Meänkieli

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia Incubator
Wikimedia Foundation har en testupplaga av Wikipedia på Meänkieli.
tornedalsfinska
meänkieli
Talas i Sverige, Finland
Region Tornedalen
Antal talare 40 000 - 70 000
Klassificering  uraliskt

  finsk-ugriskt
   östersjöfinskt
    finskt

     tornedalsfinska
Officiell status
Officiellt språk i Sverige (minoritetsspråk)
Språkkoder
ISO 639-2 fiu
ISO 639-3 fit

Meänkieli (meän kieli särskrivet betyder vårt språk) är ett finsk-ugriskt språk. Det är sedan år 2000 ett inhemskt officiellt minoritetsspråk i Sverige.

Meänkieli består av tre huvuddialekter:

Språksociologiska faktorer, ett eget skriftspråk samt en växande medvetenhet om meänkieli som identitets- och kulturskapande kraft har lett fram till att meänkieli fått status som ett eget inhemskt språk. På den finska sidan av gränsen är meänkieli däremot en dialekt av finskan (man kan knappt märka någon skillnad mellan meänkieli som talas i Övertorneå och den finska dialekt som talas på andra sidan älven i finska Övertorneå). Skillnaden mellan språk och dialekt anses idag[sedan när?] mer vara en politisk och språksociologisk fråga än en lingvistisk definition. Språklig, etnisk och kulturell identifikation påverkar relationen mellan språk och dialekt. Inte minst förekomsten av ett eget skriftspråk har betydelse.

Eftersom den finska som talades i Meänmaa på båda sidor om gränsen inte hade status som språk utan uppfattades som en finsk dialekt fanns det flera benämningar på språket - som ovan nämnts. Meän kieli (vårt språk) var en sådan benämning. Finlandsfinskan kallades "täysi suomi" (hel finska) eller "oikea suomi" (riktig finska). Under 1980-talets senare del började man använda termen meänkieli i mer formella sammanhang för att beteckna det som tidigare oftast hetat tornedalsfinska. Ordet tornedalsfinska kan fortfarande användas som namn, men sedan ordet meänkieli användes, i riksdagsbeslutet 1999 som i princip stadfäste dialekten som ett språk, har det fått allt större spridning, i forskning och läroböcker som hos myndigheter och andra officiella instanser.

Tornedalen strömmar

Historik[redigera | redigera wikitext]

Delar av Tornedalen befolkades av finsktalande grupper från östra och västra Finland senast under 1100-talet. År 1809 blev Tornedalen uppdelad mellan två nationer när Finland blev ryskt. Först på 1800-talet, efter rikssprängningen, började finskan i Finland utvecklas till ett enhetligt, fullständigt skriftspråk, framför allt under inflytande från språket i sydvästra Finland. Denna utveckling har tornedalingarna på svensk sida inte varit en del av i någon högre grad. Den riksfinska de lärde sig genom privat läsning, per radio eller på besök i södra Finland uppfattades mest som ett inlärt, om och inte främmande, språk.

Under 1800-talet gjordes försök att försvenska tornedalingarna i namn av skolpedagogik och nationalstatsideologi, eller göra dem "tvåspråkiga", som det hette i förslagsställarnas språkbruk. 1888 beslutades att svenskan skulle bli enda undervisningsspråk i statens folkskolor, en ordning som enskilda socknar i Tornedalen redan infört på egen hand för sina skolor. Det finns vittnesmål om att skolbarn förbjöds att tala finska även på rasterna, och straffades om de ändå gjorde detta. Någon generell föreskrift om finskt talförbud fanns inte - men ändå utgick ett särskilt påbud 1957 att inte förbjuda att finska talas, vilket gör att detta år räknas som början till slutet på språkförtrycket.

Många tornedalingar fick modersmålsliknande färdigheter i svenska, vilket var det primära syftet med politiken, men de fick å andra sidan ingen utvecklad läs- eller skrivfärdighet i finska. En språkpetition skrevs 1928 av ett antal lärare som menade att man lär sig svenska bättre om man kan skriva och läsa på modersmålet, men dess argument blev kraftigt motarbetade av stora delar av samhället, och petitionärerna hade heller inte något starkt stöd för sina krav bland tornedalingarna själva. Dock bidrog petitionen till en senare omsvängning av politiken.[1]

Det förekom inte något betydande motstånd mot den förda språkpolitiken bland tornedalingarna. Det finns flera möjliga tolkningar av detta tidigare bristande intresse för finskan. En är att språkpolitiken förorsakade en stigmatisering av minoritetsspråket och -identiteten, något som förekommit i minoritetsregioner över hela Europa. En annan tolkning är att tornedalingarna såg den samhälleliga nyttan av goda svenskkunskaper och ensidigt prioriterade dessa framför färdigheter i finska.

