Silvio Berlusconi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Silvio Berlusconi


Ämbetsperiod
8 maj 200816 november 2011
President Giorgio Napolitano
Företrädare Romano Prodi
Efterträdare Mario Monti
Ämbetsperiod
11 juni 200117 maj 2006
President Carlo Azeglio Ciampi
Ställföreträdare Giulio Tremonti
Gianfranco Fini
Marco Follini
Företrädare Giuliano Amato
Efterträdare Romano Prodi
Ämbetsperiod
27 april 199417 januari 1995
President Oscar Luigi Scalfaro
Ställföreträdare Giuseppe Tatarella
Roberto Maroni
Företrädare Carlo Azeglio Ciampi
Efterträdare Lamberto Dini

Född 29 september 1936 (77 år)
Italien Milano, Italien
Politiskt parti Frihetens folk (2009–idag)
Forza Italia (1994–2008)
Maka Carla Dall'Oglio (1965–1985)
Veronica Lario (1990-2009)
Yrke Affärsman
Namnteckning Silvio Berlusconis namnteckning

Silvio Berlusconi , född 29 september 1936 i Milano, Lombardiet, Italien, är en italiensk finansman, mediamogul och politiker. Han grundade och är partiledare för det konservativa partiet Frihetens folk samt var konseljpresident (regeringschef) i Italien under tre perioder, april till december 1994, 2001-2006 samt 2008-2011. Han grundade även tidigare och ledde partiet Forza Italia som numer ingått union med Nationella alliansen (AN) och därför bildade ett nytt parti: Frihetens folk.

Berlusconi äger mediakonglomeratet Fininvest, inklusive tre italienska TV-kanaler. Han äger även fotbollslaget AC Milan. Under 1980-talet var han medlem i frimurarlogen P2, Propaganda Due.

Berlusconi är en omstridd politiker i såväl Italien som utomlands, bland annat eftersom han äger hälften av Italiens TV-kanaler vilka ger honom öppet stöd. Han har också delgivits misstankar om inblandning i flera stora mutskandaler, och den 26 oktober 2012 dömdes Berlusconi till fyra års fängelse för skattebrott[1]. Denna dom är överklagad och har ej vunnit laga kraft.

Familjebakgrund och familjeliv[redigera | redigera wikitext]

Berlusconi växte upp i en medelklassfamilj i Milano. Hans far Luigi (1908–1989) gjorde karriär i Banca Rasini. Berlusconis mor var Rosa Bossi. Silvio Berlusconi har två yngre syskon, Maria Antonietta (19432009) och Paolo (född 1949); Paolo Berlusconi är idag entreprenör.

Efter att avslutat sin utbildning vid en salesiansk gymnasieskola studerade Berlusconi juridik vid Università Statale i Milano, där han år 1961 tog en juristexamen cum laude med en uppsats om rättsliga aspekter på reklam. Berlusconi genomförde inte den obligatoriska ettåriga militärtjänstgöringen.

År 1965 gifte sig Berlusconi med Carla Dall'Oglio. Tillsammans har de två barn: Maria Elvira, mer känd som Marina (född 1966) och Piersilvio (född 1968). Några år senare inledde Berlusconi ett förhållande med skådespelerskan Veronica Lario (född Miriam Bartolini), med vilken han har tre barn: Barbara (född 1984), Eleonora (född 1986) och Luigi (född 1988). Han skilde sig från Dall'Oglio 1985 och gifte sig med Lario 1990. Vid denna tid var Berlusconi en välkänd entreprenör, och hans bröllop väckte stor uppmärksamhet i Italien. En av hans best men på bröllopet var den tidigare konseljpresidenten Bettino Craxi, ledare för socialistpartiet PSI.

