram mellan floderna[9]. Denna strategi skulle garantera dem att omringa den franska armén i Leipzig och dess omgivning.

Slaget[redigera | redigera wikitext]

16 oktober[redigera | redigera wikitext]

De allierade offensiverna fick bara en liten påverkan och tvingades snart att dra sig tillbaka, men Napoleons underlägsna styrkor var oförmögna att bryta de allierades linjer, vilket resulterade i ett hårt dödläge.

Slaget vid Leipzig.

Den andra österrikiska armékåren, under befäl av general von Merveldt, ryckte fram mot Connewitz via Gautzsch och försökte att angripa ställningen när Napoleon anlände till slagfältet tillsammans med Unga gardet och vissa Chasseurs (de kejserliga prickskyttarna) för att sedan få reda på att allén framför österrikarna var täckt av franskt batteri och några jägarförband som hade ockuperat husen där och tillät inte österrikarna att skicka ut sitt artilleri som understöd för angreppet. Merveldt själv blir sårad och tillfångatogs av fransmännen efter att han gick rakt in i de sachsisk-polska linjerna i Pleissefloden, då han trodde att de var preussiska musketörer och ungerska grenadjärer som retirerade från fiendens försvarslinjer. Österrikarna förflyttades och anföll sedan det närliggande Dölitz, nedför en väg som korsades av två broar och ledde till en herrgård och en kvarn. Två kompanier från det 24:e regementet jagade bort den lilla polska garnisonen och erövrade ställningen. En snabb motattack från sachsarna och polackerna slog tillbaka de österrikiska trupperna och striden gungade fram och tillbaka, tills österrikarna tog fram ett starkt artilleribatteri och blåste bort polackerna från ställningen. Polackernas lik låg överallt under deras ilskna försvar och på vägen ut satte de eld på både herrgården och kvarnen[10].

Truppernas uppställning den 16 oktober.

General Kleist, som rörde sig längs Pleissefloden, angrep marskalkarna Poniatowski och Augereau i byn Markkleeberg. Österrikarna reparerade en bro och tog en skolbyggnad och herrgård. De franska trupperna gjorde ett motanfall och jagade bort österrikarna från skolan och tillbaka över floden. De franska anfallen på herrgården kostade flera franska och polackiska liv. Den ryska 14:e avdelningen inledde en rad flankerande anfall som tvingade polackerna ut ur Markkleeberg. Marskalk Poniatowski stoppade reträtten och de framryckande ryssarna. Han tillfångatog fyra bataljoner av den preussiska 12:e brigaden och riktade sina anfall från sitt artilleri och kavalleri tills de lösgjordes av ryska husarer. Marskalk Poniatowski återtog Markkleeberg, men jagades bort av två preussiska bataljoner. Österrikiska grenadjärer ställdes då upp framför Markkleeberg och med ett flankanfall drev polackerna och fransmännen bort från området[10].

Den andra ryska infanterikåren anföll Wachau nära Leipzig med stöd från den 9:e preussiska brigaden. Ryssarna ryckte fram, omedvetna om att franska trupper väntade på dem. Fransmännen överraskade dem vid flanken och slog ut dem. Preussarna gick in i Wachau, och gjorde gatustrider med fransmännen. Franskt artilleri sprängde bort preussarna från Wachau och fransmännen kunde därmed återta byn[11][12].

Slaget vid Leipzig.

