Pliktexemplar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gamla böcker på Merton College i Oxford.

Ett pliktexemplar, (äv. friexemplar, arkivexemplar eller biblioteksexemplar) är ett exemplar av en trycksak eller ett annat verk, som enligt lag måste levereras till plikt- eller friexemplarsbiblioteken, att arkiveras för bl.a. forskningsändamål. Pliktexemplar ska utan kostnad för plikt- eller friexemplarsbiblioteken levereras av tryckerier, förlag eller distributörer.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Se även: Pliktbibliotek

Enligt den svenska lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument måste pliktexemplar levereras till sju bibliotek. Dessa är: pliktbiblioteken: Kungliga biblioteket i Stockholm, Lunds universitetsbibliotek, Stockholms universitetsbibliotek, Uppsala universitetsbibliotek, Linköpings universitetsbibliotek, Göteborgs universitetsbibliotek och Umeå universitetsbibliotek. De två förstnämnda är skyldiga att för alltid spara samtliga pliktexemplar medan de övriga själva får göra ett urval bland de mottagna exemplaren. De icke accepterade exemplaren (speciellt böckerna av papper) skickas då till förbränning. Pliktexemplaret blir då sparat som original av Kungliga biblioteket i Stockholm och kopia av Universitetsbiblioteket i Lund.

Enligt den svenska lagen om pliktexemplar är ett dokument:

ett föremål som lagrar information för läsning, avlyssning eller visning.

Ett dokument kan vara dagstidningar, serietidningar, turistbroschyrer, skolkataloger eller andra skrifter; operalibretton, dataspel, dvd-filmer, närradiosändningar m m. Pliktbiblioteken har rätt att utan kostnad erhålla ett exemplar vardera av varje tidning, dokument eller skrift som ges ut för spridning i Sverige, även om ett utländskt tryckeri anlitats. Plikten gäller när avsikten med publikationen är att sprida den till allmänheten, eller till en större sluten krets. Skrifter ska i huvudsak vara skrivna på svenska, alternativt vara avsedda för spridning inom Sverige, samt ha en upplaga på 30 eller fler exemplar för att de definitionsmässigt ska ses som utgivna och spridda. Svenska tryckerier ska sköta pliktleveransen själva medan utgivaren av praktiska skäl är ansvarig för leveransen till pliktbiblioteken när ett utländskt tryckeri används. I fråga om CD-ROM eller andra elektroniska dokument ska minst 50 stycken ha framställts.[1]

Det som kallas dokument i lagen kan delas in i följande huvudkategorier:

  • tryck
  • film
  • radio
  • skivor
  • tv
  • dvd och video
  • multimedier

Digitalt material[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: E-plikt

I syfte att motverka en förlust av det svenska kulturarvet påbörjade nationalbiblioteket 1997 en robotinsamling av svenska webbsidor. Kungliga biblioteket har dessutom ingått avtal med olika aktörer om frivilliga leveranser av digitalt material. En lag om pliktleverans av digitalt material trädde i kraft 1 juli 2012. Den gäller för det som publiceras från och med 2015. Vissa massmedieföretag och myndigheter kommer enligt förslaget att bli skyldiga att lämna pliktexemplar redan av det som publiceras från 31 mars 2013.

Det som ska levereras enligt lagen är ”en avgränsad enhet av elektroniskt material med text, ljud eller bild som har ett på förhand bestämt innehåll som är avsett att presenteras vid varje användning”.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Förordningen med pliktexemplar sträcker sig tillbaka till år 1661 då en kansliordning slog fast att alla tryckerier skulle skicka in ett exemplar av varje tryckt bok till Kungliga biblioteket och till rikets båda universitet.[ifrågasatt uppgift][2] Kansliordningen fastställdes av Karl XI genom kunglig förordning den 5 juli 1684.[3] Uppsala universitet fick rätt till arkivexemplar genom kunglig förordning 1698 och tryckfrihetsförordningen 1810.[3]

1707 utökades antalet till 6 exemplar, ett till Riksarkivet, ett till Kungliga biblioteket och ett vardera till universiteten i Dorpat (Tartu), Lund, Uppsala och Åbo.

