Salvador Allende

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Salvador Allende


Ämbetsperiod
4 november 1970–11 september 1973
Företrädare Eduardo Frei Montalva
Efterträdare Augusto Pinochet

56:e presidenten av senaten i Republiken Chile
Ämbetsperiod
27 december 1966–1969
Företrädare Tomás Reyes Vicuña
Efterträdare Tomás Pablo Elorza

Minister för hälsovård och social välfärd
Ämbetsperiod
28 augusti 1938–2 april 1942
Företrädare Miguel Etchebarne Riol
Efterträdare Eduardo Escudero Forrastal

Född 26 juni 1908
Valparaíso, Chile
Död 11 september 1973 (65 år)
Santiago, Chile
Nationalitet Chilenare
Politiskt parti Chiles socialistiska parti
Unidad Popular
Maka Hortensia Bussi (1940–1973)
Barn Beatriz Allende (1943–1977)
Carmen Paz Allende (f. 1944)
Isabel Allende (f. 1945)
Alma mater Universidad de Chile
Yrke Läkare
Statstjänsteman
Religion Agnosticism, romersk-katolsk kristendom
Namnteckning Salvador Allendes namnteckning

Salvador Allende Gossens, född 26 juni 1908 i Valparaíso, död 11 september 1973 i Monedapalatset, La Moneda, Santiago, var Chiles president från november 1970 fram till sin död under militärkuppen mot hans regering.[1][2][3]

Allendes karriär i den chilenska politiken sträckte sig över nästan 40 år. Som medlem i Chiles socialistiska parti utsågs han till hälsominister i koalitionsregeringen Frente Popular år 1938 varefter han satt som senator år 1945 till 1970.[4] Efter att ha förlorat i presidentvalen 1952, 1958 och 1964 blev han slutligen vald till president 1970.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Tidigt liv[redigera | redigera wikitext]

Salvador Allende föddes den 26 juni 1908 i Valparaíso i Chile som son till Salvador Allende Castro och Laura Gossens Uribe.[5] Hans familj tillhörde den chilenska överklassen och hade under lång tid varit engagerad i den chilenska politiken inom progressiva och liberala kretsar. Hans farfar var en framstående läkare och reformist som grundade en av de första sekulära skolorna i Chile.[4]

Allende studerade på gymnasiet i Liceo Eduardo de la Barra i Valparaíso. Som tonåring kom han i kontakt med en skomakare vid namn Juan De Marchi, en italiensk-amerikansk anarkist som fick stort intellektuellt och politiskt inflytande över honom.[4] Allende avlade medicinsk examen 1929, vid Universidad de Chile.[4] Han gifte sig med Hortensia Bussi år 1940 och fick tre döttrar med henne.

Politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Allende var med om att grunda den lokala grenen av Chiles socialistiska parti i Valparaíso år 1933 och blev dess ordförande.[4]

År 1938 var Allende ansvarig för valrörelsen Frente Popular ("folkfronten"), med slogan "Bröd, tak och arbete", under ledning av Pedro Aguirre Cerda.[4] Efter valsegern bildade Frente Popular en reformistisk regering, dominerad av borgerligheten och presidentens mittenliberala parti Partido Radical, med Allende som hälsominister. Efter Kristallnatten i Nazityskland skickade Allende och andra medlemmar av parlamentet ett protesttelegram till Adolf Hitler.[6] År 1945 blev Allende senator för provinserna Valdivia, Llanquihue, Chiloé, Aísen och Magallanes, därefter för Tarapacá och Antofagasta 1953, för Aconcagua och Valparaíso 1961 och återigen för Chiloé, Aísen och Magallanes 1969. Han blev ordförande i den chilenska senaten 1966.

Allendes tre misslyckade försök att bli president (1952, 1958 och 1964) gjorde att han skämtade om att hans epitafium skulle vara "Här ligger Chiles nästa president". År 1952 fick han som kandidat för Frente de Accion Popular (FRAP) bara 5,4 procent av rösterna, vilket delvis berodde på splittring inom de socialistiska leden för stödet till Carlos Ibáñez del Campo och förbudet mot kommunism. 1958 var han återigen kandidat för FRAP och fick 28,5 procent av rösterna. Denna gång berodde hans förlust på att rösterna förlorades till populistiske Antonio Zamorano. 1964, ännu en gång som kandidat för FRAP, förlorade han med 38,6 procent av rösterna mot kristdemokraternas Eduardo Frei Montalva som fick 55,6 procent. När det stod klart att valet skulle bli en tävling mellan Allende och Frei valde den politiska högern, som ursprungligen hade stött den radikale Julio Duran, att ge sitt stöd till Frei som den minst kontroversiella kandidaten inom den chilenska högern.

