Huggorm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel avhandlar djurarten Vipera berus, för övriga huggormar se familjen huggormar.
Huggorm
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Huggorm.JPG
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Kräldjur
Reptilia
Underklass Diapsider
Diapsida
Ordning Fjällbärande kräldjur
Squamata
Underordning Ormar
Serpentes
Familj Huggormar
Viperidae
Släkte Vipera
Art Huggorm
V. berus
Vetenskapligt namn
§ Vipera berus
Auktor Carl von Linné, 1758
Utbredning
Den europeiska utbredningen. Arten finns också över stora delar av Asien.
Den europeiska utbredningen. Arten finns också över stora delar av Asien.
Underarter
  • V. b. berus Linné, 1758
  • V. b. bosniensis Boettger, 1889
  • V. b. sachalinensis Zarevskij, 1917
Synonymer
  • Vanlig huggorm
Hitta fler artiklar om djur med
Helsvart huggorm.

Huggorm (Vipera berus) är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar av palearktis.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Merparten huggormar är runt 60 cm långa. Huggormenshanen blir oftast inte längre än 65 cm lång och honan ca 10 cm längre. Enstaka exemplar om cirka 100 centimeter är kända.[2] Huggormens pupill varierar från rödfärgad till bärnstensliknande och är vertikal, likt kattens, till skillnad från snokens runda.

Huggormen har oftast relativt ljus grundfärg, ofta ljusbrun, med ett mörkt sicksack-band längs ryggen. Det finns också helsvarta, melanistiska individer, som är vanligare i skogstrakter, vid sjöar och dammar, längs kuster och på öar.[källa behövs] Ärftligheten är inte helt klarlagd, men fler hanar än honor är helsvarta eller har andra färgvarianter som ljusare grundfärg eller silvergrå till ljust gråblå.[källa behövs] Det finns även normalfärgade former som saknar sicksackbandet. Nästan alla huggormar föds "normalfärgade", men en del blir mörkare med åren.[källa behövs]

Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.[3][4]

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Huggormen finns i östra delen av Europa med ungefärlig västgräns från nordvästra till sydöstra Frankrike och ner genom Balkanhalvön. I norr gör den halt vid mellersta Norge samt norra Sverige och Finland. Den finns även i Storbritannien, men saknas i Irland och på Island. I öster sträcker sig dess utbredningsområde genom Ryssland över Sibirien (söder om polcirkeln) till Stilla havet, nordöstra Kina, ön Sachalin och Nordkorea.[5]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Huggormen delas upp i tre underarter:[6]

Vissa auktoriteter behandlar de tre taxonen som goda arter.[7] Carl von Linné klassificerade felaktigt den rödbruna formen som en egen art.[7]

Huggormens gift[redigera | redigera wikitext]

Huggormen är den enda giftorm som förekommer vilt i Skandinavien. Ormars gift är en blandning av enzymer och har två funktioner; att döda bytet, men också underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel.[källa behövs] På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.[2]

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Ungefär vart åttonde år dör någon i Sverige på grund av huggormsbett – att jämföra med att det dör i snitt en person av getingstick varje år [8]. Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige.[9]

Någonstans mellan en tredjedel och hälften av alla huggormsbett tros vara "torra bett" där ormen endast bitit utan att spruta in något gift. I dessa fall uteblir också symptomen av giftet.[9]

Hälsoeffekter hos människan[redigera | redigera wikitext]

Det vanligaste är framför allt uttalad lokal vävnadsreaktion. Allvarligare reaktioner innefattar påverkan på mag-tarmkanalen, andningsorganen och centrala nervsystemet. Blodet och kärlen påverkas och kan leda till koagulationsrubbningar. Det allvarligaste är anafylaktiska reaktioner, det vill säga allergiska chockreaktioner. Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkare gör en bedömning och tar ställning till ytterligare behandling med exempelvis serum.[10]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Jelka Crnobrnja Isailovic, Milan Vogrin, Claudia Corti, Paulo Sá-Sousa, Marc Cheylan, Juan M. Pleguezuelos, Ljiljana Tomović, Bogoljub Sterijovski, Ulrich Joger, A. Westerström, Bartosz Borczyk, Benedikt Schmidt, Andreas Meyer, Roberto Sindaco, Dušan Jelić 2008 Vipera berus Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 21 November 2010.
  2. ^ [a b] Naturhistoriska riksmuseet - Huggorm Läst 2013-10-19
  3. ^ Nationalencyklopedin
  4. ^ http://sok.saol.se/pages/P1118_M.jpg
  5. ^ The Reptile Database Läst 2013-10-19
  6. ^ ITIS - Vipera berus Läst 2013-10-19
  7. ^ [a b] Mallow D, Ludwig D, Nilson G. 2003. True Vipers: Natural History and Toxinology of Old World Vipers. Krieger Publishing Company, Malabar, Florida. 359 pp. ISBN 0-89464-877-2.
  8. ^ Jonas Wahlström, Skansen Akvariet
  9. ^ [a b] Giftinformationscentralen - Huggormsbett Läst 2013-10-19
  10. ^ Läkemedelsboken 2011-2012, s64, [1]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Kåre Fog, Adam Schmedes, Dorthe Rosenørn de Lasson (2001) Nordens padder og krybdyr ISBN 87-12-02982-3
  • Kai Curry-Lindahl (1988) Däggdjur, groddjur & kräldjur ISBN 91-1-864142-3

Webkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]