Liebertwolkwitz var en stor by i en upphöjd ställning, som försvarades av marskalk MacDonald och general Lauriston med cirka 18 000 man. Johann von Klenaus med den fjärde österrikiska armékåren anföll med 24 500 understödda av Pirths 10:e brigad (4 550) och Ziethens 11:e brigad (5 365). Först anföll österrikarna och drev fransmännen bort från Liebertwolkwitz efter hårda strider, för att sedan i sin tur drivas bort efter en fransk motattack. Vid denna tid beordrade Napoleon General Drouot att bilda ett stort batteri på Gallowplatån. Detta gjordes med 100 kanoner som sprängde bort den andra ryska armékåren, och tvingar de preussiska bataljonerna som stödde den att ta skydd. Den ryska generalen Württemberg, som var känd för hans stora tapperhet, kommenderade sina trupper under beskjutning. Ett hål hade öppnats och under denna stund anlände marskalk Murat med 10 000 franska, italienska och sachsiska ryttare. Men Murats val att anfalla de allierade trupperna med massiva kavallerikolonner visades vara olycksaligt då mindre rörliga formationer av det rysk-preussisk-österrikiska kavalleriet lyckades förfölja Murats avdelning, och drev dem tillbaka till deras eget artilleri, där de räddades av det franska dragongardet. Det Unga gardet skickades in för att driva bort de allierade och ge Napoleon sin inbrytning. De återerövrade både Liebertwolkwitz och Wachau, men de allierade kontrade dem med ryska gardet och österrikiska grenadjärer understödda av ryska kyrassiärer. Trupperna bildades i fyrkantsformationer och sprängde de franska ryttare från sina hästar och stormade de franska batterierna. På den södra fronten, trots att Napoleon erövrade mycket mark där, kunde han inte bryta de allierades linjer[10].

Striderna vid Möckern.

Den norra fronten öppnades när general Langerons ryska armékår stormade byarna Groß-Wiederitzsch och Klein-Wiederitzsch i de nordliga franska linjernas centrum. Denna ställning försvarades av general Dąbrowskis polska avdelning bestående av fyra infanteribataljoner och två kavalleribataljoner. Den polska avdelningen anföll först, och striden vacklade fram och tillbaka med anfall och motanfall. General Langeron samlade sina styrkor och med svåra förluster tog slutligen fransmännen båda byarna.

Den norra fronten dominerades av slaget vid Möckern. Detta var en strid uppdelad i fyra faser med hårda stridigheter från båda sidor. Byn bestod av en herrgård, ett slott, muromgärdade trädgårdar och låga murar. Varje ställning förvandlades till en fästning med murar som hålades så att fransmännen skulle kunna ge täckeld. Marken väster om ställningen var alltför trädbevuxen och sumpig för att kunna placera artilleri. En fåra sprang österut längs floden Elster och som var 4 meter hög. Marskalk Marmont satte upp infanterikolonner bakom ställningarna som reserv och för snabba kontringar mot alla fientliga ställningar. Blücher beordrade Langerons (ryska) och Yorcks (Preussiska) armékårar mot Marmonts fjärde kår. När striden stod och vägde beordrade Marmont en kavallerichock, men hans befälhavare vägrade att anfalla. Senare orsakade ett anfall av preussiska husarer stora förluster för de franska försvararna. Striden varade långt in på natten. Artilleriet orsakade majoriteten av de 9 000 allierade och 7 000 franska dödsoffren, och de allierade tillfångatog också 2 000 fransmän[13].

17 oktober[redigera | redigera wikitext]

Slaget vid Leipzig.

Det pågick endast två drabbningar den 17 oktober: ett anfall av den ryske generalen Sacken på general Dąbrowskis polska avdelning vid byn Gohlis. De ryska trupperna lyckas driva tillbaka polackerna som retirerade till Pfaffendorf. Blücher, som befordrades till fältmarskalk dagen innan, beordrade general Lanskois andra ryska husaravdelning att anfalla general Arrighis tredje kavallerikår. Som dagen innan visades den sjätte koalitionens kavalleri vara överlägsen, och drev bort fransmännen med stora förluster.

Fransmännen fick bara 14 000 soldater som förstärkning. Å andra sidan förstärktes koalitionstrupperna av 145 000 soldater indelade i två arméer, den ene under befäl av den ryske generalen von Bennigsen från den första och andra raden av Böhmens armé, den andre av Nordarmén, som mestadels bestod av svenska trupper, under befäl av prins Karl Johan Bernadotte.

