Huggorm
| Huggorm Status i världen: Livskraftig (lc)[1] |
|
 |
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Underklass | Diapsider Diapsida |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Underordning | Ormar Serpentes |
| Familj | Huggormar Viperidae |
| Släkte | Vipera |
| Art | Huggorm V. berus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Vipera berus | |
| Auktor | Carl von Linné, 1758 |
| Utbredning | |
Här visas Europa. Huggormen finns också i Asien.
|
|
| Underarter | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
.jpg)
Huggorm (Vipera berus) är en art inom familjen huggormar.
Innehåll |
Utseende[redigera]
Hanen av huggormen blir sällan mer än 65cm lång, honan ca 10cm längre, de flesta är runt 60cm långa. Enstaka exemplar om cirka 100 centimeter är kända, speciellt från norra delen av utbredningsområdet. Huggormar har vertikala pupiller (som på en katt) till skillnad från snokens runda. Snokens ögon är till största delen svarta medans huggormens varierar något från röd till bärnstensliknande färg.
Huggormen har oftast en relativt ljus grundfärg med ett mörkt sicksack-band längs ryggen. Ofta är grundfärgen ljusbrun och bandet mörkbrunt. Det finns också helsvarta – melanistiska – individer. Dessa är speciellt vanliga i skogstrakter, vid sjöar och dammar, längs kuster och på öar. Ärftligheten är inte helt klarlagd, men fler hanar än honor är helsvarta eller har ljusare bakgrund, silvergrå till ljust gråblå t ex. Det finns även normalfärgade former som saknar sicksackbandet. Nästan alla huggormar föds normalfärgade, men en del blir mörkare med åren.
Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra. Ett sätt att skilja dem är att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet. Sådana finns inte på huggormar. Vissa svarta snokar saknar dock nackfläckar. Man kan också se skillnad på huvudplåtarna om man kommer tillräckligt nära. Huggormen har tre större huvudplåtar medans snoken har 4 par och en oparig plåt. Snokens huvud är också glansigt till skillnad från huggormens.
Utbredning och systematik[redigera]
Huggormen finns i östra delen av Europa med ungefärlig västgräns från nordvästra till sydöstra Frankrike och ner genom Balkanhalvön. I norr gör den halt vid mellersta Norge samt norra Sverige och Finland. I öster går dess utbredningsområde genom Ryssland över Sibirien (söder om polcirkeln) till Asien. Den finns även i Storbritannien, men saknas i Irland och på Island.
Taxonomi[redigera]
Huggormen delas upp i tre underarter:
- Vipera berus berus - nominatformen har den största utbredning och förekommer från Skandinavien och Europa till Ryssland, Mongoliet och nordvästra Kina
- Vipera berus bosniensis - förekommer på Balkanhalvön.
- Vipera berus sachalinensis - förekommer i östra Ryssland i Amur Oblast, Primorje Kraj, Chabarovsk Kraj,Ön Sachalin samt i Nordkorea och nordöstra Kina
Vissa auktoriteter behandlar de tre taxonen som goda arter.[2] Carl von Linné klassificerade felaktigt den rödbruna formen som en egen art.[2]
Huggormens gift[redigera]
Huggormen är den enda giftiga ormen som finns i Skandinavien. Ormars gift är en blandning av olika enzymer och har två funktioner; att döda bytet, men också att underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen satts ur spel. På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mera lokal än hos en åkersork som snabbt får giftet spritt i hela systemet. Huggormar (Viperidae) har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen; blodkropparna förstörs och kapillärerna går sönder, så att blodet rinner ut i vävnaderna. För vuxna är ett huggormsbett sällan livshotande även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett, då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock), ungefär vart åttonde år dör någon i Sverige på grund av huggormsbett – att jämföra med att det dör i snitt en person av getingstick varje år [3]. Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige; till detta kommer de av de bitna som aldrig uppsöker läkare. Någonstans mellan en tredjedel och hälften av alla huggormsbett tros vara "torra bett" där ormen endast bitit utan att spruta in något gift; detta eftersom ormen skiljer på försvarsbett och bett för att skaffa mat. Korrektheten i detta påstående är dock diskutabelt; se artikel ormgift.[källa behövs]
Hälsoeffekter[redigera]
Det vanligaste är framför allt uttalad lokal vävnadsreaktion. Allvarligare reaktioner innefattar påverkan på mag-tarmkanalen, andningsorganen och centrala nervsystemet. Blodet och kärlen påverkas och kan leda till koagluationsrubbningar. Det allvarligaste är anafylaktiska reaktioner det vill säga allergisk chock. Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkarbedömning för ställningstagande till ytterligare behandling med exempelvis serum. [4]
Äspingar[redigera]
Äspingar är huggormar med rödbrun grundfärg, i regel honor, som av Carl von Linné klassificerades som egen art. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.[5][6]
Referenser[redigera]
Noter[redigera]
- ^ Jelka Crnobrnja Isailovic, Milan Vogrin, Claudia Corti, Paulo Sá-Sousa, Marc Cheylan, Juan M. Pleguezuelos, Ljiljana Tomović, Bogoljub Sterijovski, Ulrich Joger, A. Westerström, Bartosz Borczyk, Benedikt Schmidt, Andreas Meyer, Roberto Sindaco, Dušan Jelić 2008 Vipera berus Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 21 November 2010.
- ^ [a b] Mallow D, Ludwig D, Nilson G. 2003. True Vipers: Natural History and Toxinology of Old World Vipers. Krieger Publishing Company, Malabar, Florida. 359 pp. ISBN 0-89464-877-2.
- ^ Jonas Wahlström, Skansen Akvariet
- ^ Läkemedelsboken 2011-2012, s64, [1]
- ^ Nationalencyklopedin
- ^ http://sok.saol.se/pages/P1118_M.jpg
Tryckta källor[redigera]
- Kåre Fog, Adam Schmedes, Dorthe Rosenørn de Lasson (2001) Nordens padder og krybdyr ISBN 87-12-02982-3
- Kai Curry-Lindahl (1988) Däggdjur, groddjur & kräldjur ISBN 91-1-864142-3
Övriga källor[redigera]
Externa länkar[redigera]
- ”Huggormsbett”. Sjukvårdsrådgivningen. http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Huggormsbett/.
- Wikimedia Commons har media som rör Huggorm