En medverkande faktor torde vara tornedalingarnas vilja att förbli svenska medborgare. Någon separatiströrelse, med till exempel anslutning till Finland som mål (något man varnade för på centralsvenskt håll), har det aldrig funnits ens en antydan till i Tornedalen. Sådana idéer fanns däremot i olika nationalistiska rörelser i Finland,[2] och det är från Finland som de skarpaste protesterna mot svenska statens språkpolitik kommit.

Folklig aktivitet för ett erkännande av meänkieli som språk kan över huvud taget inte noteras förrän mot slutet av 1970-talet. Då började emellertid en folkrörelse växa, med alltmer betydande inslag av meänkieli i föreningsliv, tidningar, lokal teater och litteratur och så vidare. Författaren Bengt Pohjanen och lektor Matti Kenttä var pionjärer. Senare bedrevs forskning i Meänkieli bland annat vid Stockholms universitet (av t.ex. Erling Wande och Birger Winsa[3]). På 1990-talet började man vinna ett mer allmänt erkännande av språket som meänkieli, inte dialekten tornedalsfinska. Både namnet och statusen som språk blev officiella i och med riksdagsbeslutet 1999 (se nedan).

Till historiken kan tilläggas att meänkieli länge varit ett vanligt predikospråk i læstadianismen, vilket säkert varit till hjälp för språkets överlevnad.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Meänkieli talas främst i kommunerna Pajala, Haparanda, Övertorneå samt Kiruna och Gällivare. I de två sistnämnda kommunerna talas språket huvudsakligen på landsbygden, medan svenskan har en starkare ställning i tätorterna. Språket är sedan tidigt 1950-tal, när den stora utflyttningen började, relativt väl representerat i Luleå, Stockholm, Umeå och andra orter där många tornedalingar slog sig ned. I finska Tornedalen är meänkieli en finsk dialekt bland övriga dialekter i Finland, men har på senare tid fått ökad status pga att den tornedalsfinska dialekten har status som språk på den västra sidan om gränsälvarna.

Uppskattningsvis talas/förstås språket av 25 000–40 000 personer i Norrbotten. Omkring 35 000 (2004) i Norrbotten lyssnar dagligen på Sveriges Radio Norrbottens lokalradiosändningar på meänkieli som sänds från Pajala och Luleå. Sveriges Radio sänder program på meänkieli även i P2. Sedan 2005 sänds barnprogram på meänkieli i rikstelevisionen.

Enligt en enkätstudie på uppdrag av Sveriges Radio (Sisuradio) 2006 fann man att det i Sverige finns minst 150 000 personer som förstår eller kan tala meänkieli, av totalt 469 000 i Sverige som talar eller förstår finska och/eller meänkieli.[4] Många av dessa som förstår meänkieli är födda i norra Finland. Åtskilliga har enbart passiva färdigheter i meänkieli. Få ungdomar i Tornedalens nedre dalgång talar i dag meänkieli som dagligt umgängesspråk. I några gränsbyar i Kiruna kommun samt nordligaste delen av Pajala kommun är dock meänkieli fortfarande ett ofta talat språk bland ungdomar.

Språkliga särdrag[redigera | redigera wikitext]

Meänmaa parlör

På grund av den förda språkpolitiken har meänkieli bibehållit många ord som inte längre förekommer i den finska som efter 1809 utvecklades öster om gränsälven Torne älv. Det är inte endast antalet svenska lånord som avviker från standardfinskan. Skillnader mellan standardfinska och meänkieli finner man bland annat i fonologi, morfologi, syntax och lexikon.

Morfologiskt och fonologiskt, som i grundstrukturen som är minst föränderlig för yttre social påverkan, är meänkieli snarlik många finska dialekter och i synnerhet givetvis dialekterna i norra Finland. I huvudsak är strukturen fortfarande baserad på de nordfinska, öst- och västfinska dialekterna. Medan standardfinskan trängt in allt djupare i de finska dialekterna har meänkieli bevarat drag som förr fanns i nord-, väst- och östfinska dialekter och fått en del influenser från svenska språket i framförallt fonologin, men även i viss mån i ordföljd och en del morfologiska drag.

