Mullvad
 |
Den här artikeln behöver fler källhänvisningar för att verifieras. (2011-01) Förbättra artikeln genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Information som inte verifieras, blir ifrågasatt och kan tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
- För andra betydelser, se Mullvad (olika betydelser).
| Mullvad Status i världen: Livskraftig (lc)[1] |
|
 |
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Äkta insektsätare Eulipotyphla |
| Familj | Mullvadsdjur Talpidae |
| Underfamilj | Talpinae |
| Släkte | Mullvadar Talpa |
| Art | Mullvad T. europaea |
| Vetenskapligt namn | |
| § Talpa europaea | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
Utbredningsområde (i grönt)
|
|
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Mullvad, europeisk mullvad eller vanlig mullvad (Talpa europaea) är ett litet grävande däggdjur som tillhör familjen mullvadsdjur. Den lever under marken, i jord som är lös och fuktig. Små jordhögar, mullvadskullar, visar var den håller till. Mullvaden anses vara ett skadedjur i odlingar. Till exempel skrev Alfred Brehm i sitt kända verk Djurens liv att: "mullvaden är i förhållande till sin storlek (ett) fruktansvärdt rofdjur", liknande uppfattningar bidrog till artens dåliga rykte i flera decennier.[2]
Innehåll |
[redigera] Utseende
Mullvaden är ett litet djur, som mäter 11 till 16 cm och väger 72 till 128 gram. Den har en spetsig nos och cylindrisk kropp som är täckt av en tät skimrande mörk päls. Djuret är svartblåaktigt eller svartgråaktigt, undantagsvis kan den också vara vit eller gulaktig. Svansen är cirka 2,5 cm lång.[3]
Ögonen är mycket små och öronen saknar ytteröra. Nosen slutar med ett långsmalt tryne som bärs upp av ett speciellt ben. Nosen är ett känsligt känselorgan som inte används i grävandet. Framfötterna är väl anpassade för grävning, med fem tår som är försedda med kraftiga klor och förenade med ett membran som når nästan ända fram till klorna. Tårna är också förstärkta med ett specialben. Bakbenen har en utväxt som också gör att det går lättare att gräva.
Deras syn är dålig och de kan inte urskilja rörelser, vilket gör den mycket sårbar ovan jord. Den hör bra. Den har mycket kraftiga tänder och kan dra ut en mask ur jorden även om denna har flera centimeters fäste. Det taktila sinnet är mycket välutvecklat, med särskilda känselhår på nosen, framfötterna och bakfötterna. Den har också ett särskilt känselorgan längst ut i nosen.
[redigera] Systematik
Mullvaden är en av nio arter i släktet Talpa. De andra arterna i släktet förekommer vid Medelhavet samt i nordöstra och västra Asien. Hur dessa arter är släkt med varandra är huvudsakligen outforskat. Släktet Talpa och flera arter från östra- och sydöstra Asien bildar tillsammans släktgruppen Talpini.[4]
[redigera] Utbredning och habitat
Arten förekommer från Storbritannien i väst (den saknas på Irland) över Central- och Östeuropa till västra delar av Sibirien, ungefär till regionen av floderna Ob och Irtysj. Mullvaden finns även i södra Nordeuropa men den föredrar tempererade områden och saknas därför längs i norr samt i Kaukasus och vid Medelhavet. I de sistnämnda regionerna finns därför andra arter av släktet Talpa. Habitatet utgörs av ängar, skogar, trädgårdar och odlingsmark. I Alperna förekommer den upp till 2 400 meter över havet.[5]
[redigera] Förekomst i Sverige
I Sverige förekommer den inom hela Götaland och norrut t. o. m. Södermanland. Den bor med förkärlek på slättmark, i fruktbara trakter. Dock saknas den inte fullständigt i bergstrakter.
[redigera] Ekologi
Den är ett ensamlevande djur som lever största delen av sitt liv nere i de underjordiska gångarna som den gräver ut. Mullvaden lever i ett komplext system av gångar, djupa (15-25 cm) gångar som är ganska permanenta och ytligare (några få centimeter) gångar som är tillfälliga. De ytliga gångarna används för att söka mat och för att hitta partner. Mullvadshögarna bildas där mullvaden skyfflar ut jord i änden på en gång. Boet är i allmänhet en enkel utvidgning av en av de djupa gångarna och en miljö där den kan upprätthålla acceptabel temperatur. Ytan som mullvaden genomletar i jakt på sin föda varierar mellan 600 och 900 kvadratmeter. Sin närvaro ger mullvaden till känna genom att kasta upp ständigt nya jordhögar, som visar utsträckningen av dess jaktområde och utgörs av den jord som avlägsnats ur de vågräta gångar som den grävt.