18 oktober[redigera | redigera wikitext]

Det var uppenbart att de allierade skulle omringa Napoleon och hans armé, och han visste att om han inte skulle dra sig tillbaka från striden skulle hela hans armé riskeras för kapitulation. Så Napoleon började undersöka om de vägar och broar som fanns i Lindenau skulle kunna användas för att dra tillbaka sina trupper, eller åtminstone kunna säkra ett brohuvud över floden Pleisse. Men han ansåg sig inte behöva dra sig tillbaka nu eftersom han trodde att denna dag skulle bli hans segerdag. Han trodde också att en stark, formidabel eftertrupp i Leipzig själva kunde avvärja alla allierade anfall, vilket skulle kunna köpa honom och hans styrkor mer tid att dra sig undan striden.

Under tiden skickade Napoleon general von Merveldt, som tillfångatogs två dagar tidigare, tillbaka till de allierade som en villkorlig frigivning. Merveldt fick ett brev som han skulle skicka till tsar Alexander I, Preussens kung Fredrik Vilhelm III och den österrikiske kejsaren Frans I, där Napoleon erbjöd sig att överlämna sina fästningar längs floderna Oder och Vistula till koalitionen, på villkor att de allierade skulle låta honom dra sig tillbaka till en ställning bakom Saale. Han tillade att, om de skulle godta erbjudandet, de borde underteckna en vapenvila och åta sig till fredsförhandlingar. Men samtliga monarker avslog hans erbjudande[14].

Truppernas uppställning den 18 oktober.

Koalitionen lanserade en enorm offensiv från alla sidor av slagfältet. I över nio timmars strid, där båda sidor led stora förluster, pressades fransmännen långsamt tillbaka mot Leipzig. Den sjätte koalitionen hade fältmarskalk Blücher och prins Karl Johan av Sverige i norr, generalerna Barclay de Tolly, Bennigsen och Prins von Hessen-Homburg i söder och Ignaz Gyulai i väster.

Den preussiska 9:e brigaden ockuperade den övergivna byn Wachau medan österrikarna, med general Bianchis ungerska soldater, vräkte bort fransmännen från Lößnig. Österrikarna fortsatte med att det österrikiska kavallerit anföll det franska infanteriet för att ge det österrikiska infanteriet tid att komma fram och ställas upp i stormingen på Dölitz. Det Unga gardet drev ut dem. Vid denna tidpunkt började tre österrikiska grenadjärbataljoner att bestrida för byn med stöd från artilleriet[15].

Under tiden, på order av de svenska officerarna, som kände sig skamsna att de inte har fått delta i striden, gav kronprinsen Karl Johan beslutet om att skicka in hans lätta infanteri för att delta i det slutliga anfallet mot själva Leipzig. De svenska jägarna klarade sig mycket väl och förlorade endast 121 man under anfallet.

Striderna vid Probstheida.

De blodigaste striderna under hela slaget inträffade i Probstheida, en by strax söder om Leipzig. Här marscherade omkring 60 000 soldater under Barclay de Tolly och ryckte fram mot byn i två kolonner, medan en preussisk armé under von Kleist ryckte fram genom Wachau och en rysk armé under Wittgenstein ryckte fram genom Liebertwolkwitz. Barclay pressades av monarkerna, särskilt av den ryske tsaren, att inta byn eftersom det var nyckeln till att komma till Napoleons truppers ställningar, och även trots att von Kleist motsatte sig detta var ”monarkernas” order det slutgiltiga så Barclay blev tvungen att följa sina order ändå.

Fransmännens dispositioner i byn var dock starkt befästa, tack vare de höga och tjocka trädgårdsmurarna som gav utmärkt skydd för det franska infanteriet. Försvaret förstärktes också med artilleri och starka infanterireserver bakom byn. En dag tidigare hade ryssarna tagit de flesta av slagets förluster, så det var preussarna som fick pressa fram striden.