Ett exempel är ägarändelsen för andra person singularis (din mamma, pappa) som i standardfinska låter äitisi, isäsi, medan man på meänkieli säger mammasti, pappasti. Ägarändelse -sti är fortfarande levande, särskilt i några ord, medan de flesta finska dialekter (om inte alla?) använder -si som enda språkdrag för att markera denna ägarändelse.

Ett av de mest karaktäristiska dragen i meänkieli är h-metatesen, eller omkastningen av språkljud, som förekommer på en rad positioner men framförallt i alla illativ- och passivformer, exempelvis sanothaan 'det sägs', Pajalhaan eller Pajahlaan 'till Pajala'. Den äldre finska formen, som till exempel förekommer i Kalevala, i Sydösterbotten och i nordfinskan, talohon (in i huset) har i modern finska ersatts med taloon medan meänkieli således har talhoon.

Ett annat allmänt fenomen i östfinska dialekter är stadieväxlingen t:0 (t:d i standardfinska), till exempel sota:soan 'krig:krigets', pöytä:pöyän 'bord:bordets'. kaheksan 'åtta', fi sodan, pöydän, kahdeksan. Detta språkdrag är allmänt i meänkieli, förutom ett sällan förekommande t:d i gällivarefinskan.

Ett allmänt västfinskt drag som är allmänt i meänkieli är -tt- i vissa ord där standardfinskan har -ts-, t ex mettä 'skog', Ruotti 'Sverige', itte 'själv', etc. På finska blir det således metsä, Ruotsi och itse.

Meänkieli, som andra finsk-ugriska språk, är ett i hög grad syntetiskt språk, det vill säga orden får en tilläggsändelse där analytiska språk, som svenskan, använder pre- eller postpositioner: talossa 'inne i huset', talosta 'ut ur huset', talhoon 'in i huset'. Dock är språket något mer analytiskt än standardfinska. Man säger pöyän päälä 'på bordet', medan man på standardfinskan skriver pöydällä. Pöydän päällä används även i finskt talspråk och uttalas i de flera östfinska dialekter som i meänkieli.

Påverkan från svenskan[redigera | redigera wikitext]

Svenska språket har skapat en del fraser som finländarna har svårt att förstå: tullee yhtä koska 'kommer när som helst, vilken sekund som helst', syö ylös ruoka 'ät upp maten', osasin kohta 'träffade nästan (gevär)'.

De aspirerade fonemen /p/, /t/ och /k/ och sje-ljud. Således kan finnen säga kapitaali, temppeli, torttu, medan tornedalingen säger khaphithaali, thämppeli och thoortta. Det andra avvikande draget är att tornedalingen uttalar, till exempel skyltti 'skylt' som /schyltti/, medan finnen säger kyltti. Dessa språkliga drag förekommer inte i finska dialekter.

Det vardagliga och informella talspråket är — likt språkbruket i andra minoritetsregioner — över huvud taget rikt på kodväxlingar och lånord från svenskan. Naturligt tvåspråkiga tenderar ofta att i informellt tal bland lika tvåspråkiga vänner byta språk mitt i en mening och använder ofta lånord från det dominerande språket. Kodbyte förekommer när talaren inte integrerar lånordet fonetiskt eller morfologiskt utan behåller det långivande språkets struktur. Lånord är integrerade ord.

En artikel om tornedalsfinska på tornedalsfinska av språkforskaren Birger Winsa heter Täälä blandathaan sprookit [5] (en blandning således av "Här blandar vi språken" och "Täällä sekoitetaan kielet").

Ordexempel[redigera | redigera wikitext]

Meänkieli har pga mindre påverkan från standardfinskan behållit en stor mängd ord som tidigare förekom relativt allmänt i nordfinska dialekter och i öst- och västfinska dialekter. Bortsett från moderna svenska lånord finns det dock mycket få ord i meänkieli som inte förekommer i en/några finska dialekter. I nutida Finland finns det dock ingen dialekttalare som känner igen alla dessa ord som har sina rötter i en mängd äldre dialekter i Finland och Karelen.

