Snok
- För musikgruppen, se Snook
| Snok Status i världen: Livskraftig (lc)[1] |
|
 |
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Underordning | Ormar Serpentes |
| Familj | Snokar Colubridae |
| Släkte | Natrix |
| Art | Snok N. natrix |
| Vetenskapligt namn | |
| § Natrix natrix | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Underarter | |
| Synonymer | |
|
|
juvenil snok
|
|
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Snok (Natrix natrix), kallas även vattensnok eller vanlig snok, är en ormart vanlig över stora delar av Europa. Grundfärgen varierar vanligen från gröngrå till brun. Oftast har den små mörka prickar längs ryggen, och nästan alla individer har vita eller gula fläckar på vardera sida av nacken. Se dock gotlandssnoken nedan. Snoken är inte farlig för människan.
Innehåll |
[redigera] Utseende och anatomi
Snoken blir upp till 130 centimeter lång och väger ca 2.5kg, dock vanligen mindre. Ryggfjällen är långsmala, och fjällen på undersidan av stjärten är ordnade i två rader. Snokens huvud har stora fjäll, till skillnad från huggormen som har små. Pupillerna är runda, där huggormen har långsmala. Den långsmala, piskliknande kroppen smalnar av symmetriskt mot svansen. Snoken har ett långt överkäksben och en tydlig hakfåra. Snoken saknar gifttänder. Den rör sig snabbt och gracilt och är skyggare än huggormen.
Taxonet gotlandssnok (gotlandica), av vissa behandlad som en underart, är klart mindre än nominatformen, upp till 75 centimeter för hanen, 95 centimeter för honan. Upp till 40% av populationen är helt svartfärgad, utöver dess gula fläckar. Många av de övriga ormarna har ett punktmönster, som kan ge dem en likhet med huggormen. De gula, eller vita nackfläckarna är ofta orange eller röda.
[redigera] Utbredning och systematik
Snoken förekommer i hela Europa, utom på Irland och i de nordliga delarna av Norden, i norra Afrika och i Asien så långt österut som norra Syrien och nordvästra Iran.
[redigera] Taxonomi
Systematiken för släktet snokar (Natrix) är komplicerat och omdiskuterat vilket även gäller taxonomin för snoken och dess underarter.[2] En studie publicerad 1984 indikerar att snoken består av två huvudklader, en västlig och en östlig, tillsammans med två isolerade öpopulationer. Den västliga N. n. helvetica och den östliga N. n natrix möts i en hybridiseringszon i Centraleuropa. Den västliga underarten förekommer i Nordafrika, på Iberiska och italienska halvön,i Frankrike, Storbritannien och i delar av Tyskland och Belgien. Den förekommer också på en rad öar men inte på Korsika och Sardinien där istället underarterna N. n. corsa och N. n. cetti förekommer. Den östliga underarten förekommer i Skandinavien i östra Europa, Baltikum och i Asien. Det finns en rad andra beskrivna underarter vars status är omdiskuterade som astreptophora, persa, sicula, lanzai, gotlandica, schweizeri, cypriaca och fusca.[3]
[redigera] Förekomst i Sverige
I Sverige förekommer snoken upp till strax söder om Sundsvall vid 62°N. Liksom övriga grod- och kräldjur är snoken fridlyst i Sverige. Den är, tillsammans med huggormen, den vanligast förekommande ormen och även den största ormen i Sverige.
Taxonet gotlandssnok (gotlandica) förkommer endast på Gotland och Lilla Karlsö, och är upptagen på röda listan som nära hotad (NT).[4]
[redigera] Ekologi
Snoken simmar bra, och trivs bäst i och i närheten av vatten. Den föredrar låglänta och sumpiga marker. Om snoken blir hotad är den snabb med att dra sig undan. Har den inte möjlighet till det så kan den spela död genom att lägga sig på ryggen med tungan hängande ut ur munnen. Prövar man att vända den igen kommer den att rulla tillbaka till ryggläge. När den känner sig skrämd så kan den avge illaluktande exrementer ifrån doftkörtlar vid analöppningen. Får man detta sekretet på kläderna kan det vara svårt att få bort lukten.
Snoken går i dvala redan i början av oktober. Den övervintrar på frostfritt djup i företrädesvis hål och gångar. Snoken parar sig redan i maj. Honorna lockar till sig hanarna med sina doftkörtlar. Det är många hanar som slåss om att få para sig med samma hona.
[redigera] Fortplantning
Snoken är ovipar, det vill säga liksom fåglarna lägger den tämligen outvecklade ägg som tar relativt lång tid att kläckas. I juli och augusti lägger honan 15-30 ägg som är omgivna av ett pergamentartat, vitaktigt skal. Äggen läggs på varma ställen, ofta i gödselhögar eller i ansamlingar av ruttnande växtdelar, där den genererade värmen sörjer för att äggen utvecklas under en förhållandevis hög temperatur. Honan tar sedan inte hand om vare sig äggen eller ungarna. Snoken föder vanligtvis upp en kull per sommar.
[redigera] Föda och födosök
Snokens saliv innehåller gift som den förlamar sitt byte med. Saliven kan inte tränga igenom människans hud och eftersom snoken inte har några huggtänder så är den ofarlig för människor. Snoken lever främst på vattenlevande djur som fisk och grodor, men kan även ta paddor, sorkar och andra smådjur. Till skillnad mot många andra ormar påverkas snoken inte av paddans gift.
[redigera] Referenser
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Snoksläktet, 1904–1926.
[redigera] Noter
- ^ European Reptile & Amphibian Specialist Group 1996 Natrix natrix. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 21 November 2010.
- ^ D Guicking et al. (2006) Evolution and phylogeny of the genus Natrix (Serpentes: Colubridae)
- ^ Thorpe, R. S. (1984) Geographis variation in the Western grass snake (Natrix natrix helvetica) in relation to hypothesized phylogeny and conventional subspecies, Department of Zoology, University of Aberdeen, Aberdeen, Skottland, Storbritannien, J. Zool., Lond vol.203, sid:345-355
- ^ Artfakta - gotlandssnok, Artdatabanken, läst 23 september 2010.
[redigera] Externa länkar
- "Ett myller av liv" från SLU om svenska ormar
- Wikimedia Commons har media som rör Snok
