Skogsolvon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om arten olvon. För släktet, se Olvonsläktet.
Skogsolvon
Viburnum opulus olvon.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Väddordningen
Dipsacales
Familj Desmeknoppsväxter
Adoxaceae
Släkte Olvonsläktet
Viburnum
Art Skogsolvon
V. opulus
Vetenskapligt namn
§ Viburnum opulus
Auktor L.
Hitta fler artiklar om växter med

Skogsolvon (Viburnum opulus) är en art i familjen desmeknoppsväxter som förekommer naturligt i Europa, norra och västra Asien. Artens utbredning går över nästan hela Europa, i Norge längs kusten till den nordligaste delen, men i Sverige blott till sydligaste Lappland, och öster om Bottniska viken sänker sig nordgränsen hastigt mot söder.

Skogsolvon hör hemma på skogsängar och i skogsbryn. Sällan når den en höjd av 5 meter. De stora platta blomställningarna kontrasterar mot det rent och kraftigt gröna lövverket. Bladen är handflikiga och har, för att kunna fungera trots att de är så breda, flera huvudnerver. Bladskaftet har 2 smala stipler nedtill och upptill 1 eller 2 par gröna, skållika honungskörtlar eller nektarier. De kallas "extraflorala" för att nektarierna sitter på vegetativa delar, och eftersom de inte har någon betydelse för insektsbesök i blommorna eller pollineringen har man kallat dem "extranuptiala". I många fall är det påtagligt att nektarierna besöks av myror som i gengäld jagar bort uppkrypande skadedjur (insektlarver) från växtens övre, spädare delar, särskilt från blommorna.

Blomställningen innehåller två slags blommor: de mittersta är små, gulvita och 2-könade. De yttersta däremot är stora och rent vita, men utan befruktningsdelar och alltså könlösa. Kantblommorna har alltså till uppgift att vägleda insekter till blomställningen och mittblommorna är de verkliga blommorna med honung, ståndare och pistill.

Frukten är en stenfrukt med klarröd färg. Den hänger kvar hela vintern. Fruktköttet smakar obehagligt, men förbättras efter frost. Bilden visar även en fruktsten (5), det vill säga fruktväggens inre, trähårda lager närmast omkring fröet, och ett längdsnitt (6) som visar fröets delar: en stor frövita (näringsförrådet) och i dess ena ände ett mycket litet växtanlag (även kallat grodd eller embryo).

En trädgårds- eller kulturform av denna art är snöbollsbusken (Viburnum opulus 'roseum' syn 'sterile'[1]), utmärkt av klotrunda, helvita blomställningar som uppkommer genom att alla blommor är av det könlösa slaget. Denna växt är således steril (ofruktsam). Blomningen hos den odlade varianten varar längre än på den vilda, ursprungliga växten. Förökning av den sterila varianten sker genom sticklingar och rotutskott.

Giftighet[redigera | redigera wikitext]

Skogsolvon

Bäret uppges ibland i litteraturen som giftigt. Icke desto mindre används det, liksom barken, i naturläkekonsten. Enligt Giftinformationscentralen kan förtäring av mer än 10 à 15 bär ge magbesvär, men svåra komplikationer är ovanliga. Giftverkan beror bl a på bärens innehåll av garvämnen. Enligt Wigander (1976) däremot, kan svåra förgiftningar vara dödliga[2].

Olvon i kulturen[redigera | redigera wikitext]

Olvon nämns i sångerna Visa vid midsommartid och Kalinka.

Hantverk[redigera | redigera wikitext]

Träet i grenarna är dels tämligen hårt, dels lättkluvet. Det har gjort att i gamla tider skomakare använde olvonträ för tillverkning av pligg. En hemslöjdtillämpning är pinnar i vävskedar.

Synonymer[redigera | redigera wikitext]

Svenska synonymer[redigera | redigera wikitext]

Vetenskapliga synonymer[redigera | redigera wikitext]

Opulus glandulosus Moench
Opulus lobatofolia Gilib. nom. illeg.
Opulus palustris Gray nom. illeg.
Opulus rosea Schur
Opulus vulgaris Borkh. nom. illeg.
Viburnum glandulosum Salisb. nom. illeg.
Viburnum lobatum Lam. nom. illeg.
Viburnum opulus var. sterile DC. = Roseum

Källor och Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://linnaeus.nrm.se/flora/di/caprifolia/vibur/vibuopu.html
  2. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 67. ISBN 91-20-04445-3 
  3. ^ Benved i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867), sida 29
  4. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 169, Gleerups, Lund 1862…1867, faksimilutgåva Malmö 1962, [1]
  5. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 278, Gleerups, Lund 1862…1867, faksimilutgåva Malmö 1962 [2]
  6. ^ Ska ej förväxlas med snöbär, Symphoricarpus albus, även kallad smällbär.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]