Allmänna adverb[redigera | redigera wikitext]

Man kan räkna upp några allmänna ord som inte förekommer i standardfinskan eller inte i exakt samma betydelse som till exempel adverben,

  • heti 'snart',
  • kohta 'nästan',
  • piiain 'kanske',
  • rohki 'verkligen'
  • varsin, paikala 'genast'

Allmänna substantiv[redigera | redigera wikitext]

Allmänna substantiv, kroppsord och naturtermer som till exempel

  • aihki' 'gammal tall',
  • autto 'låglänt impediment med grandunge',
  • fenka 'näringsbrist, utmattning',
  • hankisääski 'harkrank',
  • hia 'ärm',
  • hilla 'hjortron',
  • hukka 'varg',
  • hytiäinen 'liten knott',
  • hämppi 'spindel',
  • joki 'å',
  • joukhainen 'svan',
  • jäsen 'led, lem',
  • kaltio 'kallkälla',
  • kartano 'gårdsplan',
  • kalvonen 'handled',
  • kiiski 'insekt',
  • kirsisääski 'vårmygga',
  • kläppi 'barn; unge',
  • knapsu 'man som utför kvinnogöra (betydelseutveckling pågår)',
  • koppaskiiski 'skalbagge',
  • krenkku 'sågbock',
  • kräpä 'pratsam, talför' etc.
  • kuosto 'torrträd med bark, halvtorr fura',
  • levä 'gungfly',
  • liima 'alg',
  • maakäräjä 'landsting',
  • moron 'godmorgon',
  • niva 'strömdrag',
  • nokka 'näsa',
  • oja 'bäck',
  • pitkänen 'åska',
  • plakkari 'ficka',
  • pokka 'vad' ,
  • poovi 'bröst',
  • porri 'massavedsstock, mindre stock',
  • pölkky 'timmerstock',
  • raiska 'rovfågel, rovdjur, asätare',
  • ruumis 'kropp; lik',
  • ryyppönen 'gråsparv',
  • räkäpuu 'frodvuxet träd',
  • rääme 'skrufs, ögongojs',
  • saajo 'myrholme',
  • sivvut 'kroppsida vid midja',
  • suanto 'sel',
  • ummikko 'enspråkig person',
  • uu 'stut, spec fågelholk',
  • vaara 'berg',
  • vaarain 'hallon',
  • vuoma 'flark',
  • vuopio 'älvfjord, långsmal vik',
  • väylä 'äldv',

Allmänna adjektiv[redigera | redigera wikitext]

Allmänna adjektiv som till exempel

  • tuore 'fuktig',
  • veres 'färsk',
  • liepeä 'svag, mild (t ex kaffe)',
  • saura 'mödosam, uthållig',
  • ilmanaikhainen 'onödig, undgänglig',
  • hööli 'rejäl, frikostig, bjudsam',
  • hälppä 'glupsk',
  • kranttu 'petig, kräsen, noggrann',
  • ulkokullattu 'tillgjord, förkonstlad',
  • praamelias 'skrytsam'.

Allmänna verb[redigera | redigera wikitext]

Allmänna verb som till exempel

  • porista 'prata',
  • saarnata 'predika; prata, tala',
  • jurota 'slira',
  • sopsata 'få fäste',
  • säämätä 'slita, nöta',
  • perustaa 'bry sig',
  • pohottaa 'skymta',
  • marsia 'gå',
  • tolvata 'trava, springa fort',
  • nulkuttaa 'lunka',
  • laukkoa 'springa',
  • mennä tyrhmään 'svimma',
  • menehtyä 'svimma',
  • pyörtyä 'gå vilse',
  • saaloa 'flåsa',
  • osata 'träffa, skjuta rätt',
  • raiskata 'slösa meningslöst, kasta bort ngt värdefullt',
  • maikkua 'vaka(fisk)',
  • ruveta 'nappa',
  • kuorustaa 'rulla upp, vika upp (ärmar)',
  • heivata 'upphöra, avsluta'.

Svenska lånord[redigera | redigera wikitext]

Gamla svenska lånord är t.ex. kartiini 'gardin', lööki 'lök', kööki 'kök', potati 'potatis', muuruutti 'morot', hantuuki 'handduk', kranni 'granne', kahveli 'gaffel', vekkarikello 'väckarklocka', hulikaani 'huligan', blaisku 'blask; blaskig (kaffe)' etc.

