Carl Bildt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För ledamoten av Svenska Akademien, se Carl Bildt (1850–1931).
För ingenjören, se Carl Wilhelm Bildt.
Carl Bildt


Innehar ämbetet
Tillträdde ämbetet 
6 oktober 2006
Monark Carl XVI Gustaf
Statsminister Fredrik Reinfeldt
Företrädare Jan Eliasson

Ämbetsperiod
4 oktober 1991–7 oktober 1994
Monark Carl XVI Gustaf
Ställföreträdare Bengt Westerberg
Företrädare Ingvar Carlsson
Efterträdare Ingvar Carlsson

Ämbetsperiod
23 augusti 1986–4 september 1999
Företrädare Ulf Adelsohn
Efterträdare Bo Lundgren

Ämbetsperiod
14 december 1995–18 juni 1997
Företrädare Förste ämbetsinnehavare
Efterträdare Carlos Westendorp

Född 15 juli 1949 (64 år)
Halmstad, Halland
Politiskt parti Moderata samlingspartiet
Maka Kerstin Zetterberg (1974-?)
Mia Bohman (1984–1997)
Anna Maria Corazza (sedan 1998)
Ministär Regeringen Carl Bildt
Namnteckning Carl Bildts namnteckning
Webbplats http://carlbildt.wordpress.com

Nils Daniel Carl Bildt , född 15 juli 1949 i Halmstad, är en svensk politiker (moderat), adelsman och diplomat. Han var riksdagsledamot 1979–2001, partiledare för Moderata samlingspartiet 1986–1999 samt statsminister 1991–1994. Sedan 2006 är han utrikesminister.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Carl Bildts heraldiska vapen

Carl Bildt föddes i Halmstad i Hallands län. Han är son till byrådirektör[1] Daniel Bildt (1920–2010)[2] och förbundssekreterare Kerstin Andersson-Alwå[3]. Hans enda syskon, Nils Daniel Anders Bildt, är född den 29 april 1952. Bildt tillhör en uradlig ätt med rötter i norsk och dansk medeltid. Carl Bildt är sonsons sonson till tidigare statsministern och riksmarskalken, friherre Gillis Bildt.[4]

Bildt gifte sig 1974 med Kerstin Zetterberg men äktenskapet blev kortvarigt. Han var 1984–1997 gift med Mia Bohman, dotter till den tidigare moderatledaren Gösta Bohman.[5] Sedan den 18 oktober[6] 1998 är han gift med Anna Maria Corazza Bildt. Han har tre barn: Gunnel (född 1989), Nils (född 1991) samt Gustaf (född 2004).

Under skoltiden var Bildt klasskamrat med Staffan Hildebrand och Robert Collin.[7] Bildt studerade under gymnasietiden på Östra Real i Stockholm. I samband med en landsomfattande lärarstrejk 1966 gjorde han sitt första TV-framträdande. Bildt, som var ordförande i skolans elevråd, bidrog till att elevledd undervisning kunde organiseras under delar av strejken.[8] Bildt var under samma tid styrelseledamot i Sveriges Elevråds Centralorganisation, numera Sveriges Elevkårer.

Bildt tog studentexamen 1968 på Östra Real och blev samma år medlem i Moderaterna. Han gjorde värnplikt som handräckningsvärnpliktig personalassistent vid Försvarsstaben. Under universitetstiden[källa behövs] var han politisk sekreterare i föreningen Högerstudenterna och aktiv i studentkårspartiet Opposition '68. Han blev vice ordförande i Fria Moderata Studentförbundet 1971 och ordförande 1973.[9] Bildt fullföljde aldrig sina universitetsstudier till en akademisk examen. Åren 1973–76 var han redaktör för tidningen Svensk Linje.[1]

Bildt var 1973–76 även politisk sekreterare i Moderata samlingspartiet och arbetade nära partiledaren Gösta Bohman. Han nämndes redan vid denna tid som en möjlig blivande partiledare[10] och deltog i arbetet med att forma programmet för den nya regeringen hösten 1976.[11] Åren 1976–78 var han regeringens sakkunnige i frågor för samordningsuppgifter och 1979-81 statssekreterare i regeringens samordningskanslier. I riksdagen var Bildt sitt partis utrikes- och säkerhetspolitiske expert.

