Stenbär

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stenbär
Rubus saxatilis02.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Rosordningen
Rosales
Familj Rosväxter
Rosaceae
Underfamilj Rosoideae
Släkte Rubusar
Rubus
Art Stenbär
R. saxatilis
Vetenskapligt namn
§ Rubus saxatilis
Auktor L.
Hitta fler artiklar om växter med

Stenbär (Rubus saxatilis) är en ört i hallonsläktet

Namn och etymologier[redigera | redigera wikitext]

Namnet stenbär kommer av att växten trivs i stenig jord. Det vetenskapliga namnet saxatilis kommer från latin saxum, 'sten'.

Det dialektala namnet tågbär (tågebär, tagbär, togbär) syftar på växtens långa revor, tågor. Det förekommer främst i Bohuslän, Dalarna och Norrlandslandskapen.[1] I Uppland återfinns namnen jungfrubär eller Jungfru Mariebär (efter jungfru Maria), samt klasbär (även klaasbär, klusbär, krasbär, krassbär).[1] Andra dialektala namn är glasbär och stenhallon.[1]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Stenbär har låga stjälkar med 3-fingrade blad, små vita oansenliga blommor som påminner om hallonbuskens blommor, och klarröda, sura stenfrukter i fåtalig samling, med ganska stor fruktsten. Den kan bli inemot 4 decimeter hög. Bredvid stjälkarna utsänder jordstammen långa revor, som slår rot i sin yttersta ände och där ger upphov till ett nytt stånd.

Stenbär kan förväxlas med åkerbär, Rubus arcticus. De två växterna kan bilda en hybrid om de växer tillsammans. Hybriden kallas bäverbär, (Rubus × castoreus).

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Arten är en lundväxt som är vanlig på torra, steniga platser, och förekommer i hela Norden och i stora delar av övriga Europa och tempererade delar av Asien.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Fruktsättningen är oftast alltför sparsam för att insamling och tillagning av dessa frukter skulle löna sig, trots att de är mycket saftiga och rika på en frisk syra. De lämpar sig för sylt.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 740 [1] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]