Reaktioner i USA[redigera | redigera wikitext]

Salvador Allendes socialistiska ideologi och vänskap med Kubas president Fidel Castro gjorde honom djupt impopulär i USA som aktivt motarbetade hans valkampanjer. Som exempel bidrog CIA med över tre miljoner dollar till Eduardo Frei Montalvas kampanj i 1964 års presidentval och bedrev även öppen och dold propaganda mot Allende.[7][8] Totalt översteg dock det amerikanska stödet till de chilenska kristdemokraterna 20 miljoner dollar. Redan under John F. Kennedys presidentskap investerades betydliga summor i att förhindra att Allende kom till makten.[9] Amerikanerna trodde att det fanns en risk att Chile skulle bli en kommunistisk stat och ingå i Sovjetunionens inflytandesfär. Allende fördömde dock offentligt de sovjetiska aktionerna i både Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968. Under hans presidentskap blev Chile det första land i Amerika som erkände Folkrepubliken Kina (1971).

Presidentvalet 1970[redigera | redigera wikitext]

Demonstration till stöd för Allende 1964.

Allende valdes till Chiles president för sex år framöver som kandidat för Unidad Popular i valet. Han hade fått 36,2 procent av rösterna i valet den mot 34,9 procent för fd presidenten och konservativa kandidaten Jorge Alessandri och 27,8 procent för kristdemokraten Radomiro Tomic. Nationalkongressen godkände Allende som president med siffrorna 153-35 den 24 oktober. Enligt den dåtida chilenska konstitutionen skulle kongressen utse en av de två kandidater som hade högsta röstetalen om ingen kandidat fick en majoritet av rösterna, traditionellt den som hade fått flest röster, oavsett marginal. De facto hade Alessandri själv blivit vald 1958 efter att ha fått 31,6 procent av rösterna, mot Allendes 28,5 procent.

Allende övertog presidentposten den 3 november 1970 efter att ha undertecknat en "stadga för konstitutionella garantier" som hade föreslagits av Kristdemokraterna som tack för deras stöd i kongressen. I en intervju med den franske journalisten Régis Debray förklarade Allende sina skäl till att godkänna garantierna.[10] Vissa kritiker har däremot tolkat Allendes svar som ett erkännande av att han undertecknade stadgan av taktisika skäl.[11] Eftersom USA länge hade försökt hindra Allende, något som de tidigare lyckats med, firades valet som en stor seger för socialismen i världen.[12]

Amerikansk inblandning i valet[redigera | redigera wikitext]

Flera amerikanska företag inklusive ITT Corporation, Anaconda och Kennecott ägde mark- och mineralrättigheter i Chile. Nixonadministrationen befarade att dessa företag skulle förstatligas av en socialistisk regering och fortsatte därför den öppet fientliga hållningen gentemot Allende. Under Nixons presidentskap försökte amerikanska tjänstemän hindra att Allende segrade i valet genom att finansiera oppositionspartier allierade med Jorge Alessandri och genom stöd till strejker inom gruv- och transportsektorerna. ITT gav minst 35 000 dollar i kampanjbidrag till Jorge Alessandri medan CIA finansierade honom både genom just ITT och andra kanaler.[13] CIA hävdade också i ett försök att smutskasta Allende att hans kampanj fått 35 000 dollar av Kuba.[14]

Den 22 oktober blev general René Schneider, Chiles överbefälhavare, skjuten och allvarligt skadad vid ett kidnappningsförsök ledd av en grupp anförd av general Roberto Viaux som planerade en kupp mot Allende. Schneider avled tre dagar senare på ett sjukhus. Kidnappningsplanen hade fått stöd av CIA, men det verkar, enligt dåvarande USA:s utrikesminister Henry Kissinger, som om operationen egentligen ställdes in.[15] General Schneider var en känd försvarare av den så kallade konstitutionella doktrinen som innebar att arméns roll var skydda landets suveränitet och inte att blanda sig i politiken. Den 26 oktober valde avgående presidenten Eduardo Frei Montalva general Carlos Prats till ny överbefälhavare. Mordet på Schneider väckte avsky runtom i Chile och tystade tillfälligt militärens motstånd mot Allende.[15]