Under en resa till USA 1983 kom Bildt att diskutera säkerhetspolitiska frågor med bland andra företrädare för CIA. Detta ledde till hård kritik från statsminister Olof Palme eftersom Sverige var involverat i en diplomatisk notväxling med Sovjetunionen angående den dåvarande Ubåtsskyddskommissionens slutsatser. Bildt ansåg att hans handlande var korrekt och försvarade sitt agerande med stöd av sitt parti. Händelsen fick stor publicitet och medförde att Bildt för första gången hamnade i offentlighetens ljus.

Tiden som partiledare och statsminister[redigera | redigera wikitext]

Carl Bildt på Sergels torg i Stockholm under valrörelsen 2010. Foto: Frankie Fouganthin

Som partiledare från 1986 befäste Carl Bildt med Centerpartiets nedgång Moderaternas ställning som största borgerliga parti, och kunde 1991 bilda fyrpartiregering tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Regeringen liberaliserade regelverk, sålde ut statliga företag, inledde och slutförde förhandlingarna om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och startade byggandet av Öresundsbron. Bildt var själv ordförande i den it-kommission, som regeringen bildade för att stimulera den nya informationstekniken. Under oppositionsåren 1986 till 1991 var han även moderaternas gruppledare i riksdagen.

Den ekonomiska krisen, som orsakades av en kombination av 1980-talets missgrepp i Sverige och svårigheterna med det europeiska monetära systemet under främst 1992,[källa behövs] vållade svåra problem. Hösten 1992 förhandlade regeringen Bildt fram flera krispaket tillsammans med det största oppositionspartiet, socialdemokraterna, men trots detta tvingades man att överge den fasta kronkursen. Efter det borgerliga valnederlaget 1994 avgick hans regering.

Bildt verkade energiskt för svensk anslutning till EU, och undertecknade vid det europeiska toppmötet på Korfu i Grekland den 23 juni 1994 fördraget om Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Hans utrikespolitiska erfarenhet har senare lett fram till prestigefyllda internationella uppdrag.

Efter valnederlaget 1994 arbetade Bildt internationellt som EU:s medlare samtidigt som han stannade kvar på sin post som moderaternas partiledare. Partiledarskapet sköttes i praktiken av bl.a 1:e vice partiledaren tillika gruppledaren i riksdagen Lars Tobisson, partisekreteraren Gunnar Hökmark och 2:e vice partiledaren Gun Hellsvik.[12] Efter ytterligare ett nederlag i valet 1998 avgick Bildt som partiledare i augusti 1999. Han efterträddes av den tidigare skatteministern Bo Lundgren.

Carl Bildt som utrikesminister tillsammans med den amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice den 24 oktober 2006.

Internationella uppdrag[redigera | redigera wikitext]

I juni 1995 utsågs han till EU:s medlare i jugoslaviska krigen och delade i den egenskapen ordförandeskapet i fredskonferensen för Bosnien-Hercegovina på flygbasen Wright-Patterson i Dayton, Ohio den 1–21 november 1995 (hans med-ordförande var Richard Holbrooke som representerade USA och Igor Ivanov från Ryssland).

Efter fredsavtalets formella undertecknande i Paris den 14 december 1995 utsågs Bildt till den förste innehavaren av posten som hög representant, High Representative, och chef för Office of the High Representative, den internationella myndighet som inrättades i Bosnien för att leda det politiska och civila genomförandet av avtalet. Han återkom 1997 till Sverige för att driva valrörelse 1998, men då de borgerliga inte lyckades återta regeringsmakten avgick han som partiordförande i augusti 1999. Han hade då utsetts till FN:s generalsekreterare Kofi Annans särskilda ombud (special representative) på Balkan och fortsatte i den befattningen till och med 2001. I egenskap av internationell diplomat blev han erbjuden att hålla The Tanner Lecture on Human Values, vilken han gav vid Cambridge University i mars 2005: Peace after War: our Experience, där han presenterade sju ”läxor” om hur man bygger upp en stat efter en väpnad konflikt. År 1998 utkom han med en bok om sina erfarenheter i Balkan: Peace Journey: The Struggle for Peace in Bosnia.