Vid 1865-66 års riksdag ändrades förordningen igen och boktryckerierna erhöll då även portofrihet för sina leveranser genom att förordningen fastställdes av Oscar II den 13 juli 1875.[2]

Danmark[redigera | redigera wikitext]

I Danmark infördes[ifrågasatt uppgift] pliktexemplar genom lag den 2 maj 1902 då alla boktryckerier uppdragades att skicka in 4 exemplar varav 1 till universitetsbiblioteket i Köpenhamn, 2 till Kungliga biblioteket och 1 till statsbiblioteket vid Aarhus universitet.[2]

Finland[redigera | redigera wikitext]

I Finland, där rätten till pliktexemplar benämns friexemplarsrätt, infördes pliktexemplar 1829 då alla boktryckerier förpliktigades att skicka in ett exemplar till Kejserliga Alexander-universitetets (nuvarande Helsingfors universitet) bibliotek.[ifrågasatt uppgift] Universitetet hade haft friexemplarsrätt också under svenska tiden, från 1707, men Åbo brand 1827 förstörde största delen av samlingarna[4] (universitetet fanns då i Åbo, som Kungliga respektive Kejserliga Akademien i Åbo). Under ryska tiden hade Kejserliga Alexander-universitetet rätt till friexemplar av alla publikationer[4] som trycktes i det ryska riket och Nationalbiblioteket har därför den största samlingen utanför Ryssland av rysk litteratur från denna tid.

Från 1919 ökades antalet pliktexemplar, då också biblioteken vid Åbo Akademi, Åbo universitet och Jyväskylä seminarium (senare Jyväskylä universitet) samt Riksdagens bibliotek fick friexemplarsrätt. Småtryck, tidningar samt ljud- och bildupptagningar (film) lämnades i två exemplar tills lagen om deponering och förvaring av kulturmaterial trädde i kraft 2010. Med den nya lagen begränsades friexemplaren för tidningar och upptagningar andra än film till ett.

Friexemplarsrätten gäller också material framställt utomlands, till 2009 om de var på något av de inhemska språken, från 2010 om det importerats i minst femtio exemplar.

Friexemplarsbiblioteken är de följande:

  • Nationalbiblioteket i Helsingfors, tidigare Helsingfors universitets bibliotek: full friexemplarsrätt från 1829
  • Åbo universitets bibliotek: friexemplarsrätt från universitetets grundande 1919 (biblioteket invigdes senare), småtryck deponeras här och vid Nationalbiblioteket, fram till 2009 deponerades icke-svenskspråkiga tidningar här och vid Helsingfors universitets bibliotek
  • Åbo akademis bibliotek: friexemplarsrätt från 1919, med särskilt ansvar för finlandssvenskt material, fram till 2009 deponerades svenskspråkiga tidningar här och vid Helsingfors universitets bibliotek
  • Jyväskylä universitets bibliotek: begränsad friexemplarsrätt 1919–1980, friexemplarsrätt från 1981, friexemplarsrätt till småtryck 1981–2009
  • Riksdagsbiblioteket: friexemplarsrätt 1919–2009, exemplar som biblioteket inte tog emot deponerades vid Uleåborgs universitets bibliotek 1960–1980, vid Joensuu universitet från 1981
  • Uleåborgs universitets bibliotek: från 1960 rätt till friexemplar som inte togs emot av Riksdagsbiblioteket, friexemplarsrätt från 1981
  • Joensuu universitets bibliotek: från 1981 rätt till friexemplar som inte togs emot av Riksdagsbiblioteket, friexemplarsrätt från 2010

Film och andra pliktexemplar av annat än trycksaker förvaras i regel vid Nationella audiovisuella arkivet. Arkivering av material på nätet organiseras i samråd mellan Nationalbiblioteket och Nationella audiovisuella arkivet.

Norge[redigera | redigera wikitext]

I Norge infördes pliktexemplar genom lag den 20 juni 1882 då alla boktryckerier uppdragades att skicka in 1 exemplar till universitetsbiblioteket i Kristiania.[2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kungliga biblioteket: Pliktexemplar. (Sidan senast kontrollerad 2013-01-08.
  2. ^ [a b c d] Arkiv-exemplar i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904), läst 18 februari 2010
  3. ^ [a b] Bibliotek i Nordisk familjebok (första upplagan, 1878), läst 18 februari 2010
  4. ^ [a b] ”Från akademi till kejserligt universitet”. Finlands nationalbiblioteks fond för kulturarv. http://www.rahasto.kansalliskirjasto.fi/svenska/fond_kulturarv.html. Läst 2012-02-26. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]