Allendes regeringsperiod åren 1970-1973[redigera | redigera wikitext]

Se även Chile under Allende

När socialisten Salvador Allende vann presidentvalet i Chile 1970 genomgick det chilenska samhället stora ekonomiska svårigheter: problem såsom långsam tillväxt, inflation och ojämlik inkomstfördelning. Allende ville bryta centraliseringen av den ekonomiska makten. Han drev på för en politik som bland annat syftade till att förstatliga delar av näringslivet. Med anledning av Allendes politik uppstod en intressekonflikt kring hur, och ifall, jordens ägande skulle omfördelas från de stora jordägarna och ifall de stora kopparfyndigheterna i Chile skulle förstatligas.[källa behövs]

Under Allendes första år som president såg man ekonomiska förbättringar. BNP ökade med 8,6 procent, inflationen sjönk från 34,9 procent 1970 till 22,1 procent, medan industriproduktionen ökade med 12 procent.[16]

Men Allendes socialistiska politik väckte motståndare från den rika sektorn av chilenska samhället liksom USA som placerade diplomatiska, ekonomiska och hemliga påtryckningar på regeringen.[17] Mot slutet av 1971 kom den kubanske ledaren Fidel Castro på besök i Chile för fyra veckor.[18].

I oktober 1972 såg Chile den första av vad som skulle bli en våg av konfrontationer ledd av några historiskt välbärgade sektorer inom det chilenska samhället. Konfrontationerna fick öppet stöd av Förenta Staternas president Richard Nixon. En strejk med lastbilsägarna som CIA stödde samt finansierade med 2 miljoner dollar inom ramen för "September Plan" började den 9 oktbober 1972.[19] Strejken utlystes av Confederación Nacional del Transporte, som omfattade 165 lastbilsägares fackföreningar med 40 000 medlemmar och 56 000 fordon. Konfederationen dekladerade strejken som obegränsad, vilket förlamade landet.

Militärkuppen 1973[redigera | redigera wikitext]

Monument till minne av Salvador Allende framför presidentpalatset, Monedapalatset.

Allendes regering mötte allt svårare ekonomiska problem och ökat politiskt motstånd. I kongressen var regeringsalliansen i behov av kristdemokratiskt stöd. I augusti 1973, efter en lång period av motsättningar, ställde sig majoriteten av parlamentet under Eduardo Frei Montalvas ledarskap bakom en misstroendeförklaring med krav på Allendes avgång, med påstådda brott mot grundlagen som grund. En tvåtredjedelsmajoritet saknades emellertid, vilket skulle ha krävts för att avsätta honom och kalla nyval, vilket var Freis utsagda mål. Den 11 september 1973 agerade militären i sakfrågan; utan lagligt stöd störtades militären Allendes regering och tillgrep makten i landet. Allende själv dog under den blodiga militärkuppen (se nästa rubrik) och demokratin avskaffades av en militärjunta ledd av Augusto Pinochet; det är omstritt om Pinochet var understödd av Vita huset och CIA med Richard Nixon som president.[20]

Efter ett beslut av Clintonadministrationen 1999 så har tusentals hemliga dokument offentliggjorts i USA.[21] Dessa dokument innehåller noggrann information om USA:s inblandning i Chile.

Allendes död[redigera | redigera wikitext]

"Arbetare i mitt fädernesland, jag tror på Chile och dess framtid. Andra chilenare kommer att ta över efter oss och övervinna detta mörka och dystra ögonblick då förräderiet fullbordas. Fortsätt i vetskapen om att förr eller senare – mycket snart – kommer de stora avenyerna åter att öppnas och fria människor gå fram för att bygga ett nytt och bättre samhälle.

Leve Chile! Leve folket! Leve arbetarna!"