Bildt har sedan dess haft olika internationella uppdrag för bland annat ESA (Europeiska rymdorganisationen), Europakommissionen och ICANN. Förutom uppdrag i olika företagsstyrelser är han bland annat styrelseledamot i International Institute for Strategic Studies i London, European Policy Center i Bryssel, Apen Italia i Rom, Centre for European Reform i London och RAND Corporation i Arlington County i Virginia och Santa Monica.

Under den första tiden som partiledare för Moderata samlingspartiet var Bildt ifrågasatt och i sitt första val, 1988, åtnjöt han inte något större förtroende. Mot slutet av partiledartiden blev han dock populär och ansågs, av såväl meningsmotståndare som partikamrater, vara en skicklig strateg. Han var ordförande för International Democrat Union 1992–99.

Carl Bildt är medlem i Trilateral Commission (grundad av David Rockefeller), tillsammans med bland andra Urban Ahlin och Marcus Wallenberg. Han är hedersdoktor vid University of St. Andrews i Skottland, där han är medlem av rådet för Center for the study of Terrorism and Political Violence. Han har också ett engagemang i det slutna elitsällskapet Bilderberggruppen och var med 2010 i Stignes, 2009 i Vouliagmeni, 2008 i Chantilly, 2007 i Istanbul, 2006 i Ottawa.[13] Han har även mottagit många dekorationer och hedersutmärkelser från flera länder.

Bildt var även programledare för tv-programmet Middag med Bildt som visades i TV8 2004–05.

Tiden som utrikesminister[redigera | redigera wikitext]

Carl Bildt som utrikesminister. Januari 2008.

Bildt inträdde i regeringen Reinfeldt som utrikesminister den 6 oktober 2006. Han har kritiserats av oppositionen, som menat att Bildts handlande som utrikesminister skulle styras av hans privata affärsintressen, intressen i Ryssland och Sudan via aktier och optioner i företagen Lundin Petroleum och Vostok Nafta. Bildt har tillbakavisat kritiken och har även sålt sina aktier i företagen. Optionsinnehavet i Vostok Nafta medförde att han blev KU-anmäld. Bildt har också kritiserats för sin medverkan i styrelsen för Committee for the Liberation of Iraq, en internationell organisation som förespråkade invasionen av Irak 2003.

Bildt har stöttat Israels självständighet och rätt att försvara sig mot angrepp, samtidigt som han har kritiserat landets ockupations- och bosättningspolitik och försvarat palestiniernas rätt till ett internationellt erkänt hemland. Han har också upprepade gånger framfört att isoleringspolitiken mot Gazaremsan måste brytas, så att området kan överleva på handel och normal affärsverksamhet i stället för bistånd. Han har fördömt både palestinska raketangrepp mot Israel från Gaza, samt israeliska bombningar av Gazas civila näringsliv och det israeliska förbudet mot civil import till området.[14]

Under Bildts tid som utrikesminister har Sverige stått som värd för en FN-konferens om Iraks återuppbyggnad. Under hans ledning har departementet också beslutat att upprätta ambassader i Afghanistan och Vitryssland för att Sverige skall kunna följa den inrikes- och säkerhetspolitiska utvecklingen inom dessa länder. Han har kritiserat kränkningar av mänskliga rättigheter i länder som Ryssland, Iran, Kina och Kuba. Bildt har kritiserat den ryska invasionen av Georgien samt dess annekteringar av Abchazien och Sydossetien. Bildts kritik av Ryssland föranledde de ryska ledarna att ställa in möten med Bildt och andra svenska representanter.[15] Sverige har beslutat att delta i FN-insatser i Tchad och Centralafrikanska republiken. Man har även beslutat om svensk militär insats i Darfur.

Inom Europa- och säkerhetspolitik har utrikesministern förespråkat europeisk enighet samt kärnvapennedrustning och rustningskontroll. I riksdagen har han betonat vikten av att inte lämna över hotet från kärnvapen till efterkommande generationer. Utrikesdepartementet har även beslutat att erkänna republiken Kosovo trots protester från Serbien och Ryssland.

I juli 2009 beslöts det att ambassaden i Sri Lanka samt generalkonsulaten i Kaliningrad, Kanton, Los Angeles och New York skall läggas ner. Särskilt förslaget rörande generalkonsulatet i New York har mött kritik. Samtidigt förordnades förre Bildtmedarbetaren Peter Egardt som utredare med direktiv att lägga fram förslag om reformer inom utrikesförvaltningen, särskilt för struktur och kompetensförsörjning samt samverkan i och utanför regeringskansliet.