Därtill finns det stora mängder svenska välintegrerade lånord som finnar har svårt att förstå, till exempel tafsi 'fisketafs', kastspöö 'kastspö', förkaasari 'förgasare', kruua 'gruva', växeliloova 'växellåda', styyka 'stuga', ööversyyni 'översyn', teevee 'tv', daatturi 'dator', biili 'bil', etc. Givetvis har tornedalingen svårt att förstå motsvarande standardfinska ord; liksom tusentals moderna standardfinska ord.

Meänkieli har bidragit med ett ord till svenska språkets utveckling: knapsu 'feminin man som utför kvinnosysslor' (ett ord som håller på att få en ny mening).

Egna innovationer?[redigera | redigera wikitext]

Förutom de dialektala orden i meänkieli som har sina rötter i äldre finska dialekter och inlån från samiska, svenska och i viss mån norska finns det några enstaka ord som inte med lätthet kan härledas till finska dialekter eller andra språk. I några orter använder man ordet tutna för att beteckna 'uggla, hök'. Det ordet har man än så länge inte kunnat härleda till finska dialekter eller samiskan. Terrängord som saajo 'myrholme' och vinsa 'skogklädd kulle' har likaså en begränsad spridning, men förekommer i nordfinska dialekter. Av ortnamn är åtminstone Matarenki/Matarinki fortfarande oklar i både betydelse och ursprung.

Språkets status[redigera | redigera wikitext]

Nationellt minoritetsspråk[redigera | redigera wikitext]

Meänkieli är efter ikraftträdandet av språklagen 1999 (2009:600) ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk. I förvaltningsområdet för meänkieli ingår Gällivare, Kiruna, Pajala, Övertorneå, Kalix och Haparanda kommuner. I dessa kommuner har medborgarna har rätt att begära muntlig, och viss skriftlig, service på meänkieli i kontakter med statliga, kommunala, regionala, nationella myndigheter som verkar i området eller som har ansvar för olika frågor som berör området, till exempel Länsstyrelsen i Norrbottens län. De har också rätt till förskola och äldrevård på meänkieli. I grundskolan kan man begära tvåspråkig utbildning på meänkieli eller undervisning i modersmålet meänkieli. Länsstyrelsen i Stockholm har ansvar för uppföljning.

Talare och användning[redigera | redigera wikitext]

Det är i hög utsträckning personer över 40 år som talar mer genuin meänkieli, medan övriga yngre vuxna och ungdomar talar svenska och har i viss mån passiva färdigheter i meänkieli. Yngre personer i svenska Tornedalen som kan finska, talar en variant som anses vara mer lik standardfinska, påverkad av det skriftspråk de lärt sig, och finsk radio och TV, som kan tas emot i Tornedalen.

Meänkieli har en svag ställning i skola, undervisning, forskning och TV-media. Intresset för att läsa meänkieli i modersmålsundervisningen är svag i alla andra kommuner utom Kiruna (2011).

Skriftspråk[redigera | redigera wikitext]

Meänkieli består av tre talade varieteter: torneälvdalsdialekt, vittangidialekt/jukkasjärvidialekt samt den något mer avvikande gällivaredialekten. I Kiruna finns det en mindre rörelse som betecknar språkvarieteten som lannankieli och på svenska kvänska, medan språkvarieteten i Gällivare kommun kallas för jellivaaransuomi på meänkieli och på svenska den något nedlåtande termen byfinska. Gällivarefinska och jukkasjärvifinska är varierande dialekter pga stor inflyttning till Malmfälten från hela Tornedalen och norra Finland. Meänkieli som skriftspråk baserar sig främst på den talform som brukas i Pajala och Övertorneå kommuner pga att de två första böckerna på den lokala dialekten skrevs av två personer bosatta i Erkheikki och Tärendö (William Snell, 1940-talet och Johan Lantto, 1960-talet). Skillnaderna mellan dialekterna är inte omfattande, utom för den språkform som talas i Nattavaara med omnejd, men som numera har allt färre talare.

Det finns ca 50 böcker skrivna på meänkieli, inkluderad ordböcker. Det finns inte någon dagstidning som skriver på meänkieli.[6] Den största dagstidningen i området, Haparandabladet skriver på svenska och standardfinska. En krönika per vecka förekommer på tornedalsfinska, samt en bilaga på meänkieli och svenska publicerad av Svenska Tornedalingars Riksförbund - Tornionlaaksolaiset 6 ggr/år. I SR:s lokalradio sänds en knapp timme på vardagar. SVT sänder i mycket begränsad utsträckning program på meänkieli[6]. Meänmaa Språkråd publicerar 6 gånger per år en tidskrift enbart på meänkieli

Den skrivna dialektformen meänkieli används sedan 2005 mycket flitigt av tornedalsfinnar i Facebook i grupperna Meänkieli, Meänmaa, Seku vain, Vistot nakut ja kolot knapsut etc.

