Snok

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För musikgruppen, se Snook
Snok
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
AD2009Aug07 Natrix natrix 01.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Kräldjur
Reptilia
Underklass Diapsider
Diapsida
Ordning Fjällbärande kräldjur
Squamata
Underordning Ormar
Serpentes
Familj Snokar
Colubridae
Släkte Natrix
Art Snok
N. natrix
Vetenskapligt namn
§ Natrix natrix
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Mapa Natrix natrix.png
Underarter
  • N. n. natrix Linné, 1758
  • N. n. helvetica
  • N. n. gotlandica Nilson & Andrén, 1981
  • N. n. corsa
  • N. n. cetti
Synonymer
  • Vattensnok
  • Vanlig snok
juvenil snok
juvenil snok
Hitta fler artiklar om djur med

Snok (Natrix natrix), kallas även vattensnok eller vanlig snok, är en ormart vanlig över stora delar av Europa. Grundfärgen varierar vanligen från gröngrå till brun. Oftast har den små mörka prickar längs ryggen, och nästan alla individer har vita eller gula fläckar på vardera sida av nacken. Se dock gotlandssnoken nedan. Snoken är inte giftig och uppträder inte aggressivt mot människor.

Färgen kan variera betydligt mellan individer, från grå till svart, över brunt och grönaktigt, men den kan vanligtvis kännas igen på det ljusa mönstret på halsen. Även storleken varierar, från 65 cm till över 140 cm. Även upp till 2 meter långa individer har påträffats. Honorna blir större än hanarna.

Förr har snoken använts som föda av människan. Idag betraktas den inte som hotad av den Internationella naturvårdsunionen, men lokalt är en del underarter och populationer utrotningshotade. Den är föremål för skyddsåtgärder i vissa länder, särskilt i Europa, där snoken skyddas av Bern-konventionen.

Utseende och anatomi[redigera | redigera wikitext]

Snokar som parar sig.

Snoken blir upp till 130 centimeter lång och väger ca 2,5 kg, dock vanligen mindre. Ryggfjällen är långsmala, och fjällen på undersidan av stjärten är ordnade i två rader. Snokens huvud har stora fjäll, till skillnad från huggormen som har små. Pupillerna är runda, där huggormen har långsmala. Den långsmala, piskliknande kroppen smalnar av symmetriskt mot svansen. Snoken har ett långt överkäksben och en tydlig hakfåra. Snoken saknar gifttänder. Den rör sig snabbt och gracilt och är skyggare än huggormen.

Gotlandssnok (N. n. gotlandica) är klart mindre än nominatformen, upp till 75 centimeter för hanen, 95 centimeter för honan. Upp till 40% av populationen är helt svartfärgad, utöver dess gula fläckar. Många av de övriga ormarna har ett punktmönster, som kan ge dem en likhet med huggormen. De vanligen gula eller vita nackfläckarna kan även vara orange eller röda. Vissa individer saknar ljusa nackfläckar.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Snoken förekommer i hela Europa, utom på Irland, Island och i de nordliga delarna av Norden, i norra Afrika och i Asien så långt österut som norra Syrien och nordvästra Iran.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Arten delas in ifrån fem till femton underarter, beroende på forskare. Dess systematik är föremål för debatt, men nya DNA-undersökningar har klargjort hur olika populationer är besläktade med varandra. Under evolutionen har arten blivit alltmer olik sin moderart. Dess närmaste släkting är rutsnok. De delades upp i olika arter för mellan 13 och 22 miljoner år sedan.