Salvador Allendes avskedstal, 11 september 1973.[22]

Allende talade för sista gången till folket direktsänt i radion om sin kärlek till Chile och sin djupa tro på dess framtid samtidigt som man hörde skottlossning och explosioner i bakgrunden. Kort efter talet kom ett officiellt uttalande från kuppmakarna att presidenten hade begått självmord med en AK-47 som han skall ha fått som gåva av Cubas ledare Fidel Castro. En obduktion 2011 stödde påståendet. På den sista kända bilden av honom i livet ses presidenten på väg ut ur palatset med en hjälm på huvudet och vapnet i sin högra hand.[23]

Självmordet har, fast det officiellt accepterats som dödsorsak då det bygger på uttalandet av två läkare dr Patricio Guijon och dr Jose Quiroga, inte accepterats av alla. Det beskrivs på följande sätt: "Ungefär kl. 14 lokal tid, meddelar Allende La Monedas försvarare att ge upp. Försvararna bildade senare en kö från andra våningen, ner för trapporna och ut på Morandegatan. Presidenten gick längs denna kö, från gatuplanet upp för trapporna, skakar hand och tackade alla personligen för deras stöd i denna svåra stund. Efteråt avslutade han och riktar sig mot Självständighetssalongen, som ligger i nordöstra delen av palatsets andra våning.

Allendes grav på kyrkogården Cementerio General de Santiago.

Samtidigt beslutar dr Patricio Guijón, som tillhör La Monedas sjukhusavdelnings personal att återvända upp för att hämta sin gasmask för att ha den som souvenir. Han hörde ett ljud, och öppnar dörren till självständighetssalongen just i tid för att se presidenten skjuta sig själv med sin AK-47. Från den andra sidan av salongen och genom en öppen dörr kunde dr José Quiroga, Arsenio Poupin, medlem av kabinettet, Enrique Huerta, palatsfunktionär, två detektiver från presidentens säkerhetsvakt, och vissa från GAP:s (presidentens säkerhetsstyrka) se ögonblicket för dödsfallet, eller kom några sekunder efteråt, lockade av ljudet."

Allende kvarlevor begravdes på kyrkogården Santa Inés i Viña del Mar, utan namn för att kunna identifiera honom i en diskret ceremoni med endast hans fru och döttrar närvarande. De fick aldrig se kroppen[23]. Nästan arton år senare den 4 september 1990 fick Allende en statsbegravning, vilket expresidenter får i Chile, på den dåvarande presidenten Patricio Aylwin förslag.

Luis Ravanal, en chilensk rättsmedicinare, skrev 2008 en rapport om Allendes död, efter att ha läst originalobduktionsrapporten. I hans rapport framgår det att Allende inte kan ha avlidit genom att ha skjutit sig själv i munnen. Ravanal anser att det finns bevis för att Allende sköts med två olika vapen, först med ett litet vapen typ en pistol och sedan en större typ AK-47. Detta betyder att Allende först kan ha blivit skjuten, och sedan efteråt skjutits med sitt eget vapen för att det skulle likna självmord. Pistolskottet skall ha skjutits i nacken medan det andra skottet sköts genom kinden, men enligt originalfoton inte hade givit något blod på skjortan[24]. Trots detta säger de som var i palatset när han dog att de inte ändrar sin version, som finns beskriven här ovanför.[23][25][26]

År 2011 återupptogs kontroversen om Allendes död eftersom hans familj krävt i domstolen att kroppen grävs upp och genomgår en ny obduktion, och det pågår en utredning om påstådda människorättsbrott under diktaturtiden[27]. Familjen tror, fast de gick till domstolen på att Allende begick självmord, men de ansåg att en ordentlig undersökning ändå bör göras för att bringa klarhet i oklarheterna [23]. 23 maj 2011 togs kroppen upp ur graven för att genomgå en grundlig analys[28]

19 juli 2011 bekräftade Allendes dotter att hennes far begick självmord. Han befann sig inne i presidentpalatset då fientliga trupper var på väg att inta huvudstaden. Chiles rättsmedicinska verk bekräftade Allendes självmord efter en obduktion.[1][2][3]