Här finner den också sin föda, som består av andra jordlevande djur: daggmaskar (80%), larver, insekter, näbbmöss, sniglar etc. Dessutom äter den också snäckor, grodor samt smärre kräldjur. Den äter dagligen en kvantitet föda, som utgör omkring 50% av dess egen kroppsvikt (5 till 50 gram, genomsnittlig 20 gram).[6] På grund av sin mycket stora aptit måste den ständigt förstora de ytligt liggande gångarna. Vid bytets uppsökande vägleds mullvaden av sitt synnerligen starkt utvecklade luktsinne. Även dess hörsel är förträfflig.
Hannen och honan har skilda bon. Med hjälp av sina starka nackmuskler och de skovellika händerna river den sönder jordklumparna och kastar dem bakom sig med utomordentlig snabbhet. I gångarna rör sig mullvaden mycket fort. Den når där en hastighet på 67 meter per minut (cirka 4 kilometer per timme).[7] Mullvaden simmar också ganska bra.
Mullvadarna är osocial och kämpar ofta med varandra. Under vintern ligger djuret inte i dvala, varför det på kalla breddgrader då måste uppsöka sin föda på större djup.
Mullvaden jagas av olika rovfåglar samt av rävar och vildsvin. Även hundar och tamkatter dödar ibland mullvadar.[8]
[redigera] Fortplantning
Fortplantningen äger normalt rum en gång per år mellan mars och maj och resulterar i en kull på 2-7 ungar (genomsnitt 3). Dräktighetstiden är upp till 4 veckor (genomsnitt 33 dagar) och ungarna diar ungefär 6 veckor. Vid födseln är ungdjuren nakna, blinda och inte större än en bondböna, så att de hör till de mest hjälplösa bland däggdjurens ungar. Eftersom de redan från första början ådagalägger samma lysande aptit som de vuxna, tillväxer de dock snabbt. Efter två månader lämnar de unga boet. De tar då ofta vägen ovan jord, och blir därmed ett lätt byte för rovdjur.[3]
Den kan bli 4 till 5 år gammal men de flesta individerna dör tidigare. Undersökningar visade att två tredjedelar av populationen i ett visst område är ett år gammal eller yngre. Individer som är tre år eller äldre hittas sällan.[9][10] Många ungdjur dör med två månaders ålder när de lämnar moderns bo och när de måste etablera ett eget revir.[3]
[redigera] Källor
- Mullvadartade däggdjur i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1913)
- K. Herter: Die Insektenesser. I: Bernhard Grzimek (utgivare): Säugetiere. DTV, München 1979 (Grzimeks Tierleben, Band 10), s. 169–232.
- Noter
- ^ Talpa europaea på IUCN:s rödlista, auktor: Amori, G. et. al. (2008), besökt 11 januari 2009.
- ^ Mullvadar i Alfred Brehm, Djurens lif (2:a upplagan, 1882), Däggdjuren
- ^ [a b c] Sondergaard, E. and P. Myers. 2006 Talpa europaea på Animal Diversity Web (engelska), besökt 23 januari 2011.
- ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Talpini
- ^ Herter (1979)
- ^ K. Mellanby: Food and activity in the mole „Talpa europaea“. I: Nature. 215, 1967, s. 1128–1130.
- ^ G. Godfrey: A field study of the activity of the mole (Talpa europaea). I: Ecology. 36, 1955, s. 678–685.
- ^ Martin Görner, Hans Hackethal: Säugetiere Europas. Neumann, Leipzig 1987, ISBN 3-7402-0025-1
- ^ O. Funmilayo: Age determination, age distribution and sex ratio in mole population. I: Acta Theriologica. 21, 1976, s. 207–215.
- ^ S. Skoczen: Age determination, age structure and sex ratio in mole, „Talpa europaea“ Linnaeus, 1758 populations. I: Acta Theriologica. 11, 1966, s. 523–536.
[redigera] Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Mullvad
