Timur Lenk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Timur Lenk
1400-talsillustration föreställande Timur.
Regeringstid 1370–1405
Kröning 1370
Företrädare Amir Hussain
Efterträdare Khalil Sultan
Ätt Barlas Timurid
Far Muhammad Taraghai
Mor Tekina Mohbegim
Född 1336
Död 1405
Timurs rikes största omfattning i grått.

Timur Lenk (Timur efter det tjagataiska ordet för "järn", känd som Lenk, "den lame"; på persiska Timur-i Lāng; ibland förvrängt till Tamerlan), född 1336 i Kesh söder om Samarkand, död 1405, var en uzbekisk krigsherre och dynastiskapare. Han var äldste son till en mer eller mindre obetydlig stamfurste.

Khanatet Tjagatai, som efter Tjagatais död 1242 varit en ständig stridsplats för rivaliserande småfurstar, hade omkring 1360 blivit erövrat av khanen Tugluq i Kashgar, och av honom insattes den unge Timur Lenk till guvernör över provinsen Transoxanien. Efter åtskilliga strider med sin khan och med sin svåger Hussein i Balkh gjorde Timur sig vid Husseins död 1369 till herre över Balkh och kort därefter över största delen av Tjagatai.

Från denna tid upptogs hela hans liv av ständiga, framgångsrika krigståg åt alla håll. Så erövrades Kovaresmien (Chiva) genom långvariga strider, vilka slutade med att denna provins införlivades med Tjagatai år 1380. Följande år föll Herat och Khorasan (1381-1382), Persien (1384-1385), Armenien och Georgien (1386-1387) samt Kash. Det stora khanatet Kiptjak gjordes till lydrike genom två fälttåg 1376 till 1377, och 1389 till 1391. Då khanen Tuktamish gjorde uppror år 1395 erövrade Timur hela hans rike och framträngde ända till Moskva. Åren 1398 till 1399 intog han de angränsande delarna av Indien ända till Delhi. Sedan begav han sig mot sydväst, erövrade Bagdad, Damaskus och Aleppo samt en stor del av Syrien och inträngde slutligen i Mindre Asien, där han slog Osmanska rikets armé under ledning av sultan Beyazit I i slaget vid Ankara sommaren 1402 då sultanen också tillfångatogs. Därefter beslöt Timur att vända sig mot Kina, där den hankinesiska Mingdynastin drivit bort de mongoliska härskarna, men redan vid övergången av floden Syr-Darja angreps han av feber och dog i den lilla staden Otrar i februari 1405. Han begravdes i Samarkand. Efter hans död föll inom kort det sista mongoliska världsväldet men hans ättlingar skulle fortsätta att härska i norra Indien ända fram till mitten av 1800-talet (Mogulriket).

Den franske historikern René Grousset har skrivit att Lenk kombinerade "turkisk-mongolisk erövringslust med islamisk fanatism". Stora, blomstrande städer som Isfahan, Delhi, Bagdad och Damaskus ödelades. Timur är en av historiens största erövrare, och som fältherre har han jämförts med Napoleon I. Under hans namn har två skrifter, Malfuzat ("annaler") och Tuziikat ("förordningar") blivit bevarade till eftervärlden, och här framträder Timur i en vida mänskligare dager än man skulle vänta, men frågan om deras äkthet är inte avgjord. I alla händelser verkar han ha haft ett visst intresse för vetenskap och konst.

Folkmord på assyrier[redigera | redigera wikitext]

I tre årtionden krigade Timur Lenk i stora områden och kom att för längre eller kortare tid erövra varenda stat från Mongoliet till Medelhavet. Överallt där han drog fram spred han död och förödelse. Han hade som vana att halshugga invånarna i de städer han erövrade och sedan resa gigantiska pyramider med avhuggna huvuden som ett tecken på sin seger. Lenks härjningar drabbade folk av olika etnicitet och religion, men ett speciellt ont öga hade han till kristna och judar, som massakrerades skoningslöst. Mellanösterns kristna var i klar majoritet assyrier. Enligt den schweiziske kulturforskaren Christian Braumer genomförde Lenk en regelrätt förintelse på Asiens kristna och judar. Den syrisk-ortodoxa kyrkan (västassyriska kyrkan) led hårt av dessa fälttåg, bland annat erövrades det berömda assyriska Mor Gabriel-klostret och 800 assyriska munkar dödades. För den östassyriska kyrkan blev Lenks framfart ett slag som kyrkan och det assyriska folket aldrig återhämtat sig från. Kyrkan eliminerades helt i Kina, Mongoliet, och Centralasien (se Assyrian Church of the East in China). Assyrierna överlevde endast i Mesopotamiens berg i norr och i området kring Urmiasjön, Iran. Den livskraftiga östassyriska kyrkan som hade spridit den kristna tron i stora delar av Asien var nu endast en skugga av sitt forna jag. Den östassyriska kyrkans kollaps på grund av Timur Lenks framfart fick flera följder för det assyriska folket och dess kyrkor. Bland annat minskade det assyriska folket kraftigt i antal vilket har lett till att assyrierna idag är minoritet i sitt eget hemland. Dessutom decimerades den kyrkliga hierarkin kraftigt och nästan hela organisationen föll samman.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Timur i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1919)
  • Lundgren, Svante (2014) (på Svenska). Assyrierna från Nineve till Södertälje. Södertälje: Tigris Press. sid. s. 65-67. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Christensen, Else (2009). ”Stäppernas siste tyrann”. Världens historia (nr. 11): sid. s. 56-61.