Skönlitteratur, personer och institutioner[redigera | redigera wikitext]

Adjunkten Matti Kenttä, författarna Bengt Pohjanen och Mona Mörtlund, Tornedalsteatern, STR-T, flera musikgrupper, universitetskurser i meänkieli, Sveriges Radios meänkieliredaktion i Pajala (Meän raatio) , Finska institutionen vid Stockholms universitet, flera riksdagsledamöter, m fl personer, föreningar och institutioner har kraftigt bidragit till att göra språket mer erkänt. Kurser i språket har getts vid Stockholms universitet, Luleå tekniska universitet och Umeå universitet. 2011 finns det dock knappt intresse för universitetskurser i meänkieli och lärarkompetensen för universitetsstudier är mycket bristfällig.

Författaren Bengt Pohjanen skrev den första romanen på meänkieli (Lyykeri, 1985), den första pjäsen (Kuutot, 1987), har tagit initiativet till Meän akateemi, skrivit många romaner, översatt evangelierna, sånger ur Kalevala och under flera år kåserat på meänkieli i Haparandabladet. Pohjanens kortfilm, Fylla moppe, har visats på TV i flera länder och deltagit vid internationella filmfestivaler, vunnit pris och spridit kunskap om hur det var att växa upp med tornedalsfinska som modersmål. Bengt Pohjanen har tillsammans med Kirsti Johansson utgivit två delar av den tornedalsfinska litteraturhistorien. Den första delen, "Den tornedalsfinska litteraturen I - från Kexi till Liksom", Barents Publisher, 2007 behandlar skönlitterära författare som har meänkieli som modersmål och som även - förutom svenska och finska - skrivit verk på meänkieli. Den andra delen "Den tornedalsfinska litteraturen II - från Kalkkimaa till Hiljas Byström II, Barents Publisher, 2009, handlar om meänkielispråkiga författare som inte skrivit på meänkieli. Bengt Pohjanens roman Smugglarkungens son (Norstedts, 2007) är självbiografisk och ger en bild av hur det var att växa upp som meänkielispråkig i svenska Tornedalen i efterkrigstidens Sverige. I den andra delen av sin självbiografi, Tidens tvång (Norstedts, 2009), berättar han om sin väg till trespråkigt författarskap.

Bengt Kostenius, Mona Mörtlund, Inga Britt Uusitalo, Birger Winsa etc är andra författare som med sina romaner/skrifter/böcker bidragit till utvecklandet av skriftspråket.

Svenska Tornedalingars Riksförbund - Tornionlaaksolaiset[redigera | redigera wikitext]

Föreningen som började att arbeta för erkännande av den forna finska dialekten som språk och verka för språkets utvecklande och bevarande är Svenska tornedalingars riksförbund — Tornionlaaksolaiset, STR-T, som grundades 1982.

Föreningen Meänmaa[redigera | redigera wikitext]

Meänmaa förening eller på meänkieli Meänmaa yhistys bildades 2007[7]. 2009 bildades Meänmaa Språkråd som söker öka kontakterna mellan de olika språken och dialekterna på Nordkalotten. Meänmaa Språkråd arbetar med meänkieli som språk och som dialekt. Meänmaa arbetar bland annat med att skapa en Wikipedia på meänkieli,[8] arrangera språkbad och utarbeta en utvecklad grammatik för meänkieli.[9] Den största uppgiften är dock att redigera en storordbok för meänkieli.

Ordböcker för meänkieli[redigera | redigera wikitext]

Sammantaget har man gett ut ett antal relativt enkla ordböcker på meänkieli, gällivarefinska och nordfinska. Matti Kenttä och Erling Wande har redigerat den första ordboken på meänkieli, Meän kielen sanakirja (1992). Den första ordboken var delvis trespråkig: meänkieli - finska - svenska, medan sökord på svenska bara fick översättning till meänkieli. Ordboken är slutsåld sedan många år. Birger Winsa, som är den förste docenten i meänkieli, har, förutom ordboken på gällivarefinska (1992), på eget förlag gett ut ett antal kulturordhäften med som berör ordförråden inom olika kulturdomäner: jakt, renskötsel, maträtter, fiske, snö, vatten, natur, terräng, andevärld etc (2005-2010).[10] Dessa kulturordhäften inkluderar ord från samtliga nordfinska språkliga varieteter över hela Nordkalotten och är ett sätt att främja ett gemensamt språk- och kulturarv och för att skapa ökad förståelse för språket som en avgjort viktig del av den sociala kulturen. Ordböckernas största svagheter är bristen på ord för moderna företeelser. En översättare har svårt att finna de rätta orden i dessa ordböcker. Det finns inga ordböcker att köpa och det har aldrig funnits en ordbok på meänkieli - finska/finska - meänkieli.