Under sin tid som utrikesminister kritiserade Bildt offentligt Egyptens svar på landsomfattande demonstrationer och uttryckte sig följande: "Jag är förfärad över det stora dödstalet under demonstrationerna i Egypten. Säkerhetsstyrkorna kan inte undkomma ansvar" vilket resulterade i en strid mellan Bildt och Egyptens ambassadör i Sverige.[16] Bildt har även hårt kritiserat Ryssland antihomolagar och den förföljelse och misshandel som pågår av homosexuella i Ryssland[17] för vilket han fick mothugg från den Ryska ambassaden.[18] Bildt hyllades av HBT-rörelser efter kritiken.

Kontroverser och kritik[redigera | redigera wikitext]

Demonstration mot Carl Bildt och Lundin Oil på Sergels torg. Stockholm 14 januari 2012

Oppositionspartier, borgerliga politiker och politiska kommentatorer har ifrågasatt Carl Bildts lämplighet som Sveriges utrikesminister på grund av hans hållning i internationella frågor liksom hans privata affärsintressen i den ryska gasjätten Gazprom och Lundin Petroleum, ett oljeföretag med verksamhet i det krigshärjade Sudan.[19][20][21]

Internationella brott i Sudan[redigera | redigera wikitext]

Carl Bildt gick med i styrelsen för Lundin Oil AB år 2000, efter anklagelser om att oljeföretagen förvärrat kriget i Sudan. Lundin Oil var den ledande operatören av ett konsortium som arbetade i ett område i centrum för Sudans inbördeskrig. Trots att anklagelserna bekräftats av särskilda FN-rapportörer[22] och den kanadensiska regeringens utredning,[23] lyckades Bildt överleva den offentliga kontroversen i Sverige, och Lundin Oil kunde fortsätta bedriva verksamhet i Sudan. I juni 2010 offentliggjorde European Coalition on Oil in Sudan ECOS rapporten ”Unpaid debt”, där Lundin pekas ut som delaktigt i krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Företaget förnekade brott, men efter att ha studerat rapporten, öppnade den svenska åklagarmyndigheten en brottsutredning. Efter åklagarens beslut krävde flera riksdagsledamöter att Bildt skulle avgå[24], något han har vägrat att göra.

Privat aktieinnehav[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha avgått som ledare för Moderaterna 1999 engagerade sig Bildt i flera uppdrag inom näringslivet samt i internationella tankesmedjor. Till den senare kategorin hör medlemskap i styrelsen för tankesmedjan RAND Corporation, som står nära det amerikanska försvaret. Han var också medlem i styrelsen för European Policy Center (Bryssel) samt International Institute for Strategic Studies (London) och International Advisory Board of the Council on Foreign Affairs (New York). Han satt också i styrelsen för det amerikanska investmentbolaget Legg Mason, som bland annat investerat i försvarsindustrin.[25]

År 2002 gick Bildt med i styrelsen för Vostok Nafta, ett investmentbolag med innehav i första hand i statliga ryska gasbolaget Gazprom. Bildt var också styrelsemedlem i oljebolaget Lundin Petroleum och medlem i fondförvaltaren East Capitals rådgivningskommitté. Han lämnade dessa uppdrag i samband med att han blev utrikesminister i oktober 2006.

Bildt har kritiserats för möjliga intressekonflikter på grund av hans tidigare position i Vostok Nafta och hans aktieinnehav i företaget. Gazprom är nämligen det företag som bygger den omstridda naturgasledningen mellan Ryssland och Tyskland som går förbi Gotland, ett bygge som godkänts av den svenska regeringen. Denna intressekonflikt anses också kunna påverka relationerna mellan Sverige och andra EU-länder samt Ryssland, då många EU-länder är beroende av rysk olja och gas för sina energibehov.[26][27] Det har också kommit fram att svenska staten satsat nära en miljard svenska kronor (140 miljoner US-dollar) i Vostok Nafta via de svenska AP-fonderna.[28] Bildts aktieinnehav i Vostok Nafta KU-anmäldes av Miljöpartiets Ulf Holm i oktober 2006, två månader senare i december 2006 avyttrade utrikesministern sitt aktieinnehav i Vostok Nafta.[29]

