Mullvad

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Mullvad (olika betydelser).
Mullvad
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Talpa europaea MHNT.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Äkta insektsätare
Eulipotyphla
Familj Mullvadsdjur
Talpidae
Underfamilj Talpinae
Släkte Mullvadar
Talpa
Art Mullvad
T. europaea
Vetenskapligt namn
§ Talpa europaea
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Utbredningsområde (i grönt)
Utbredningsområde (i grönt)
Synonymer
  • Europeisk mullvad
  • Vanlig mullvad
Hitta fler artiklar om djur med

Mullvad (Talpa europaea) är ett litet däggdjur som tillhör familjen mullvadsdjur. Den lever största delen ensam i underjordiska gångar som den gräver ut i lös fuktig jord.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Skelett av mullvad.

Mullvaden är ett litet djur som mäter 11 till 16 cm och väger 72 till 128 gram.[2] Den har spetsig nos och en cylindrisk kropp som är täckt av tät skimrande mörk päls. Djuret är svartblåaktigt eller svartgråaktigt, undantagsvis kan den vara vit eller gulaktig på grund av genetiska orsaker. Svansen är cirka 2,5 cm lång.[2]

Ögonen är mycket små och örat saknar ytteröra.[2] Nosen slutar med ett långsmalt tryne som bärs upp av ett speciellt ben.[källa behövs] Nosen är ett känsligt känselorgan som inte används i grävandet. Framfötterna är väl anpassade för grävning, med fem tår som är försedda med kraftiga klor[2] och förenade med ett membran som når nästan ända fram till klorna. Tårna är också förstärkta med ett specialben.[källa behövs] Bakbenen har en utväxt som också gör att det går lättare att gräva.[källa behövs]

Deras syn är dålig och de kan inte urskilja rörelser, vilket gör den mycket sårbar ovan jord. Den hör bra. Den har mycket kraftiga tänder och kan dra ut en mask ur jorden även om denna har flera centimeters fäste. Det taktila sinnet är mycket välutvecklat, med särskilda känselhår på nosen, framfötterna och bakfötterna. Den har också ett särskilt känselorgan längst ut i nosen.[källa behövs]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Mullvaden är en av nio arter i släktet Talpa. De andra arterna i släktet förekommer vid Medelhavet samt i nordöstra och västra Asien. Hur dessa arter är släkt med varandra är huvudsakligen outforskat.[källa behövs] Släktet Talpa och flera arter från östra- och sydöstra Asien bildar tillsammans släktgruppen Talpini.[3]

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Arten förekommer från Storbritannien i väst (den saknas på Irland) över Central- och Östeuropa till västra delar av Sibirien, ungefär till regionen av floderna Ob och Irtysj.[1] Mullvaden finns även i södra Nordeuropa men den föredrar tempererade områden och saknas därför längst i norr samt i Kaukasus och vid Medelhavet. I de sistnämnda regionerna finns därför andra arter av släktet Talpa. I Alperna förekommer den upp till 2 400 meter över havet.[4]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige förekommer den från Götaland och norrut till Södermanland.[källa behövs]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Mullvad som sticker upp huvudet ur öppning i jorden.

Mullvaden föredrar bördig slättmark men förekommer lokalt i bergstrakter. Habitatet utgörs av ängar, skogar, trädgårdar och odlingsmark, och den undviker vanligen barrskogar, sandiga kullar och myrmark.[5]

Mullvaden är ett ensamlevande djur som lever största delen av sitt liv nere i de underjordiska gångarna som den gräver ut. Den lever i ett komplext system av gångar, djupa (15—25 cm) gångar som är ganska permanenta samt ytligare gångar (några få centimeter under ytan) som är tillfälliga. De ytliga gångarna används för att söka mat och för att hitta en partner. Mullvadshögarna bildas där mullvaden skyfflar ut jord i änden på en gång. Boet är i allmänhet en enkel utvidgning av en av de djupa gångarna och en miljö där den kan upprätthålla acceptabel temperatur. Ytan som mullvaden genomletar i jakt på sin föda varierar mellan 600 och 900 kvadratmeter. Sin närvaro ger mullvaden till känna genom att kasta upp ständigt nya jordhögar, som visar utsträckningen av dess jaktområde och utgörs av den jord som avlägsnats ur de vågräta gångar som den grävt.

Den söker även sin föda under mark. den lever av andra jordlevande djur som daggmaskar (80 %), larver, insekter, näbbmöss, sniglar etc. Dessutom äter den också snäckor, grodor samt smärre kräldjur. Den äter dagligen omkring 50 % av sin egen kroppsvikt (5 till 50 gram, genomsnittligt 20 gram).[6] På grund av sin mycket stora aptit måste den ständigt förstora de ytligt liggande gångarna. Vid bytets uppsökande vägleds mullvaden av sitt synnerligen starkt utvecklade luktsinne. Även dess hörsel är förträfflig.