Det har funnits en internetordbok/orddatabas på svenska - meänkieli/meänkieli svenska(www.nordfinska.se). Enkla delar av denna orddatabas finns fortfarande: Meankieli.com, Meankieli.se, men dessa har inte varit uppdaterade eller underhållna sedan flera år. Orddatabaserna är insamlade av Birger Winsa[11].


Meänmaa Storordbok del 1 - 12[redigera | redigera wikitext]

Meänkieli Storordbok

Meänmaa Språkråd redigerar en ordbok på meänkieli som (2011) innehåller 75 000 ord från hela det nordfinska dialektområdet, inklusive Nordnorge, varav ca 45 000 av dessa ord är nedtecknade i Tornedalen och Malmfälten [12]. Det första bandet för Meänkieli Storordbok utkom den 15 december 2011 och innehåller ca 20000 ord. Totalt skall 9-12 volymer av ordboken ges ut med sökord på meänkieli, på svenska och på finska. [13].

Meän akateemi Storordbok del 1-2[redigera | redigera wikitext]

Meän akateemi, en förening som ägs av Svenska Tornedalingars Riksförbund - Tornionlaaksolaiset (STR-T), har 2011 informerat att man avser att publicera en meänkieli storordbok våren 2012. Redaktörer är Märta Nylund, Birgitta Rantatalo och Erling Wande. Ordboken planeras utkomma i två volymer: svenska - meänkieli och meänkieli - svenska. Orden har insamlats i Svenska Tornedalen samt Malmfälten [14].

Jämförelse mellan de två initiativen[redigera | redigera wikitext]

Bägge databaserna till ordböckerna har samma grundmaterial som docent Birger Winsa digitaliserat. Meän akateemi har "fått" 26 500 ord ur denna databas nämligen de ord som nedtecknats i svenska och finska Tornedalen samt Malmfälten. Meänmaa Språkråd har dock utvecklat orddatabasen ytterligare till att innehålla 75 000 ord, medan Meän akateemi begränsat arbetet till de ord som belagts i svenska Tornedalen, Kiruna och Gällivare (ordbelägg från finska Tornedalen ingår inte). Om bägge ordböckerna publiceras kommer närmast hela ordmaterialet som Meän akateemi bearbetar publiceras två gånger. Först av Meänmaa 15 december 2011 och sedan våren 2012 av Meän akateemi.[15]

Språkvård och språkläror[redigera | redigera wikitext]

Författaren Bengt Pohjanen och adjunkten Matti Kenttä skrev den första grammatiken för meänkieli som utkom 1996. Grammatiken bygger på den meänkieli som talas i Haparanda-Övertorneå och Pajala kommuner. Senare utvecklades den grammatiken av Pohjanen och språkvetaren Eeva Muli (2006, 2. uppl. 2007). Meänkieli rätt och lätt är en lärobok i meänkieli. Diskussionen om grammatik, ordförråd och ortografi har under 1980-talet förts i ett slags inofficiell språknämnd, olika arbetsgrupper av frivilliga, länge under Pohjanens ledning.

Utgivningen av ordböcker, språkläror och grammatikor, liksom språkvårdande arbete, visar att meänkieli har under decennier utvecklat en stor mängd normer som baserar sig på den talade språkformen i framförallt Pajala kommun. De avgjort flesta som skriver på meänkieli är födda och uppvuxna i Pajala och Övertorneå kommuner där den talade formen är mycket homogen ifråga om fonologiska och morfologiska språkdrag.

