Orienthussvala

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Orienthussvala
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Orienthussvala i Taiwan
Orienthussvala i Taiwan
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Svalor
Hirundinidae
Släkte Hussvalor
Delichon
Art Orienthussvala
D. dasypus
Vetenskapligt namn
§ Delichon dasypus
Auktor (Bonaparte, 1850)
Utbredning
Gult – häckningsområde Blått – övervintringsområde
Gult – häckningsområde
Blått – övervintringsområde
Synonymer
Chelidon dasypus
Delichon urbicum daspys
Orientalisk hussvala
Hitta fler artiklar om fåglar med

Orienthussvala (Delichon dasypus) är en tätting inom släktet hussvalor. Den är en flyttfågel vars tre underarter häckar i Himalaya och i centrala- och östra Asien. Den övervintrar antingen på lägre höjder i bergsområdena, eller i Sydostasien. Arten är inte hotad utan förekommer lokalt mycket talrik och dess utbredningsområde verkar expandera norrut in i södra Sibirien.

Orienthussvala är lik den närbesläktade hussvalan och har blåsvart ovansida, vit övergump, och ljusgrå undersida. Den häckar i kolonier, och bygger sitt bo av lera som placeras under ett överhäng på en klippa eller under en taknock. Båda föräldrarna bygger boet, ruvar de tre till fyra vita äggen och matar ungarna. Arten lever av små insekter som fångas i flykten, ofta på hög höjd. Mer sällsynt äter den även markbundna insekter som hoppstjärtar och fjärilslarver.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Orienthussvala beskrevs taxonomiskt första gången 1850 utifrån ett specimen infångad i Borneo av den franske naturvetaren och ornitologen Charles Lucien Bonaparte som Chelidon dasypus.[2]Bonapartes nomenklatur i detta fall är förvirrande och hans intention kan ha varit att beskriva den som Hirundo dasypus.[3] Redan 1854 placerades arten istället i släktet Delichon av den brittiske entomologen Frederic Moore och den amerikanske naturvetaren Thomas Horsfield.[4] Det vetenskapliga släktnamnet Delichon är ett anagram av den gammalgrekiska termen χελιδών (chelīdōn), som betyder "svala",[5] och dess artepitet dasypus härstammar från grekiskans δασύπους som ungefär betyder "grovbent" vilket referera till dess kraftiga fötter. Dess närmsta släktingar är de två övriga arterna i släktet Delichon, himalayahussvala och hussvala.[6] Orienthussvalan har tidigare behandlats som en underart till hussvalan.[7]

Orienthussvalan delas vanligtvis upp i tre underarter:[8]

  • D. d. dasypus - nominatformen beskrevs av Bonaparte, och häckar i Sibirien i östra Ryssland, på Kurilerna och i Japan.
  • D. d. cashmeriensis - häckar i Himalaya och beskrevs av den engelska ornitologen John Gould 1858 utifrån ett specimen från Kashmir som samlats in av Andrew Leith Adams[9]
  • D. d. nigrimentale - häckar de sydöstra delarna av artens utbredningsområde, i sydöstra Kina och Taiwan, och beskrevs av den tyska ornitologen Ernst Hartert 1910 utifrån ett specimen insamlat i Fujian, i sydöstra Kina.[10] Underartsepitetet var förut nigrimentalis men detta rörde sig om en felstavning.[8]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Den adulta orienthussvalan av nominatformen är 12 cm lång, har en blänkande stålblå ovansida med en kontrasterande vit övergump, ljusgrå, till vit undersida och något kluven stjärt. Ovansidan stjärten och vingovansidan är brunsvarta och vingundersidan är ljust gråbrun. Benen och fötterna är brunrosa och täckta med vita fjädrar. Dess iris är brun och den har en svart näbb.[11] Utseendemässigt är skillnaderna mellan könen små, men hanens undersida är vitare än honans, speciellt i fräsch dräkt. Juvenilen har en mindre glänsande fjäderdräkt och har mörkbrun ovansida, ibland med en brun ton på övergumpen, och gråvit undersida.[12] D. d. cashmiriensis har en klarare blå ovansida och vitare övergump än den något större nominatformen. D. d. nigrimentale är den minsta underarten.[11]

Förväxlingsrisker med andra arter[redigera | redigera wikitext]