De preussiska jägarna försökte storma byn, men drevs snabbt tillbaka. Sedan öppnade artilleriet från båda sidor eld mot byn, och trots de enorma mängder artilleri som koalitionen hade tagit med sig fick det mer kraftfulla franska imperialgardsartilleriet så småningom övertaget. Preussarna genomförde en rad av anfall mot de franska ställningarna i byn, men deras ansträngningar blir förgäves då det franska artilleriet avvärjde deras offensiv. De franska kyrassiärerna, under Murat, anföll de försvagade preussiska linjerna och drev dem tillbaka. Det talrika ryska kavalleriet gjorde motanfall och räddade infanteriet genom att upprepade gånger driva tillbaka det franska kavalleriet, om än med stora förluster. Preussarna genomförde ytterligare ett anfall mot franska linjerna, men var mindre framgångsrik än den första[16]. Det tredje anfallet genomfördes den här gången av ryssarna, vilka befalldes av Raevsky. Anfallet i byn var något mer framgångsrik än de två första, då de erövrar trädgårdarna och dödade flera franska infanterienheter, för att sedan drivas tillbaka av det franska imperialgardet som nyligen anlänt till platsen. Trots att von Schwarzenberg bad den ryske tsaren att skicka in det ryska imperialgardet beordrade denne att han skulle vidta flera anfall mot byn. Men trots deras lyckade, envisa försvar var fransmännen nu i en svår situation då de led brist på manskraft, och därmed blev striderna bara en svag taktisk seger för Napoleon.

Slaget vid Leipzig.

På morgonen den dagen höll Bernadotte och Blucher ett rådslag i Breitenfeld. Man enades om att Bernadottes nordarmé skulle passera Parthefloden på Taucha med en förstärkning på 30 000 män från Blucher schlesiska armé. Blucher enades om att skicka Langerons armékår, och att avstå från sin rang och sina privilegier som överbefälhavare och sätta sig i spetsen för hans preussare[17]. Framryckningen av den svenska armén mot Leipzig gick långsamt, eftersom Bernadotte hade fått besked om att Napoleon planerade en förnyad attack mot Berlin[18] efter att hans marskalkar misslyckade att ta staden efter striderna vid Grossbeeren och Dennewitz.

Platovs ryska tunga artilleri började beskjuta på sachsarna runt Paunsdorf. Langeron placerade pontonbroar över Parthefloden och en flygande bro via Mockau; stora truppmassor hade nu förflyttat till den östra flodstranden. Samtidigt började de ryska och österrikiska styrkorna att anfalla de franska och sachsiska ställningarna i Paunsdorf, men drivs tillbaka efter motattacker från det franska infanteriet och bombardemanget från de fransk-sachsiska batterierna. Koalitionstrupperna blir jagade av franskt infanteri tills de österrikiska husarerna och Grenzerryttare gör ett motanfall och driver tillbaka fransmännen. Striderna kring Paunsdorf svängde fram och tillbaka. Då det preussiska infanteriet under general Friedrich Wilhelm von Bülow anlände till Paunsdorf började det ryska tunga artilleriet, det preussiska hästartilleriet och de svenska Congreveraketerna att bombardera Paunsdorf. Preussiska och österrikiska trupper stormade nu byn och drev fransmännen tillbaka till Sellerhausen. Två preussiska bataljoner och de svenska Congreveraketerna förföljde fransmännen; men fransmännen omgrupperade och dödade den brittiska befälhavaren för raketerna och drev tillbaka de preussiska trupperna.

Ytterligare stridigheter inträffade också i Schonefeld. Koalitionstrupper inledde upprepade anfall på franska dispositioner där, men drevs tillbaka. När det franska infanteriet anföll koalitionens ställningar drevs också tillbaka. Upprepade anfall av de ryska musketörerna och grenadjärerna under general Langeron drev fransmännen bort från Schonefeld. När de allierade intog byn intogs också Paunsdorf. De våldsamma striderna i Paunsdorf och Schönefeld orsakade att dessa byar stacks i brand.