Sedan 1980-talet har lokalradion i Pajala använt meänkieli som officiellt språk och tillsammans med det ökande bruket av formellt tal på meänkieli har det bidragit till utvecklingen av en formell meänkieli. Formell meänkieli innehåller inga kodbyten, inga s.k. onödiga låna och avsevärt färre svenska lånord som ofta ersätts med standardfinska ord. På grund av ovanan att höra meänkieli i formella sammanhang förväxlar dock många felaktigt detta språkbruk med finlandsfinska. Skriven meänkieli följer närmast utan undantag i samtliga texter en formell meänkieli.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lars Elenius: Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv, Lund 2006, s. 258 — ISBN 91-44-04439-9
  2. ^ Lars Elenius: Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv, Lund 2006, s. 170ff
  3. ^ Winsa, Birger. ”Från tornedalsfinska till meänkieli” (PDF). Finska institutionen, Stockholms universitet. http://www.sweblul.se/sweblul/index.php?option=com_docman&task=doc_download&gid=115&lang=en. Läst 22 juli 2008. 
  4. ^ http://www.sweblul.se
  5. ^ http://personal.inet.fi/cool/jjlammi/virittaja.pdf
  6. ^ [a b] Kuoppa, Harriet (2008-02-29). ”Situationen för minoritetsspråket Meänkieli i Sverige” (PDF). DAUM. http://www.sofi.se/2607. Läst 22 juli 2008. 
  7. ^ www.meanmaa.net
  8. ^ http://incubator.wikimedia.org/wiki/Wp/fit/Alkusivu
  9. ^ NSD 100706, 110726, www.nsd.se
  10. ^ http://www.meankielenforlaaki.se
  11. ^ Samtliga uppgifter från docent Birger Winsa, 15 juni 2011
  12. ^ Orddatabas Nordfinska
  13. ^ Meänkieli förlag om ordboken
  14. ^ Information från Meän akateemi om planerad ordbok
  15. ^ Källor till detta stycke är www.str-t.com vad gäller Meän akateemis ordbok, språk, ekonomiskt stöd, utgivning, samarbete, redaktörer. Uppgift om ordbokens grundmaterial är från docent Birger Winsa 20110406. Ordförande för Meänmaa har lämnat uppgifter om Meänkieli Iso sanakirja, omfattning, idell verksamhet etc.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Elenius, Lars: Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv, Lund (2006) — ISBN 91-44-04439-9
  • Kenttä, Matti, & Wande, Erling (red.) (1992). Meän kielen sanakirja : [Tornedalsfinsk ordbok]. ISBN 91-87410-09-5 (inb)Övertorneå: Kaamos. 240 s.
  • Pohjanen, Bengt & Muli, Eeva, Meänkieli rätt och lätt, andra upplagan (2007) - ISBN 978-91-89144-36-1
  • Pohjanen, Bengt & Johansson, Kirsti, Den tornedalsfinska litteraturen I (2007)
  • Pohjanen, Bengt & Johansson, Kirsti, Den tornedalsfinska litteraturen II (2009)
  • Pohjanen, Bengt, Gränsens tredje rum (2007)
  • Karlsson, Björn (red.), Bengt Pohjanen - Meän vanhiin (2004) - ISBN 91-89144-18-X
  • Winsa, Birger (1991). Östligt eller västligt? Det äldsta ordförrådet i gällivarefinskan och tornedalsfinskan'. ISBN 91-7146-945-1. Stockholm : Almqvist & Wiksell International. Serie: Studia Fennica Stockholmiensia. Diss. Stockholm.
  • Winsa, Birger (2005). Socialt kapital i en- och flerspråkiga regioner : svenska Tornedalen jämförd med finska Tornedalen och några nordsvenska kommuner. Stockholms universitet. Finska institutionen. ISBN 91-971948-3-2. Stockholm. Department of Finnish, Stockholm University, 2005
  • Winsa, Birger (1998). Language attitudes and social identity : the oppression and revival of a minority language in Sweden Edited by Pauline Bryant. Canberra. Applied Linguistics Association of Australia. Serie: Australian review of applied linguistics. Occasional paper.
  • Winsa, Birger (1997). Från ett vi till ett dem Torne älv som kulturgräns. Ingår i: Korhonen, Olavi: Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien / Olavi Korhonen & Birger Winsa. Umeå. Kulturgräns norr. ISBN 91-88466-08-6.
  • Winsa, Birger (2000). Language planning in Nepal, Taiwan and Sweden. Edited by Richard Baldauf and Robert B. Kaplan. ISBN 1-85359-483-0. Clevedon: Multilingual Matters, cop. 2000. Serie: Multilingual matters, 99-0327043-7; 115 s.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]