Jordhögar av mullvad.

Hannen och honan har skilda bon. Boet markeras med urin och dessutom producerar mullvaden en luktande körtelvätska som troligen hjälper hannar och honor att hitta varandra under parningstiden.[2]

Med hjälp av sina starka nackmuskler och de skovellika händerna river mullvaden sönder jordklumparna och kastar dem bakom sig med utomordentlig snabbhet. I gångarna rör sig mullvaden mycket fort. Den når där en hastighet på 67 meter/minut (cirka 4 kilometer/timme).[7] Mullvaden simmar också ganska bra.

Mullvadarna är osociala och kämpar med varandra vid stridigheter om reviret.[2] Honor har i sina äggstockar ett område (ovotestis) som producerar testosteron. Troligen är de därför lika aggressiva som hannarna.[5]

Under vintern ligger djuret inte i dvala, varför det på kalla breddgrader då måste uppsöka sin föda på större djup.

Mullvaden jagas av olika rovfåglar samt av rävar och vildsvin. Även hundar och tamkatter dödar ibland mullvadar.[8]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Fortplantningen äger normalt rum en gång per år mellan mars och maj och resulterar i en kull på 2—7 ungar (genomsnitt 3). Dräktighetstiden är upp till 4 veckor (genomsnitt 33 dagar) och ungarna diar ungefär 6 veckor. Vid födseln är ungdjuren nakna, blinda och inte större än en bondböna, så att de hör till de mest hjälplösa bland däggdjurens ungar. Eftersom de redan från första början ådagalägger samma lysande aptit som de vuxna, tillväxer de dock snabbt. Efter två månader lämnar de unga boet. De tar då ofta vägen ovan jord, och blir därmed ett lätt byte för rovdjur.[2]

Mullvadar kan bli 4 till 5 år gamla, men de flesta individerna dör tidigare. Undersökningar visade att två tredjedelar av populationen i ett visst område är ett år gammal eller yngre. Individer som är tre år eller äldre hittas sällan.[9][10]

Mullvaden och människan[redigera | redigera wikitext]

Lokalt har mullvaden jagats hårt som skadedjur. Här upphängda kadaver av mullvad på ett staket på Malham Moor, Storbritannien.

Som skadedjur[redigera | redigera wikitext]

Mullvaden anses vara ett skadedjur i odlingar. Alfred Brehm skrev i sitt verk Djurens liv att: "mullvaden är i förhållande till sin storlek (ett) fruktansvärdt rofdjur", och liknande uppfattningar bidrog till artens dåliga rykte i flera decennier.[11]

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

I Västerbottens bygdemål kallas mullvaden gwann.[12]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Talpa europaeaIUCN:s rödlista, auktor: Amori, G. et. al. (2008), besökt 11 januari 2009.
  2. ^ [a b c d e f g] Sondergaard, E. and P. Myers. 2006 Talpa europaea på Animal Diversity Web (engelska), besökt 23 januari 2011.
  3. ^ Wilson & Reeder (red.) (2005) Mammal Species of the World, Talpini
  4. ^ Herter, 1979
  5. ^ [a b] R. Edwards (maj 2012). ”Mole”. ARKive. http://www.arkive.org/mole/talpa-europaea/. Läst 23 november 2012. 
  6. ^ K. Mellanby: Food and activity in the mole „Talpa europaea“. I: Nature. 215, 1967, s. 1128—1130.
  7. ^ G. Godfrey: A field study of the activity of the mole (Talpa europaea). I: Ecology. 36, 1955, s. 678—685.
  8. ^ Martin Görner, Hans Hackethal: Säugetiere Europas. Neumann, Leipzig 1987, ISBN 3-7402-0025-1
  9. ^ O. Funmilayo: Age determination, age distribution and sex ratio in mole population. I: Acta Theriologica. 21, 1976, s. 207–215.
  10. ^ S. Skoczen: Age determination, age structure and sex ratio in mole, „Talpa europaea“ Linnaeus, 1758 populations. I: Acta Theriologica. 11, 1966, s. 523—536.
  11. ^ Mullvadar i Alfred Brehm, Djurens lif (andra upplagan, 1882), Däggdjuren
  12. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 269, vid uppslagsordet HV, Gleerups, Lund 1862…1867, faksimilutgåva Malmö 1962 [1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullvadartade däggdjur i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)
  • Herter, K., (1979) Die Insektenesser. I: Bernhard Grzimek (utgivare): Säugetiere. DTV, München (Grzimeks Tierleben, Band 10), s. 169–232.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]