Affärskarriär[redigera | redigera wikitext]

Milano 2[redigera | redigera wikitext]

Berlusconis affärskarriär började inom byggnadssektorn under 1960-talet med flera lyckade byggprojekt. Under det sena 1960-talet fick han idén att bygga en stad enligt de principer som gällde de engelska "New Towns". Kvarteret kallade han Milano 2, en stad med stora grönområden, trafikskilda korsningar och avskilda promenadvägar för omkring 3 500 lägenheter. Detta bostadsområde byggdes i den östra utkanten av Milano, inte långt från Linateflygplatsen. Det visade sig snart att delar av kvarteret kom att ligga under flygplanens bullermatta vid start och landningar. Berlusconis politiska kontakter förmådde flygplatsmyndigheterna att omdirigera planens inflygningsrutter, för att inte längre störa invånarna i Milano 2. Detta ökade fastighetsvärdet i området avsevärt. Som byggherre fungerade företaget Edilnord, där Banca Rasini stod för en del av finansieringen och schweiziska Finanzierungsgesellschaft für Residenzen AG i Lugano, för en annan. Det är idag okänt vilka som i verkligheten stod bakom detta schweiziska företag. Hans första medverkande i mediavärlden var 1973Telemilano skulle hjälpa till att utveckla Milano 2-projektet.

Fininvest[redigera | redigera wikitext]

År 1978 grundade Berlusconi sin första mediagrupp, Fininvest, vilken under de fem första åren till 1983 tjänade 113 miljarder lire, (motsvarande cirka 260 miljoner euro 1997). Bland bankerna, som involverades vid grundandet av bolaget, märks Banca Rasini, där Berlusconis far arbetade.

Fininvest utökades till ett landsnätverk med lokala TV-stationer, vilka alla sände samma material. De hade också en nationell kanal. Detta var olagligt på den tiden eftersom den italienska lagen lät RAI ha monopol på all nationell TV-sändning i landet. 1980 grundade Berlusconi Italiens första privata nationella nätverk, Canale 5, följt av Italia 1 vilken köptes från Rusconifamiljen 1982, och Rete 4 vilken köptes från Mondadori 1984. Endast denna gång, med hänvisning till dåvarande lagstiftning, vilken reserverade nationella sändningar för allmän television, beslagtog domarna i Torino, Pescara och Rom sändningsinfrastrukturen och lade ner den. Bettino Craxi, generalsekreterare för det Italienska socialistpartiet och även konseljpresident i Italien under denna tid, hjälpte Berlusconi mycket i dennes satsning på att starta det första och enda italienska kommersiella TV-imperiet. Craxi legaliserade Berlusconis nationella TV-sändningar. 1985 godkändes de nationella sändningarna definitivt. Under några år fick inte de tre Berlusconiägda TV-kanalerna visa nyheter eller politiska kommentarer på grund av de politiska oroligheterna. De fick dock sända fullständigt 1990 genom den så kallade Mammìlagen.

År 1986 försökte Berlusconi utöka sina affärer till Frankrike med sin kanal La Cinq, men misslyckades och tvingades att ge upp detta år 1990.

Berlusconi sålde 1995 sina andelar i sina mediabolag, först till den tyska mediagruppen Kirch (idag i konkurs) och sedan till privatpersoner. 1999 utökade Berlusconi sina mediaaffärer igen i ett samarbete med Kirch kallat Epsilon MediaGroup.

Nuvarande affärer[redigera | redigera wikitext]

Berlusconis huvudgrupp, kallad Mediaset, består av tre nationella TV-kanaler, vilka har ungefär hälften av de nationella tittarna, och Publitalia, den ledande italienska reklam- och publicitetbyrån. Han äger också Arnoldo Mondadori Editore, det största italienska förlaget, vilkas tidskrifter inkluderar Panorama, en av de främsta nyhetsmagazinen i Italien. Han har också andelar inom biografer och hemvideodistributionsfirmor (Medusa och Penta), försäkring och banker (Mediolanum) och flera andra bolag. Hans bror Paolo äger och driver Il Giornale, och hans fru äger Il Foglio, båda center-högerriktade tidningar; dessa ses ofta som pro-Berlusconi. Den sistnämnda säljs dock så dåligt att forskare tror att den endast finns kvar på grund av Berlusconi.