Alla tre underarter kan särskiljas ifrån den liknande himalayahussvalan utifrån den senares svarta huvudsida, svarta undre stjärttäckare och dess mer fyrkantiga stjärt. Orienthussvalan påminner om hussvalan, men är mörkare på undersidan och har mindre kluven stjärt.[11] Störst förväxlingsrisk är mellan den adulta orienthussvalehanen, som har en ljusare undersida, och den östliga underarten av hussvala D. urbicum lagopus som har en mindre kluven stjärt än nominatformen av hussvala, men som ändå har tillräckligt kluven stjärt för att kunna skiljas ifrån orienthussvalan.[11]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Orienthussvalans sång är ett porlande metallisk drill och dess lockläte är ett torrt metalliskt "chiirp", ofta med två eller tre stavelser. Locklätet påminner om hussvalans men är mer raspigt.[12]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Nominatformen av orienthussvalan, D. d. dasypus, häckar i Sibirien i sydöstra Ryssland, på Kurilerna, i Japan och sällsynt i Korea. Den är en flyttfågel som flyttar genom östra Kina för att övervintra på Malackahalvön, Borneo, Filippinerna, Java och Sumatra. Ett mindre antal övervintrar kring heta källor i Japan. D. d. cashmeriensis häckar i Himalaya, från Afghanistan och österut till Sikkim och norrut in i Tibet och västra och centrala Kina.[11] Den häckar på höjder mellan 1 500-5 000 meter över havet, men främst på höjder mellan 2 400-4 000 meter över havet.[12] Denna underart är en kortflyttare som främst övervintrar på lägre höjder vid foten av Himalaya, men vissa fåglar flyttar till slättlandet i nordöstra Indien, och med ett litet antal som övervintrar i Burma och norra Thailand. Den tredje underarten, D. d. nigrimentale, häckar i sydöstra Kina och södra Sibirien. Dess övervintringsområden är fortfarande okända,[11] men de fåglar som häckar i Taiwan övervintrar på lägre höjder. Icke-häckande orienthussvalor har observerats så långt västerut som Förenade Arabemiraten.[13] Utbredningsområdet för D. d. cashmeriensis överlappar himalayahussvalans utbredningsområde, men de häckar vanligtvis på något olika höjder. Denna höjdseparation och dess små morfologiska skillnader verkar förhindra hybridisering.[14]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Orienthussvalan föredrar dalar och raviner i bergsområden eller vid klippkuster, där naturligt förekommande grottor och sprickor tillgodoser behovet av häckningsplatser. Den häckar även på större byggnader som tempel, hotell och kraftstationer.[11] Vintertid tenderar den att flytta till lägre höjder och övervintra i öppna eller kuperade biotoper, men den har observerats på höjder upp till 2560 meter i Thailand.[15]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Fåglar som samlar in bomaterial i Hokkaido, Japan
Fåglar som samlar in bomaterial i Hokkaido, Japan

Orienthussvalan häckar i kolonier på klippväggar, vid grottöppningar, eller skrevor där det finns överhäng, och bona rör ofta inte vid varandra. Den häckar också på större byggnader men inte lika ofta som hussvalan. Boet byggs av lera och är konformat fastsatt mot överhänget eller taknocken. Boet fodras med gräs och fjädrar.[11] Till skillnad från sina närmaste släktingar så tillsluter den ofta inte boet helt, utan lämnar boet öppet. En rysk studie visade att hälften av bona i ett område vid Bajkalsjön visade sig vara av den öppna typen,[16] och underarten D. d. cashmiriensis har observerats bygga grunda skålformiga bon.[17][18]

I genomsnitt lägger den tre till fyra vita ägg, men kullar med sex ägg har observerats. Äggen mäter i genomsnitt 20,2x14,1 mm och väger 2,1 gram.[19] Hur länge äggen ruvas och hur lång tid det tar för fågeln att bli flygg är fortfarande okänt, men liknar säkert hussvalan, som har en ruvningstid på 14-16 dagar och ungarna blir flygga efter 22-32 dagar. Båda föräldrarna tar hand om bobygget, ruvning och uppfödning av ungarna.[11]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Orienthussvalan lever av insekter som den tar i flykten. Som sina närmsta släktingar födosöker den oftast högt upp i luften och tar mest flugor, bladlöss och steklar som bevingade myror. Den tar även en mängd andra insekter som fjärilar, skalbaggar och nätvingar. Närvaron av markbundna smådjur i dess diet, eftersom man funnit markbundna insekter som hoppstjärtar och fjärilslarver, indikerar att den även födosöker på marken.[11]

Predatorer och parasiter[redigera | redigera wikitext]

Fåglar bär ofta på parasiter, både externt, som löss och loppor, och interna blodparasiter. Orienthussvalan är värd för hussvaleloppan Ceratophyllus hirundinis,[20] och nyligen har man upptäckt att den även visar spår av att vara bärare av fågelmalaria.[21] Det finns liten kunskap kring orienthussvalans predatorer, men förmodligen är falkar den främsta predatorn precis som för hussvalan.[22]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Orienthussvalan har ett mycket stort utbredningsområde vilket inte verkar minska och populationsstorleken verkar stabil så arten bedöms inte som hotad. Utifrån detta kategoriseras den som livskraftig (LC) av IUCN.[1] Lokalt är arten vanlig och det verkar som om dess utbredning expanderar norrut in i södra Sibirien.[11]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Artikeln bygger på en översättning från engelskspråkiga Wikipedias artikel Asian House Martin, läst 2011-02-20

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Delichon dasypus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Bonaparte 1850, s. 343
  3. ^ Dickinson et al. Elzen, s. 108
  4. ^ Moore & Horsfield 1854, s. 384
  5. ^ Robinson 2005
  6. ^ The Integrated Taxonomic Information System (ITIS)
  7. ^ Larsson 2001
  8. ^ [a b] Clements et al. Wood
  9. ^ Gould 1858, s. 356
  10. ^ Hartert 1910, s. 810
  11. ^ [a b c d e f g h i j k] Turner & Rose 1989, s. 230–232
  12. ^ [a b c] Rasmussen & Anderton 2005, s. 313-314
  13. ^ Al Abdessalaam et al. 2005, s. 366
  14. ^ Dickinson, Dekker & 2001, s. 335
  15. ^ Robson 2004, s. 216
  16. ^ Durnev, Sirokhin & Sonin 1983, s. 1541-1546
  17. ^ Oates 1890, s. 270
  18. ^ Murray 1890, s. 254
  19. ^ Data från Turner (1989) för D. d. cashmiriensis, äggen hos de båda andra underarterna är något mindre.
  20. ^ Rothschild & Clay 1953, s. 92
  21. ^ Kim, Tsuda & Yamada 2009, s. 1230–1234
  22. ^ Svensson et al. 1999, s. 242

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]