Under striderna hoppade 5 400 sachsare av Jean Reyniers sjunde armékår över till koalitionen. Först såg de franska officerarna att sachsarna rusade fram mot de framryckande preussarna som ett anfall, men förräderiet blev uppenbart när de såg sachsarna be till preussarna att gå med dem inför det kommande anfallet. Reynier själv bevittnade detta, och han samlade de återstående sachsarna till sitt förfogande, men till ingen nytta, eftersom även Württembergs kavalleri deserterade från fransmännen, vilket tvingade den franska linjen i Paunsdorf att dra sig tillbaka[19].

19 oktober[redigera | redigera wikitext]

Koalitionstrupperna strider mot fransmännen vid Leipzigs portar den 19 oktober.
Napoleons trupper retirerar den 19 oktober. I bakgrunden visas den stora explosionen av den sista bron över floden Elster.

19 oktober var slagets fjärde dag. Napoleon insåg att slaget var ett hopplöst fall och på natten den 18-19 oktober började han att dra tillbaka merparten av hans armé över floden Elster. Men före detta befordrade han Poniatowski till rangen av Maréchal d' Empire eller kejserlig marskalk, den enda utlänningen av alla hans marskalkar som fick denna titel, och denne svor att han skulle kämpa till hans sista andetag, vilket han gjorde. De allierade fick inte reda på evakueringen tills kl. 7:00 på morgonen, och blev sedan upptagna av Oudinots grymma gatustrider i Leipzig. De rysk-preussiska trupperna gick in i Leipzig och stormade de hus och barrikader som besattes av fransmännen. Stadens civila gömde sig medan striden rasade på[20].

Reträtten gick smidigt fram tills tidig eftermiddag när generalen som fick i uppdrag att förstöra den enda bron över Elster gav uppdraget till en överste vid namn Montfort. Översten i sin tur gav detta ansvar till en korpral som, ovetandes om den noggrant planerade tidsplanen, antände stubinerna vid kl. 01:00 på eftermiddagen, när bron fortfarande var proppfull av franska trupper, och Oudinots eftertrupp befann sig fortfarande i Leipzig. Explosionen och den följande paniken och flykten ledde till dödandet av tusentals franska trupper, och tillfångatagandet av flera tusen. Under denna händelse drunkade Poniatowski när han försökte korsa floden[21].

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Koalitionens seger vid Leipzig

Slaget vid Leipzig var det blodigaste slaget i Napoleonkrigens historia då förlusterna på båda sidor var förbluffande hög, dess uppskattningar varierar från totalt 80 000 till 110 000 dödade, sårade eller saknade. Napoleon förlorade cirka 45 000 dödade och sårade soldater[5]. De allierade tillfångatog 15 000 arbetsföra fransmän, 21 000 sårade eller sjuka, 325 kanoner och 28 örnar, standarder och flaggor, och fick dessutom deserterade män från de sachsiska avdelningarna. Bland de döda var marskalk Józef Antoni Poniatowski, som var brorson till Polens sista kung, Stanisław II August Poniatowski. Kårbefälhavarna Lauriston och Reynier tillfångatogs, och 15 franska generaler dödades och 51 sårades. Under slaget föll den svenske majoren Wilhelm von Döbeln, som fått en minnessten uppsatt efter sig av den blivande Oscar I i Karlbergs slottspark.

Av en armé på totalt 380 000 man drabbades de allierade av cirka 54 000 dödsoffer. Schwarzenberg bohemiska armé förlorade 34 000 man, Blüchers schlesiska armé förlorade 12 000 man, medan Bernadottes nordarmé och Bennigsens polska armé förlorade omkring 4 000 man vardera[5]. Antalet dödsoffer från koalitionsarmén gjorde det omöjligt för dem att förfölja den retirerande Grande Armeé, men fransmännen själva var redan utmattade efter slaget, och de skyndade tillbaka till Frankrike för att börja sitt hårdnackade försvar fram till början av våren 1814.

