Olof Johansson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Olof Johansson (olika betydelser).

Sten Olof Håkan Johansson, född 31 juli 1937 i Ljungby församling i Kalmar län, är en svensk centerpartistisk politiker som var partiledare för Centerpartiet 1987–1998 och miljöminister 1991–1994. Han är son till lantbrukaren Harry Johansson och Greta, född Karlsson.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Olof Johansson tog studenten 1956 och därefter reservofficerexamen, bedrev studier vid Handelshögskolan i Stockholm och arbetade som lantbrukare, journalist, kontorist, lärare och ombudsman fram till 1966. Han var sekreterare i Centerns riksdagsgrupp 1966–69, ledamot av Stockholms kommunalfullmäktige 1966-70, förbundsordförande för Centerns Ungdomsförbund 1969-1971, ledamot av Centerns partistyrelse från 1971, suppleant i Skatteutskottet 1971-76, riksdagsledamot 1971–1998, ledamot av Miljöforskningsutredningen 1972-74, ledamot av Utredningen om säkerhetsåtgärder med mera i skatteprocessen 1973-76, biträdande industriminister 1976-1978 (energiminister), biträdande budgetminister 1979-1982 (personal- och löneminister), 2:e vice ordförande i partistyrelsen 1979-85 och vice ordförande 1985. Vidare var han ordförande i Rådgivande nämnden för medbestämmandefrågor 1979-82, ordförande i Datadelegationen 1980-82, tillförordnad kommunikationsminister i maj 1981, styrelseledamot i Sveriges Geologiska Undersökningar (SGU) från 1983, ledamot av Data- och offentlighetskommittén från 1984 och för Delegationen för forskning om den offentliga sektorn från 1985. Han var partiledare för Centerpartiet 1987-1998 och miljöminister 1991-1994.

Under Olof Johanssons tid som ordförande i CUF (Centerns Ungdomsförbund) började framför allt ungmoderater kalla CUF-are för Åsa-Nisse-marxister, ett epitet som politiska motståndare även senare använt om Johansson.[1]

Öresundsbron. Olof Johansson avgick från regeringen i protest mot byggandet av bron.

Olof Johansson har spelat en viktig roll i den svenska inrikespolitiken under flera årtionden. I Fälldins första regering fick Johansson en av de mest utsatta ministerposterna, som energiminister. År 1991 blev han miljöminister i Bildts borgerliga koalitionsregering, en post som han dock lämnade sommaren 1994 i protest mot byggandet av Öresundsbron, som han länge motarbetat. Samtidigt undvek han att låta regeringen spricka till följd av frågan, genom att göra sin avskedsansökan till en personlig protest medan de tre övriga centerpartisterna i regeringen satt kvar.

År 1995 inledde Centerpartiet under Olof Johanssons ledning ett nära samarbete med den socialdemokratiska regeringen, ett samarbete som varade till 1998, då Johansson bara några månader före riksdagsvalet lämnade partiledarposten. Den av honom initierade historiska uppbrytningen av blockpolitiken blev emellertid ett trovärdighetsproblem för efterträdarna Lennart Daléus och Maud Olofsson, som båda i stället satsade på borgerlig samverkan.

Efter partiledartiden har Olof Johansson bland annat varit styrelseordförande i Systembolaget 2002-2008. Den 14 juli 2006 utsågs han till en av fyra vindkraftsamordnare i landet.[2]

Skrifter[redigera | redigera wikitext]

  • Arbete för välfärd: näringspolitik, arbete och produktion utifrån centerpolitiska värderingar, Stockholm 1975 ISBN 91-36-00616-5

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Debatt i Sveriges riksdag om Särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m m, 14 april 1977”. http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=101&dok_id=G009107&bet=1976/77:107. 
  2. ^ Näringsdepartementets webbplats, uppdaterad 1 oktober 2009

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985-1988, utgiven av Riksdagens förvaltningskontor, Stockholm 1986 ISSN 0283-4251 s. 152


Föregångare:
Gösta Andersson
Centerns Ungdomsförbunds förbundsordförande
1969-1971
Efterträdare:
Karl Erik Olsson
Föregångare:
-
Sveriges energiminister
1976-1978
Efterträdare:
Carl Tham (FP)
samordnings- och energiminister
Föregångare:
Marianne Wahlberg (FP)
Sveriges personal- och löneminister
1979-1982
Efterträdare:
-
Föregångare:
Karin Söder (C)
Centerpartiets partiledare
1987-1998
Efterträdare:
Lennart Daléus (C)
Föregångare:
Birgitta Dahl (S)
Sveriges miljöminister
1991-1994
Efterträdare:
Görel Thurdin (C)
Föregångare:
Karin Söder
Andre vice ordförande i Centerpartiet
1979-1985
Efterträdare:
Karl-Erik Olsson
Föregångare:
Karin Söder
Förste vice ordförande i Centerpartiet
1985-1987
Efterträdare:
Karl-Erik Olsson


Camera-photo.svg Society.svg Flag of Sweden.svg Denna biografiska artikel om en svensk politiker behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.