Carl Söderbergh, generalsekreterare för svenska sektionen av Amnesty International, kritiserade också utrikesministerns intressen i ryska gasjätten Gazprom, på grund av Rysslands människorättsproblematik som är en fråga för svensk utrikespolitik.[30] Men kritiken avtog efter att Bildt meddelat sina avsikter att avyttra sig alla finansiella band med bolaget så snart som möjligt. Konstitutionsutskottet kunde inte hitta någon grund för att ifrågasätta Bildts verksamhet i dessa avseenden.

Kriget i Bosnien[redigera | redigera wikitext]

Carl Bildt har kritiserats för sin roll som medlare i bosnienkriget. Bland annat har han som statsminister anklagats för likgiltighet inför den etniska rensning och folkmord som begåtts av bosnienserbiska styrkor mot muslimska och kroatiska civila.[31][32] Bildt motsatte sig varje militär intervention och kritiserade den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher år 1993 för att hon krävde Nato-ingripande mot de bosnienserbiska styrkorna. Sunday Times kallade Bildts och andra EU-ledares handfallenhet inför det pågående folkmordet för "skamligt".[32]

Efter Bildts utnämning till EU:s särskilda sändebud till Jugoslavien gick Tom Warrick från Coalition for International Justice till skarp kritik mot Bildt som beskrevs som "farligt felunderrättad om sin egen arbetsbeskrivning" och i stort sett okunnig om regionen.[31][33] The New York Times kritiserade Bildt för en nonchalant inställning till massakern i Srebrenica där över 8 000 bosniaker dödades, och beskrev honom som att vara belastad med ett rykte om att acceptera serbiska påståenden om gott uppförande utan bevis och se mellan fingrarna gällande angrepp mot civila.[31][34] Flera länder kritiserade Bildt för att ha varit ineffektiv och alltför nära knuten till serberna i Bosnien och Serbien.[35] Brittiske historikern Marko Attila Hoare anklagade Bildt för att ha tonat ner antalet dödsoffer för massakern i Srebrenica och ignorerat serbiska krigsbrott.[36] Bildt kritiserades också för att inte ha nämnt massakern i Srebrenica under ett lunchmöte den 15 juli 1995 i Belgrad med den serbiske presidenten Slobodan Milosevic och befälhavaren för den bosnienserbiska armén, Ratko Mladić, trots att han hade fått rapporter om den pågående massakern.[37]

Efter den förtida frigivningen av dömda krigsförbrytaren Biljana Plavšić från svenskt fängelse under 2009 anmäldes Bildt till konstitutionsutskottet för att vara jävig att delta i ett sådant beslut. Bildt anklagades för att vara personligen involverad i fallet och att ha personliga band till Plavšić.[38][39] Bildt vittnade på Plavšićs rättegång år 2002 i Haag och berömde då hennes efterkrigsinsatser som "modiga".[40]

Ukraina[redigera | redigera wikitext]

Bildt gav sitt stöd for demonstrationen Euromajdan, som han även besökte under ett besök i Kiev 2013. En av de tre oppositionsledare som stod i spetsen för i demonstrationen var Oleh Tjahnybok partiledare för det extremnationalistiska partiet Svoboda.[41] [42] När Svoboda sedan fick flera betydelsefulla ministerposter i Regeringen Jatsenjuk, kritiserades Carl Bildt i Riksdagen för att han inte tydligt tagit avstånd från Svoboda, Bildts svar på kritiken var att kritikerna spelar den ryska propagandan i händerna.[43] Han uttalade att "Jag avstår från att beskriva det partiet. Vi accepterar den regering som har bildats, med många olika personer. Det är en rimlig och demokratisk regering och jag vill inte spela med i den ryska propagandan".[44]

Bildts "twitterdiplomati" fick hård kritik både i Sverige och Norge efter han i ett twitter inlägg skrev: "Så har då Ukraina fått sin egen Quisling, sittande på främmande mark där han vädjar om att en utländsk armé ska ge honom hans land tillbaka". Detta var en komentar till Viktor Janukovytjs begäran om rysk militär hjälp i Ukraina.[45]

