Epitafium

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Epitafium i Leksands kyrka över Uno Troili Troilius (1586-1664), kyrkoherde i Leksand ca 1618-1664, och hans hustru Margareta Hansdotter Säbroensis, 'Stormor i Dalom', (1594-1657)
Epitafium för riddare Fuchs von Kanneberg i Gundelsheim, Tyskland
Epitafium från Heliga Kors kyrka i Ronneby

Epitafium, plural epitafier, latin epitaphium, av grekiska epitaphios ’hörande till grav’, bildat av epi ’till’ och taphos ’grav’, är en med inskrift försedd minnestavla över en död person. Epitafiet kan vara uppsatt i eller utanför en kyrka. Epitafier placeras normalt inte i anslutning till någon grav och tjänar alltså ett annat syfte än till exempel en gravsten.

Epitafier förekommer i katolska länder sedan 1300-talet (jfr kenotaf). På ett epitafium framhävs vanligen den döde som en god kristen, ofta bedjande inför Kristus tillsammans med sina anhöriga. I de protestantiska länderna blev epitafier vanliga under 1500- och 1600-talen. De gavs ofta en rik arkitektonisk gestaltning, besläktad med samtida predikstolar och altaruppsatser. Epitafier kan vara av trä, sten eller metall och upptar ofta en andaktsbild samt en målad framställning av den döde och hans familj. Tavlans inskrift kan, förutom data om den avlidne, utgöras av bibelspråk, sentenser eller versifierat epigram. Under antiken avsågs med epitafium en gravinskrift, oftast ett epigram.

Under renässansen och barocken kunde epitafierna vara mycket påkostade och rikt utsmyckade.

Vid begravningsceremonier[redigera | redigera wikitext]

I begravningståget bars den dödes förfädersvapen, s.k. anvapen, dels på fädernet, dels på mödernet. I processionen bars först ett huvudbaner, innehållande den dödes vapensköld. I vissa fall anbringades anvapnen på själva huvudbaneret, men ofta rörde det sig bara om en eller två generationers vapen, eftersom huvudbaneret annars skulle bli ohanterligt. I andra fall kunde huvudbaneret på sidorna ha anvapen hopkomponerade. Epitafiet, vilket innehöll gravskrift över den döde, placerades efter begravningen i kyrkan, men medfördes aldrig i själva processionen[1].

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sigurd Wallin: Kyrkoinredning för herremän: Om barocktidens begravningsvapen i Södermanland, Skoglunds bokförlag (1948)

Nationalencyclopedin, band 5, sid 554, 1991