Efter slaget[redigera | redigera wikitext]

Ryska trupper intar Paris år 1814.
Völkerschlachtdenkmal (Folkslagsmonumentet) i Leipzig.

Slaget upphörde Frankrikes närvaro öster om Rhen och förde de tyska staterna över till koalitionen. Det fick också ett hårt slag mot Napoleon själv, som för första gången i Napoleonkrigen blev besegrad i strid. Han och hans armé flydde vidare med sin armé tillbaka till Frankrike för att uppbåda sitt försvar mot de invaderande koalitionsstyrkorna. Med striden slutade det tyska fälttåget i ett fullständigt nederlag för de franska styrkorna, trots att de fick en liten seger när en armé av kungariket Bayern försökte blockera Grande Armées reträtt i Hanau. Franska styrkor gick inte in i Tyskland igen förrän vid första världskriget.

Med kungariket Italien avskaffad och Rhenförbundets kollaps tog koalitionen initiativet och invaderade Frankrike i början av 1814. Napoleon tvingades att abdikera från Frankrikes tron och landsförvisades till ön Elba, och för första gången kapitulerades det första franska kejsardömet.

Förutom den 91 meter höga Völkerschlachtdenkmal, som invigdes år 1913, markerades striden i staden Leipzig av många monument och av 50 apelstenar som markerar de franska och allierade truppernas huvudlinjer.

Ögonvittnesskildring[redigera | redigera wikitext]

Hur kaotiskt det var framgår av ett brev från författaren Clas Livijn, som var närvarande som auditör vid ett deltagande svenskt regemente, till barndomsvännen Lorenzo Hammarskjöld:

”...Den 19 October.

Just som jag i går afton var sysselsatt med ditt bref, fick jag helt annat att göra. På en gång spridde sig kring hela staden ryktet, att en corps fransmän framträngde till Merseburg och derifrån hotade Halle. Med största brådska begåfvo vi oss på vägen derifrån till Landsberg. Som jag ganske väl känner villervallan vid dylika tillfällen, så lemnade jag mina saker åt sitt öde och befallte min dräng sluta sig till trossen, och då (jag) ej besynnerligen förlitar mig på svenska modet vid dylika tillfällen, sällade jag mig till en flock preussare och fortsatte marschen till fot tre mil i det aldra sämsta vägelag ifrån kl. 10 till 5 i morse bittida, då jag framkom, sedan jag af mörker och bivägar blifvit skingrad från preussarne, stött på ryska trosskolonn(en), blifvit af dem noga spejad, men ren befunnen. Hvad tycker du om dylika äfventyr! Den, som ej försökt slika äfventyr, kan ej värdera den sällheten att ostörd få lägga sig till säng.

Leipzig den 21.

Så långt hafver herran nu hulpit oss, men då man ser vägen hit, fasar man nästan derföre. På en stunds afstånd härifrån finnas redan döda kroppar, närmare staden särdeles vid en by äro de hopade, du kan ej föreställa dig, huru det der ser ut. Den ena menniskan bredvid den andra, och ibland dessa låga ännu på tredje dygnet åtskillige, som ännu lefde. I staden ser det jemmerligen ut. Öfverallt ligga döda hästar och ibland dem här och der en menniska, mellan hvilka Pleisses (biflod till Elster) ömma herdar, så beskedliga som C. F. Gellert sjelf skildrade dem, vandra gapande. Jag måste väl berätta dig saken i sitt sammanhang, ehuru jag derom äger en högst ofullständig kännedom, helst som jag ej kunnat träffa några af mina bekanta och af dem erhålla de strödda underrättelser, som sätta mig i stånd att göra en fullständig berättelse. Bulletinen, som i morgon utkommer, skall säkert sätta dig i stånd att bedöma arméernas marscher, derest sådant roar dig; sista acten af skådespelet var, att Bonaparte tillbakadrefs till staden, att den på tvänne särskildta håll stormades af ryssarne och svenska jägarne, att under största oredan öfvergingo sachsare, würtenbergare och polacker. Döm sjelf om oredan, då en sachsisk artilleriechef vände sina canoner, tio a femton, på kronprinsens begäran mot sitt eget folk.