Andra kontroverser[redigera | redigera wikitext]

Bildt har också ifrågasatts för sin roll som medlem i Kommittén för befrielsen av Irak (CLI), en grupp med nära band till Bush-administrationen som verkade för invasionen av Irak 2003.[46][47]

Efter det sydossetiska kriget 2008, skrev Bildt på sin blogg att det ryska agerandet hade vissa likheter med Nazitysklands annektering av Sudetlandet 1939. Den ryska reaktionen var stark, och det ryska utrikesministeriet meddelade att Bildt inte längre är välkommen i Moskva.[48]

Wikileaks[redigera | redigera wikitext]

I Förenta staternas sekretessbelagda diplomatdokument som publicerades av Wikileaks 2010 beskrevs Carl Bildt som ”envis”, ”arrogant” och ansågs ha ”begränsad politisk kompetens”.[49] Bildt beskrevs också som någon som tror att han har mer makt och inflytande än han egentligen har, en ”medium size dog with big dog attitude”.[50] Förenta staternas dåvarande president George W Bush fick inför ett möte med Bildt rådet att spela på Bildts önskan ”att operera på hög nivå” och att låtsas vara imponerad av hans tidigare internationella uppdrag.[51] Andra diplomater i USA och politiker fick också rådet att spela på Bildts självbild för att ”hålla honom på gott humör”.[50]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Carl Bildt

