Timur Lenk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
1400-talsillustration föreställande Timur.
Timurs rikes största omfattning i grått.

Timur Lenk (Timur efter det tjagataiska ordet för "järn", känd som Lenk, "den lame"; på persiska Timur-i Lāng; ibland förvrängt till Tamerlan), född 1336 i Kesh söder om Samarkand, död 1405, var en uzbekisk krigsherre och dynastiskapare. Han var äldste son till en mer eller mindre obetydlig stamfurste.

Khanatet Tjagatai, som efter Tjagatais död 1242 varit en ständig stridsplats för rivaliserande småfurstar, hade omkring 1360 blivit erövrat av khanen Tugluq i Kashgar, och av honom insattes den unge Timur Lenk till guvernör över provinsen Transoxanien. Efter åtskilliga strider med sin khan och med sin svåger Hussein i Balkh gjorde Timur sig vid Husseins död 1369 till herre över Balkh och kort därefter över största delen av Tjagatai.

Från denna tid upptogs hela hans liv av ständiga, framgångsrika krigståg åt alla håll. Så erövrades Kovaresmien (Chiva) genom långvariga strider, vilka slutade med att denna provins införlivades med Tjagatai år 1380. Följande år föll Herat och Khorasan (1381-1382), Persien (1384-1385), Armenien och Georgien (1386-1387) samt Kash. Det stora khanatet Kiptjak gjordes till lydrike genom två fälttåg 1376 till 1377, och 1389 till 1391. Då khanen Tuktamish gjorde uppror år 1395 erövrade Timur hela hans rike och framträngde ända till Moskva. Åren 1398 till 1399 intog han de angränsande delarna av Indien ända till Delhi. Sedan begav han sig mot sydväst, erövrade Bagdad, Damaskus och Aleppo samt en stor del av Syrien och inträngde slutligen i Mindre Asien, där han slog Osmanska rikets armé under ledning av sultan Beyazit I i slaget vid Ankara sommaren 1402 då sultanen också tillfångatogs. Därefter beslöt Timur att vända sig mot Kina, där den hankinesiska Mingdynastin drivit bort de mongoliska härskarna, men redan vid övergången av floden Syr-Darja angreps han av feber och dog i den lilla staden Otrar i februari 1405. Han begravdes i Samarkand. Efter hans död föll inom kort det sista mongoliska världsväldet men hans ättlingar skulle fortsätta att härska i norra Indien ända fram till mitten av 1800-talet (Mogulriket).

Timur Lenks krigståg utmärktes av en otrolig våldsamhet och ändamålslös grymhet. Stora, blomstrande städer som Isfahan, Delhi, Bagdad och Damaskus brändes. Hela deras manliga befolkning dödades och väldiga områden bördig mark ödelades. Timur är en av historiens största erövrare, och som fältherre har han jämförts med Napoleon I. Hela hans verksamhet gick dock ut på att riva ned, aldrig på att bygga upp. Under hans namn har två skrifter, Malfuzat ("annaler") och Tuziikat ("förordningar") blivit bevarade till eftervärlden, och här framträder Timur i en vida mänskligare dager än man skulle vänta, men frågan om deras äkthet är inte avgjord. I alla händelser verkar han ha haft ett visst intresse för vetenskap och konst, liksom han även beröms för sin religiösa tolerans.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Christensen, Else (2009). ”Stäppernas siste tyrann”. Världens historia (nr. 11): sid. s. 56-61. 


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.