Merseburg den 25 October.

Den oreda och den styggelse jag varit vittne till i Leipzig harva helt och hållit försatt mig i så elakt lynne, att jag ej kommit mig det ringaste före. Du kan ej föreställa dig något så ohyggligt som Leipzig. Föreställ dig det man räknar der 25 000 lik. Och redan stinker det kring hela staden, att alla luktorganer äro i högsta retelser. Men vidare! …”[22]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bytte sida till de allierade 18 oktober 1813.
  2. ^ Bytte sida till de allierade 18 oktober 1813.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Chandler 1966, s. 1020
  2. ^ [a b] ”Leipzig : Battle of Leipzig : Napoleonic Wars : Bonaparte : Bernadotte : Charles : Blucher”. Napoleonguide.com. Arkiverad från originalet den 24 September 2010. http://web.archive.org/web/20100924075900/http://www.napoleonguide.com/battle_leipzig.htm. Läst 2010-10-16. 
  3. ^ Russell Frank Weigley: The age of battles: the quest for decisive warfare from Breitenfeld to Waterloo. 2004, S. 480.
  4. ^ Christopher Clark: Preußen – Aufstieg und Niedergang 1600–1947. 1. Auflage. Phanteon Verlag, 2008, sid. 429.
  5. ^ [a b c] Russell Frank Weigley: The age of battles: the quest for decisive warfare from Breitenfeld to Waterloo. 2004, sid. 482.
  6. ^ http://www.militarhistoria.se/artiklar/1800-tal/slaget-vid-leipzig-1813/
  7. ^ http://runeberg.org/nfbp/0072.html
  8. ^ Digby Smith, "1813: Leipzig - Napoleon and the Battle of the Nations"
  9. ^ [a b] (Esposito & Elting - "Military History and Atlas of the Napoleonic wars."
  10. ^ [a b c] Battle of Leipzig 1813 : Battle of Nations : Napoleon : Schlacht : Bataille
  11. ^ Battle of Leipzig 1813 : Battle of Nations : Napoleon : Schlacht : Bataille
  12. ^ William Cathcart (first edition 1850) Commentaries on the War in Russia and Germany in 1812 and 1813, London: J. Murray. Reissue: Demi-Solde Press, ISBN 1-891717-14-6.
  13. ^ Battle of Leipzig 1813 : Battle of Nations : Napoleon : Schlacht : Bataille
  14. ^ Nafziger - "Napoleon at Leipzig", sid. 191
  15. ^ Battle of Leipzig 1813 : Battle of Nations : Napoleon : Schlacht : Bataille
  16. ^ Smith, Digby George. 1813: Leipzig : Napoleon and the Battle of the Nations.
  17. ^ Nafziger, Napoleon at Leipzig, sid. 215
  18. ^ Nafziger, Napoleon at Leipzig, sid. 216
  19. ^ Howard Giles, okänd bok och publiceringsdatum
  20. ^ Digby Smith - "1813: Leipzig - Napoleon and the Battle of the Nations", sid. 256
  21. ^ Chandler, 1966, sid. 936
  22. ^ Livijn, Clas (1909). Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814. Stockholm. Sid. 94-95 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Chandler, David G., The Campaigns of Napoleon, The MacMillan Company (publicerad 1966) ;
  • Smith, Digby (1998), The Napoleonic Wars Data Book, Greenhill 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]