Systematiken för släktet Natrix är komplicerad och omdiskuterad vilket även gäller taxonomin för snoken och dess underarter.[2] En studie publicerad 1984 indikerar att snoken består av två huvudklader, en västlig och en östlig, tillsammans med två isolerade öpopulationer. Den västliga N. n. helvetica och den östliga N. n natrix möts i en hybridiseringszon i Centraleuropa. Den västliga underarten förekommer i Nordafrika, på Iberiska och italienska halvön, i Frankrike, Storbritannien och i delar av Tyskland och Belgien. Den förekommer också på en rad öar men inte på Korsika och Sardinien där istället underarterna N. n. corsa och N. n. cetti förekommer. Den östliga underarten förekommer i Skandinavien i östra Europa, Baltikum och i Asien. Det finns en rad andra beskrivna underarter vars status är omdiskuterade som astreptophora, persa, sicula, lanzai, schweizeri, cypriaca och fusca.[3] Taxonet gotlandssnok (N. n. gotlandica) som endast förekommer på Gotland och Lilla Karlsö har idag underartsstatus men vissa auktoriteter menar att den kanske borde få artstatus.[4]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige förekommer snoken upp till strax söder om Sundsvall vid 62°N. Liksom övriga grod- och kräldjur är snoken fridlyst i Sverige. Den är, tillsammans med huggormen, den vanligast förekommande ormen och även den största ormen i Sverige. Gotlandssnoken (N. n. gotlandica) som endast förekommer på Gotland och Lilla Karlsö är upptagen på röda listan som nära hotad (NT).[5]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Snok som fångat en abborre.
Födosökande snok om hösten.

Snoken lever vanligtvis nära vattendrag och sjöar, där den finner de amfibier som utgör dess huvudsakliga föda. Den kan också fånga fiskar och små däggdjur. Den kan förflytta sig snabbt och lätt både på marken och i vatten.

Den simmar bra och trivs bäst i och i närheten av vatten. Den föredrar låglänta och sumpiga marker. Om snoken blir hotad är den snabb med att dra sig undan. Har den inte möjlighet till det så kan den spela död genom att lägga sig på ryggen med tungan hängande ut ur munnen. Prövar man att vända den igen kommer den att rulla tillbaka till ryggläge. När den känner sig hotad kan den avge illaluktande sekret från doftkörtlar vid analöppningen. Får man detta sekret på kläderna kan det vara svårt att få bort lukten.

Snoken går i dvala redan i början av oktober. Den övervintrar på frostfritt djup företrädesvis i hål och gångar. Snoken parar sig redan i maj. Honorna lockar till sig hanarna med sina doftkörtlar. Det är många hanar som slåss om att få para sig med samma hona.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Arten lägger ägg och har en livslängd på 25 till 28 år. Snoken är ovipar, det vill säga liksom fåglarna lägger den tämligen outvecklade ägg som tar relativt lång tid att kläckas. Honan lägger 15-30 ägg som är omgivna av ett pergamentartat, vitaktigt skal. Äggen läggs på varma ställen, ofta i gödselhögar eller i ansamlingar av ruttnande växtdelar, där den genererade värmen sörjer för att äggen utvecklas under en förhållandevis hög temperatur. Honan tar sedan inte hand om vare sig äggen eller ungarna. Snoken föder vanligtvis upp en kull per sommar.

Föda och födosök[redigera | redigera wikitext]

Snokens saliv innehåller gift som den förlamar sitt byte med. Saliven kan inte tränga igenom människans hud och eftersom snoken inte har några huggtänder så är den ofarlig för människor. Snoken lever främst på vattenlevande djur som fisk och grodor, men kan även ta paddor, sorkar och andra smådjur. Till skillnad mot många andra ormar påverkas snoken inte av paddans gift.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Snoksläktet, 1904–1926.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ European Reptile & Amphibian Specialist Group 1996 Natrix natrix. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 21 November 2010.
  2. ^ D Guicking et al. (2006) Evolution and phylogeny of the genus Natrix (Serpentes: Colubridae)
  3. ^ Thorpe, R. S. (1984) Geographis variation in the Western grass snake (Natrix natrix helvetica) in relation to hypothesized phylogeny and conventional subspecies, Department of Zoology, University of Aberdeen, Aberdeen, Skottland, Storbritannien, J. Zool., Lond vol.203, sid:345-355
  4. ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=5091477
  5. ^ Artfakta - gotlandssnok, Artdatabanken, läst 23 september 2010.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]