Bildt är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 1989.[54]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985–1988. Stockholm: Riksdagens förvaltningskontor. 1986. sid. 44. ISSN 0283-4251 
  2. ^ ”80 år fyller den 9 juli Daniel Bildt”. Helsingborgs Dagblad (Helsingborg): s. 18. 8 juli 2000. 
  3. ^ Född 1922 i Snöstorp i Hallands län. Källa: Sveriges befolkning 1970, (CD-ROM version 1.04) Sveriges Släktforskarförbund 2003
  4. ^ Isaksson (1994), s. 57
  5. ^ Isaksson (1994), s. 66–68
  6. ^ Sveriges Ridderskap och Adels kalender 2007. sid. 76 
  7. ^ http://www.svt.se/bildt--excellensen/
  8. ^ Backman, Linda (13 november 2009). ”En 17-årig Carl Bildt tar över undervisningen på skolan: Arrogans och ansvar”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/100kanslor/en-17-arig-carl-bildt-tar-over-undervisningen-pa-skolan-arrogans-och-ansvar_3746455.svd. Läst 13 september 2011. 
  9. ^ Isaksson (1994), s. 58–61
  10. ^ Tobisson (2009), s. 190
  11. ^ Tobisson (2009), s. 219
  12. ^ Tobisson (2009), s. 465-466
  13. ^ Svahn, Clas (1 juni 2007). ”Bildt deltar i hemligt möte”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=656762. Läst 22 februari 2008. 
  14. ^ Jönsson, Olof/TT (3 februari 2009). ”Bildt: Medveten förstörelse i Gaza”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/bildt-medveten-forstorelse-i-gaza-1.793058. Läst 2 december 2009. 
  15. ^ Hennel, Lena (1 oktober 2008). ”Carl Bildt portad i Ryssland”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1810309.svd. Läst 2 december 2009. 
  16. ^ Carl Bildt i nätbråk med ambassadör
  17. ^ Bildt i ny twitterattack
  18. ^ Ryssland svarar på Bildts kritik
  19. ^ Aftonbladet
  20. ^ Expressen
  21. ^ Expressen
  22. ^ Gerhart Baum (1 maj 2003). ”Special Rapporteur of the Commission on Human Rights on the situation of human rights in the Sudan”. FN. http://www.ecosonline.org/reports/2003/%5Eindex.html/Statementbythespecialrapporteurbaum2003.pdf.html. Läst 2 november 2011. 
  23. ^ Kanadas utrikesdepartement (1 januari 2000). ”Human Security in Sudan: The Report of a Canadian Assessment Mission”. http://www.ecosonline.org/reports/2000/%5Eindex.html/Human%20Security%20in%20Sudan.pdf.html. Läst 2 november 2011. 
  24. ^ Ekot (21 juni 2010). ”V kräver Bildts omedelbara avgång”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3798429. Läst 18 april 2012. 
  25. ^ di.se
  26. ^ Affärsvärlden
  27. ^ DN
  28. ^ Aftonbladet
  29. ^ Affärsvärlden
  30. ^ Bildt KU-anmäls för aktieinnehav, Svenska Dagbladet, 20 oktober 2006.
  31. ^ [a b c] Dilsa Demirbag-Sten, Oförebildtlig, Expressen, 16 oktober 2006.
  32. ^ [a b] Ahlmark, Per (24 oktober 2006). ”Du vet ju hur Carl är”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/ledare/kolumner/du-vet-ju-hur-carl-ar. Läst 28 mars 2009. 
  33. ^ http://www.hri.org/news/balkans/bosnet/1996/96-01-07_1.bos.html
  34. ^ Mr. Bildt's Responsibility in Bosnia, The New York Times, 17 december 1995
  35. ^ Cortright, David (1997). The Price of Peace: Incentives and International Conflict Prevention. Lanham, Maryland: Rowman & Littlefield. sid. 166. ISBN 9780847685561 
  36. ^ Swedish foreign minister Carl Bildt denies over half the Srebrenica massacre Marko Attila Hoare
  37. ^ Hvidfeldt, Anders (1 augusti 1998). ”Bildt höll tyst om massakern”. Aftonbladet. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9808/01/bildt.html. Läst 29 mars 2011. 
  38. ^ Mikael Stengård, Thomas Bodström: Beslutet är jävigt, Aftonbladet, 22 oktober 2009.
  39. ^ On Biljana Plavsic's Early Release, International Security Forum, 25 november 2009.
  40. ^ Bodström KU-anmäler Bildt, Svenska Dagbladet, 23 oktober 2009.
  41. ^ Massiv demonstration i Kiev – kräver avgång Expressen
  42. ^ Hoppas på miljondemonstration i Kiev SvD
  43. ^ Bildt pressades om Svoboda - DN.SE
  44. ^ Krim: Nu beror allt på Putin - Nyheter | SVT.se
  45. ^ Bildt får skarp kritik för Quisling-tweet - Aftonbladet
  46. ^ Bildt in hot water over Iraq war lobbying, The Local, 23 februari 2007.
  47. ^ Vad Carl Bildt gjort för kriget, Aftonbladet, 27 oktober 2006.
  48. ^ Sweden evokes Hitler in condemning Russian assault
  49. ^ Holmström, Mikael (6 december 2010). ”Bildt ger USA problem”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bildt-ger-usa-problem_5780465.svd. Läst 12 juli 2011. 
  50. ^ [a b] Larsson, Thomas (5 december 2010). ”Bildt har begränsad politisk förmåga”. Sveriges Television. http://svt.se/2.22620/1.2257703/bildt_har_begransad_politisk_formaga. Läst 12 juli 2011. 
  51. ^ Stengård, Mikael (december 5, 2010). ””Bildt har satt på sig en för stor kostym””. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8230586.ab. Läst 12 juli 2011. 
  52. ^ ”Medaljförläningar den 6 juni 2003”. Royalcourt.se. 6 juni 2003. http://www.royalcourt.se/ovrigt/pressrum/pressmeddelanden/akriv2003pressmeddelanden/medaljforlaningarden6juni2003.5.19ae493103f9816b7080002468.html. Läst 2 december 2009. 
  53. ^ Nordenvall, Per (red.); Marianne Setterblad (2006). Sveriges Ridderskap och Adels kalender 2007. Stockholm: Riddarhusdirektionen. sid. 76. ISSN 0347-9633. ISBN 91-631-9198-9 
  54. ^ ”Akademiens ledamöter”. Brunnberg.nu. http://www.brunnberg.nu/kkrva/matrikel.php?typ=avd. Läst 2 december 2009. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Carl Cederschiöld
Fria Moderata Studentförbundets ordförande
1973–1974
Efterträdare:
Mats Svegfors
Föregångare:
Ulf Adelsohn
Moderaternas partiledare
1986–1999
Efterträdare:
Bo Lundgren
Föregångare:
Ingvar Carlsson
Sveriges statsminister
1991–1994
Efterträdare:
Ingvar Carlsson
Föregångare:
Jan Eliasson
Sveriges utrikesminister
2006–
Efterträdare:
Innehar fortfarande posten