Berlusconi äger också fotbollsklubben AC Milan.[2]

Politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Efter det vakuum som uppstod i början av 1990-talet, när de två dominerade partierna, Kristdemokraterna och Socialistpartiet båda förlorade sin ställning p.g.a brottsutredningar, meddelade Berlusconi att han bildat ett nytt parti, Forza Italia. Partiet ställde upp i 1994 års val och tillsammans med Lega Nord och Nationella alliansen fick partiet en majoritet av platserna i parlamentet. Berlusconi blev två månader efter han startat sin politiska karriär vald som konseljpresident. Redan i december samma år lämnade Lega Nord koalitionen och regeringen Berlusconi avgick till förmån för Lamberto Dinis mitten-vänster regering.

Efter valet 2001 lyckades Berlusconi på nytt bli konseljpresident – denna gång i koalition med Lega Nord, Nationella alliansen och det kristdemokratiska partiet. Trots flera affärer och misslyckande i lokalvalen höll regeringen tills valet 2006, då Romano Prodi efterträdde Berlusconi som premiärminister. Vid nyvalet våren 2008 vann Silvio Berlusconis centerhögerallians Frihetens folk över Walter Veltronis center-vänsterallians.

Berlusconi har under sin karriär inom politiken dragit på sig kritik. Den 13 december 2009 häcklades den 73-årige Berlusconi under ett möte i Milano och attackerades av en man i folksamlingen. Mannen kastade en metallmodell av Milanos domkyrka i ansiktet på Berlusconi. Kastet var så kraftigt att Berlusconi sjönk mot marken med knäckt näsa och två sönderslagna tänder.[3] Förövaren greps och visade sig vara en 42-årig man som behandlats tio år för mentala problem.[4]

Vid en misstroendeomröstning i parlamentet i december 2010 klarade sig Berlusconi kvar vid makten med endast tre rösters marginal.

Den 8 november 2011 meddelade Berlusconi att han skulle avgå som premiärminister efter att parlamentet godkänt den nya budgeten. Meddelandet om avgången fick även världens börser att stiga.[5][6] Den Italienska senaten och deputeradekammaren röstade igenom budgeten den 11 november, respektive den 12 november, vilket gjorde att Berlusconi lämnade in sin avskedsansökan till president Giorgio Napolitano sent på kvällen den 12 november. Han efterträddes av Mario Monti som konseljpresident den 16 november.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Berlusconi erhöll 2003 utmärkelsen Distinguished statesman award av organisationen Anti-Defamation League.[7] Det är en amerikansk organisation vars syfte är att bekämpa antisemitism och orättvis kritik av Israel.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Berlusconi döms till fyra års fängelse, Dagens Nyheter 2012-10-26
  2. ^ ”Profile: Silvio Berlusconi, ex-Italian prime minister”. BBC News. 12 november 2011. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-11981754. Läst 12 november 2011.  (engelska)
  3. ^ von Hall, Gunilla (13 december 2009). ”Berlusconi slogs blodig vid torgmöte”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/berlusconi-slogs-blodig-vid-torgmote_3934069.svd. Läst 13 december 2009. 
  4. ^ Fermato l'aggressore: si chiama Massimo Tartaglia”. Corriere della Sera. 13 december 2009. http://www.corriere.it/politica/09_dicembre_13/tartaglia-aggressore-berlusconi_f2d9378c-e815-11de-8657-00144f02aabc.shtml. Läst 13 december 2009.  (italienska)
  5. ^ ”Italy's Berlusconi to resign as prime minister”. CNN. 8 november 2011. http://edition.cnn.com/2011/11/08/world/europe/italy-economy/index.html. Läst 12 november 2011.  (engelska)
  6. ^ ”Uncertainty Over Italy Slams Markets”. TIME. 9 november 2011. http://www.time.com/time/world/article/0,8599,2098977,00.html. Läst 12 november 2011.  (engelska)
  7. ^ Wolff, Michael (29 september 2003). ”The Mogulissimo”. New York Magazine. http://nymag.com/nymetro/news/media/columns/medialife/n_9290/. Läst 13 december 2009.  (engelska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]