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Isabel Allende, som är dotter till Allendes kusin, är en berömd författare. Allende har en dotter, Isabel Allende Bussi som är politiker för samma parti som sin far, Chiles socialistiska parti. Salvador Allende nämns, precis som hans kollega Victor Jara, i sången Washington Bullets av The Clash.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article13348369.ab
  2. ^ [a b] http://edition.cnn.com/2011/WORLD/americas/07/19/chile.allende/index.html?hpt=hp_p1&iref=NS1
  3. ^ [a b] http://www.france24.com/en/20110719-analysis-allende-remains-confirms-verdict-suicide-pinochet-exhumation-coup-1973-chile
  4. ^ [a b c d e f] Patricio Guzmán, Salvador Allende (filmdokumentär, 2004)
  5. ^ ”Trayectoria de un líder - SALVADOR ALLENDE - (1908-1973)” (på spanska) (PDF). Salvador-Allende.cl. http://www.salvador-allende.cl/biografia/Trayectoria.pdf. Läst 2 december 2009. 
  6. ^ Telegram med protest mot judeförföljelserna i TysklandClarins webbsida (spanska)
  7. ^ Church Report (Covert Action In Chile 1963-1973)
  8. ^ CIA Reveals Covert Acts In Chile, CBS News, 19 september, 2000. Hämtad 19 Januari 2007.
  9. ^ Stephen G. Rabe, The most dangerous Area in the world: John F. Kennedy confronts Communist Revolution in Latin America (Chapel Hill: The University of North Carolina Press, 1999),2.
  10. ^ Régis Debray (1972). The Chilean Revolution: Conversations with Allende. New York: Vintage Books 
  11. ^ ”Como Allende destruyo la democracia en Chile”. elcato.org. http://www.elcato.org/node/2108.  (spanska)
  12. ^ Citat ur US State Department, Church Report: "In 1964 Allende had been defeated, and it was widely known both in Chile and among American multinational corporations with significant interests in Chile that his opponents had been supported by the United States government"
  13. ^ Frank McGehee, "A model operation - Covert action in Chile: 1963-1973", Institute for Global Communications, 8 January 1999. online copy på Hartford Web Publishing, läst 21 september 2006.
  14. ^ The 1970 Election: a "Spoiling" Campaign, Staff Report of the U.S.Senate Select Committee To Study Governmental Operations With Respect to Intelligence Activities (the "Church Committee"), December 18, 1975. läst 21 2eptember 2006 på U.S. Department of State FOIA.
  15. ^ [a b] Mark Falcoff, Kissinger and Chile, först publicerad i Commentary Magazine, 10 november 2003. Läst 21 september 2006 på FrontPageMag.com.
  16. ^ Comienzan los problemas, part of series "Icarito > Enciclopedia Virtual > Historia > Historia de Chile > Del gobierno militar a la democracia" on LaTercera.cl. Accessed 22 September 2006.
  17. ^ Kristian C. Gustafson. CIA Machinations in Chile in 1970: Reexamining the Record. Accessed 21 August 2007.
  18. ^ Castro speech database at the University of Texas: English translations of Castro speeches based upon the records of the (United States) Foreign Broadcast Information Service (FBIS). See locations of speeches for November–December 1971. Accessed 22 September 2006.
  19. ^ El paro que coronó el fin ó la rebelión de los patrones, El Periodista, 8 June 2003 (spanska)
  20. ^ Hinchey Report - CIA Activities in Chile
  21. ^ CIA Reveals Covert Acts In Chile
  22. ^ http://en.wikisource.org/wiki/Salvador_Allende%27s_Last_Speech
  23. ^ [a b c d] ”Chile Orders Exhumation to Settle How President Allende Died”. The New York Times. The New York Times. http://www.nytimes.com/2011/04/16/world/americas/16chile.html?_r=1. Läst 15 juni 2011. 
  24. ^ ”Chile TV: Secret report suggests Allende murdered”. Chile TV: Secret report suggests Allende murdered. CNS news. http://www.cnsnews.com/news/article/chile-tv-secret-report-suggests-allende. Läst 15 juni 2011. 
  25. ^ ”Chilean Judge Orders Investigation Into Allende’s Death”. The New York Times. The New York Times. http://www.nytimes.com/2011/01/28/world/americas/28chile.html. Läst 15 juni 2011. 
  26. ^ ”For Chileans, Allende's Exhumation Raises The Past”. National Public Radio. National Public Radio. http://www.npr.org/2011/05/31/136831116/chile-investigates-ex-presidents-cause-of-death. Läst 15 juni 2011. 
  27. ^ ”Chiles ex-president grävs upp”. SvD. SvD. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/chiles-ex-president-gravs-upp_6095631.svd. Läst 15 juni 2011. 
  28. ^ ”Chile exhumes ex-President Salvador Allende's remains”. BBC. BBC. http://www.bbc.co.uk/news/world-latin-america-13499336. Läst 15 juni 2011. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]